Ung kille med god ekonomi men med stora frågor för framtiden

[EmilSve (ES)]

Hej!

Inledningsvis ursäkta för ett långt inlägg!

Jag har skrivit minimalt på forumet sen jag blev medlem men istället har jag lusläst mångt och mycket och bildat mig en uppfattning om forumets funktioner och syfte och hur det kan hjälpa mig. Jag har blivit inspirerad av forumet vad gäller sparande och investerande men också vikten av att inte låta det gå över huvudet på en. Så har det varit för mig i perioder. Jag skulle behöva lite inspiration för framtiden från er kloka användare. Nedan följer lite av en berättelse för er som orkar läsa

Jag är 21 år gammal och arbetar som pedagog (dock utan en högskoleutbildning om man bortser från enstaka kurser på högre nivå). Jag älskar mitt jobb men det är oerhört stressigt i perioder och kräver mycket arbete på helg, kvällar och över längre perioder på läger både inom rikets gränser och utomlands. Arbetet är dock otroligt mycket frihet under ansvar och oerhört roligt. Jag upplever också att jag får lov att skapa väldigt mycket mervärde för ungdomar och barn i mina verksamheter (något som betyder mycket för mig). Under min arbetstid har jag dock fått uthärda perioder av mobbing, kränkningar och dylikt vilket gjorde mig oerhört nedstämd och halvt förstörd mentalt under ett halvår. Detta har jag dock kunnat lägga bakom mig och jag arbetar vidare med entusiasm.

Som 20-åring köpte jag mig min första bostadsrätt i en kommun 50 minuter från Stockholms innerstad och detta ser jag som min största bedrift hittills. Jag lyckades pricka marknaden sensommaren förra året och köpte lägenheten utanför marknaden (via mäklare såklart) för under utgångspris. Just nu ägnar jag mig åt att renovera upp den samtidigt som jag behåller den äldre karaktären i lägenheten (byggd på 50-talet). Sparsamt, hållbart och otroligt tillfredställande. Jag ogillar att bara köpa nytt och slänga det gamla.

Jag ogillar generellt att skriva om pengar men för att bilda en uppfattning har jag under senaste åren lyckats ha en sparkvot på mellan 60-70 procent (inkluderat amorteringar). Jag bor ihop med min sambo vilket självklart gör skillnad då vi delar på omkostnaderna för boendet och mat osv. Med en taxerad inkomst vid slutet på 2023 på runt 500.000 t.kr kombinerat med ränteavdrag och vissa skattefria tillägg på lönen får jag ut i snitt 35.000 netto i månaden. Som 21:åring resonerar jag att det är en väldigt bra lön. Notera dock att jag även arbetar runt 15 procent på ett extrajobb utöver min heltidtjänst. Det är inräknat i totalen.

Nu till mitt dilemma! Jag kommer från en välutbildad familj där mina föräldrar har två eller tre kandidat-examen var. Jag är alltså drillad från start att anskaffa mig en gedigen utbildning på högskola/universitet. Detta är jag helt med på och kommer genomföra men jag vill samtidigt inte sluta på mitt jobb riktigt ännu. Jag kommer ha möjligheten att ta tjänstledigt och arbeta deltid när det väl gäller (vilket är viktigt för mig) men att ta steget till att studera känns jobbigt. Dessutom vet jag inte riktigt vad det är jag vill studera ännu. Men samtidigt känner jag en oerhörd stress över att jag måste “komma igång” med studierna. Ibland upplever jag att jag har en stress av att plugga enbart för att ha examen i handen. Samtidigt vet jag att jag måste studera för att ha möjligheten att få andra arbeten i framtiden då min tjänst som den är utformad idag förmodligen inte skulle gå att få med samma fördelar på något annat sätt.

