Jag såg (mestadels lyssnade) på den här dokumentären nyss och tyckte den innehöll en bra blandning data och känslor och tänkte rekommendera den här samt öppna för diskussion kring det som tas upp.
Här i tråden kan man prata om det konstiga med 40-timmarsveckan, VD-löner, uppskattning på jobbet, utbrändhet, 15-timmarsvecka, påstådda effektiviseringar, ekonomiska spin doctors etc.
…och eftersom vi betalar public service-avgift har vi redan pröjsat för nöjet, så:
Tyckte den var intressant. Inte så mycket nytt under solen. Vi har blivit effektivare under senaste 50åren samtidigt som vi fortsätter med 40timmars veckor, något ska ju folk ha att göra på dagarna antar jag. Den perfekta balansen är kanske 40timmar? eller 30timmar?
Precis, den mesta infon är gammal. Men istället för att sänka arbetstiden fortsätter vi att öka lönerna och istället fylla tiden med formulär, möten och omorganisationer. Det är ganska sjukt när man tänker närmare på det, speciellt som det kostar hälsa.
Jag personligen tror stenhårt på 6-timmarsdagen och har pushat det bl a här i ett längre inlägg:
Men även om man nu inte delar den idén så måste man ju inse att alla dessa obligatoriska föreläsningar, möten, kick-offer och meningslös administration som uppenbarligen pågår oberoende av arbetsplatsens centrala funktion, är förkastlig och själsdödande.
Människorna i diskussionsgruppen i filmen är ju folk i karriären och alla verkar ha kommit till insikten att de är mer än sin roll på arbetsplatsen men ser sig ändå bakbundna av den miljö vi alla skapat gemensamt. Miljöer där sociala relationer utanför arbetsplatsen blir lidande, där vi äter sämre och rör oss mindre och är mindre kreativa.
Jag tror mer och mer det är ett systemfel bakom och att det skulle kräva en större omorganisation från grunden för att få rätt på det som är fel. Jag blir också mer och mer övertygad att detta inte kommer att ske under de för mig och av samhället utstakade kvarvarande arbetsåren. Så jag ämnar göra mer åt det själv. Jag fick några nya tankar att kasta ner i den grytan iaf. 
De där DOX dokumentärerna är välgjorda men otroligt långsamma och sega. Jag har nog aldrig orkat till slutet på någon av dem. Min fru somnar alltid efter 10 minuter. Jag håller ut lite längre men tar inte in något.
Synd. De skulle vara hälften så långa utan att minska på innehållet.
Problemet är att många vuxna är så pass osäkra på sig själva att de bara klarar av att leka kontor i redan inkörda hjulspår, särskilt illa är det bland chefer.
Återigen snyltar jag på den svenska välfärden. 
Lite roligt att du förespråkar omorganisation, säger inte att det nödvändigtvis är fel, men det var ju en av sakerna som togs upp i dokumentären; omorganisationer gör oftast inte saken bättre. 
Nu är den här typen av meningslös aktivitet relativt begränsad på arbetsplatsen jag jobbar på, men helt befriad är den inte.
Personligen har jag inga ambitioner att ödsla tid på saker som jag inte ser som produktiv utnyttjande av min tid, så jag har inga problem att helt enkelt avstå eller ifrågasätta nödvändigheten i att delta i dessa.
Jag vet att många av mina medarbetare gör på samma sätt, vilket bidrar till att mängden meningslös aktivitet minskar.
I vissa fall har det kommit helt legitima motargument till varför medverkandet är nödvändigt, då blir aktiviteten helt plötsligt inte lika menlös längre.
Segaste dokumentären jag har sett. Efter varannan mening är det en paus på 10 sekunder. All info hade kunnat presenterats på 10 min.
Dock håller jag med om att vi jobbar för mycket.
Jag gillade den.
Min chef har tipsat mig om att se denna men har inte blivit av än, får återkomma efter att jag har sett den. Men generellt är det ju intressant att så mycket som många “tar för givet” varken är sanningar eller naturlagar utan någon har en gång hittat på att “så ska det vara” och sen fortsätter vi alla på samma smala stig.
Hehe, det funkar bra med trådlösa lurar och att man gör annat. Men du kanske lyssnar på poddar i dubbla tempot också?