Kontentan alltså: Jag tycker väldigt mycket om mitt jobb men jag vill börja studera. Jag vill dock inte studera först det känns rätt (och när jag vet exakt vad som är rätt för mig). Samtidigt upplever jag att risken är att jag inte kommer börja studera först jag “vantrivs” på jobbet och således har jag inte riktigt ett “slutdatum” på min nuvarande situation. Vidare känner jag mig dålig som inte har börjat studera ännu och har dåligt samvete på grund av detta. Jag har gått i tankarna att bli antingen sjuksköterska (för att senare specialisera mig inom anestesiologi) men också att bli gymnasielärare i historia och religion. Dvs helt olika typer av inriktningar på utbildningar och senare livet.

Jag känner att jag behöver lite inspiration och kanske få ta del av er andras vägar till där ni är idag. Gärna uppmuntrande och lite coachande taktik om ni vill
Det skulle också betyda mycket för mig att få ta del av er som arbetar som gymnasielärare och sjuksköterskor hur ni ser på framtiden inom yrkena och vad ni ser som för- och nackdelar med yrkesrollerna!

Ursäkta ett långt inlägg men jag hoppas på er förståelse!

[JennyL]

Hej! Tack för ditt inlägg. Några spontana tankar från en akademiker runt 40:

*Grattis till att ha ett fint läge i livet och ett jobb du trivs så bra på! Du är helt enkelt i en väldigt trevlig valsituation nu. Det finns garanterat ingen anledning att känna dig misslyckad, det är snarare ett stort “lyckande” att så ung ha hittat en plats där man känner att man får blomstra, samt ha landat i ett fint samboliv.

*Studietiden var bland de bästa åren hittills i mitt liv. Det är härligt att lära sig nya saker, att umgås med en massa jämnåriga med samma intressen, och att få ta del av alla häftiga fritidsaktiviteter som finns i en studentstad.

*MEN studera ska man göra för egen stimulans och utveckling samt för att vidga sina möjligheter i tillvaron, om man har det intresset. Inte för att föräldrar pressar en. Det är ditt liv.

*Med det sagt vill jag bara nämna, vi går in i tuffa ekonomiska tider där det sannolikt kommer att sparas både här och var. Det kan finnas risk att det då är medarbetare som inte har formellt riktig utbildning som ligger närmast till hands att spara bort.

*Det är lätt att tro att alla vet exakt “vad de vill bli” när de börjar på universitetet. Men det är inte alls min erfarenhet. Många har faktiskt nästan ingen aning, men testar nåt som verkar intressant, och bestämmer efter nån termin ifall det känns rätt eller ifall de ska byta. Det är okej att ha lite avslappnad inställning

*Om du väljer att studera så är mitt absolut största tips att satsa på ett fullständigt program istället för lösa kurser. Främst av sociala skäl, härligt att ha en klass att lära känna långvarigt! Men också att man får bra hjälp med studievägledning, garanterad kursplats till alla ämneskurser, osv. Där är både sjuksköterska och lärare fina val.

*Det är härligt att ha så breda intressen som du har (och det tyder på intelligens!). Både sjuksköterska och lärare är ju yrken med väldigt fina framtidsutsikter. Du får säkert många kloka svar av andra. Men en grej jag vill lyfta är att de innebär ganska olika skillnader i ansvarsnivå. Som lärare är du själv helt ansvarig i ditt klassrum. Som anestesisköterska kommer det alltid att finnas någon annan i salen som är “högre i rang” och har det yttersta ansvaret. Fundera ärligt på vad du har för läggning innerst inne och skulle uppskatta mest. Bolla kanske med någon som känner dig väl.
(Ett sköterskeyrke som är mer självständigt skulle jag förresten säga är att vara distrikts/specialistsköterska på vårdcentral med egen mottagning.)

Hoppas att något här kunde hjälpa dig framåt. Det vore spännande om du ville återkoppla om något år om vartåt det lutar…

[Average_Joe]

Grattis till en fin start i livet. Med er ekonomiska disciplin så har ni mycket utrymme att välja väg i livet själva.