Ja, jag insåg det efter att jag skrivit det. Men då säger vi rockad istället. Det förvånar mig hur administrativt vi har det i vissa lägen och hur simpelt det är i andra. Jämför en självdeklaration med en timrapport eller en hälsodeklaration med en begäran om återbetalning från lokaltrafiken. Mängden formulärrutor har väldigt låg korrelation med “viktigheten” hos det man besvarar.
Skönt! Jag är med på bra grejer på jobbet också och efter ivriga protester har mötesmängden minskat, men så är jag “äldst i gården” också och en av de få som vågar ryta ifrån. Jag tror det hjälper.
En till som hör på RT på dubbla hastigheten? Eller är det elektriciteten som gör det Pikáchu? Men visst hade man kunnat kapa ner, men nu tror ju jag att inbyggd tid för reflektion rimmar väl med målgruppen, som jag då föreställer mig är de där som upplever samma sak på sina jobb.
Verkligen!
Nu flyger alla dessa jämförelser lite över mitt huvud, självdeklarationen I Sverige är lite bökig för mig eftersom jag inte kan göra några ändringar elektroniskt utan är tvungen att fylla i papper och skicka med post, timrapporter är jag inte bekant med. De andra exemplen är jag inte bekant med heller.
Tror jag kan gissa mig till vad du menar ändå
Jag lyssnar inte på poddar. Gillar inte formatet. Får känslan av att stå utanför det trevliga kompisgänget utan att få vara med.
Haha, okej. Men ja, att pröjsa skatten rätt och att få ordning på hälsan hos läkaren känns som vettiga prioriteringar. Att sitta och dutta i sjuttioelva rutor i en körrapport eller att lägga en kvart på allt Skånetrafiken vill veta om de strulat till en körning är bara absurt.
Myndighetssverige är olik effektivt s a s.
Inte ens Rika Tillsammans? Eller finns det folk som läser transkriberingarna alltså?
Nä, jag tycker att det blir lite segt. Men samtidigt är det ju en del av charmen förmodar jag.
Har läst transkriberingarna ibland för då kan jag lättare forcera i matrialet.
Det gäller väl merparten av SVT dokumentärer och liknande. Vetenskapens Värld håller på i 60 min och ältar samma sak om och om igen och har massa filler. Det programmet kunde kortats ned iaf till 30 min istället.
Har jobbat i anglosaxiskt företag, engelsmännen är duktiga att skapa overhead.
Standard presentation:
• översikt av vad det skall handla om
• genomgång av otal slides
• repetition av vad som sagts
Om det är intressant räcker det att få höra snacket en gång.
Räddningen var under virtuella möten att man kunde göra annat och då och då slänga ett öga på presentationen.
Jag gillade bättre den svenska företagskulturen men lönerevisionen var nice för oss med bra nivåer…
Idag glad friherre
Jag gillade dokumentären och kände igen allt det de berättade, trots att jag aldrig har varit utbränd.
Särkilt uppmärksammade jag delen där de säger att det blir totalkrasch när värderingarna är i motsats till hur organisationen egentligen fungerar.
Det är antagligen det här som gör att FIRE är ett begrepp idag bland många. Man vill ut ur ekorrhjulet.
Förmodligen. Men det är lätt att bortse från att även efter FIRE blir det vardag med vardagliga problem. Så länge som det är en hägring fungerar det bra. När det blir verklighet tänker man kanske att problemet kanske inte satt där utan i din vardag just nu.
Här är en till som aldrig lyssnar på podden, utan bara läser transkriberingarna. Har märkt att det transkriberas allt mer sällan, eller kommer upp väldigt sent, så jag kanske får ändra på det.
Anledningen är att jag helt enkelt inte har ro att ”bara” lyssna, det tar liksom för lång tid. Läser jag går det snabbt och lätt, och kan snabbt gå tillbaka om jag behöver. Har alltid haft enklare för texter än föreläsningar så jag tänker att det har med min auditiva uppmärksamhet att göra 
Såklart att inte alla problem förvinner bara man slipper lönearbeta, och det tror jag att de flesta är medvetna om. Om man kopplar svaret till själva programmet så slipper man iallafall utföra arbete åtta timmar per dag som känns meningslöst.
Siktar stenhårt på FIRE, för det är det enda sättet jag äntligen kan lägga åtta timmar per dag på något meningsfullt och ändå klara försörjningen.