För att hålla med tidigare inlägg så skiljer sig olika yrken jättemycket åt. Jag skulle satsa på nåt du tycker om. Om det ekonomiska är viktigt så ta reda på vad olika yrken tjänar och lek med respektive livsbana. Hur ser ditt liv ut på respektive yrkesbana de närmsta 20 åren?
Hur kommer ekonomin se ut? Behöver ni flytta? Kommercdu ha roligt? Kommer du att ha tillräckligt med tid för vänner och familj? Vill du ha 0, 1, 5, 10 eller 50 mille när du är 40 år?

[Rylo]

Jag är/var i liknande situation som dig. Också 21 med sambo och för övrigt god ekonomi. Jag har precis jobbat ett år då jag inte visste vad jag ville plugga, hade fram tills nu i augusti fastjobb med 34k in var månad, så hade sparat ihop rejält med pengar samtidigt som det skedde utflytt etc. Jag tog dock steget och påbörjade en 5-årig utbildning och sitter där nu (om än med deltidsjobb vid sidan :), dock i annan bransch än jag jobbade i tidigare).

Jag stressade inte alls över när och vad jag skulle plugga utan målet var att jobba tills jag visste helt säkert vad jag ville plugga. Jag har sen studenten sökt och kommit in på utbildningar varje år men tackat nej då jag inte varit helt säker, det var inte förrän denna sommaren som jag bestämde mig och hittade något jag såg mig göra de kommande 5 åren.

Jag tror det är fett ovärt att stressa in i plugget om man har god ekonomi och är nöjd med hur ens liv är just nu. Att börja plugga direkt är typ om man

(1) Har ett intresse och inte vill göra annat
(2) Behöver komma hemifrån/flytta ifrån nuvarande plats, etc
(3) Har inget jobb ändå så kan lika bra plugga istället för att vara arbetslös
(4) Kombination av ovanstående.

Såvida du inte känner dig tvingad av ovanstående eller andra avgörande faktorer (nej föräldrar med räknas ej), tycker jag att du ska jobba tills du kan visualisera en väg framåt som känns rätt. Sen betyder det såklart inte att man måste veta 100% exakt vad man ska göra, men undvik att känna att du är på en timer. Ta hellre ett extra år med jobb för att landa i en utbildning som känns rätt och som du fullföljer än att stressa och plugga bara för pluggets skull.

[Nattan]

Stort grattis till en fantastisk start i livet! Min resa påminner lite om din, men jag är ett antal år äldre så hoppas kunna ge lite inspiration.

Precis som dig hade jag ingen aning om vad jag ville bli, allt från ekonom till socionom eller lärare var aktuellt. Kommer från liknande bakgrund och att inte studera har aldrig varit ett alternativ. Efter gymnasiet tänkte jag ta 1-2 år att arbeta och resa för att hitta vad jag vill i livet, men det slutade med 3-4 år borta från skolbänken. Som 23 åring hoppade jag på ett kurspaket på ett år inom beteendevetenskap vilket var superkul! Så året därpå började jag på socionomprogrammet. Extremt intressant men efter 1,5 termin insåg jag att den utbildningen inte ger mig det liv jag vill utanför arbetet, så jag hoppade av.

Är idag 26 år, bor i villa på landet med min festman, läser första terminen på civilekonomprogrammet och arberar extra på ett underbat jobb. Det blev en krokig resa men tillslut blev det rätt. Det enda negativa är att jag är i sådant annat läge i livet jämfört med alla mina kurskamrater, vilket gör det svårt att komma in i gemenskapen i gruppen. Programmet har en väldigt låg medelålder så det var en stor skillnad att börja detta program i jämförelse med ex socionomprogrammet.

Nu följer mina bästa tips! Först råder jag dig att sätta dig ner och skriva en lista över vad som är viktigt för dig i ett arbete, samt vad du vill att arbetet ska ge dig för möjligheter privat. Min egen lista var hyfsad lön, kontorstider, möjlighet att arbeta hemifrån/flex/komp samt hyfsad status och bred marknad. Då fanns i princip bara civilekonomprogrammet.

Nästa tips är att inte stressa över studier, men var samtidigt inte rädd för att prova något du tycker låter intressant. Kanske byta extra jobbet till någon distanskurs för att bara testa något spår? Relevant till detta är dock huruvida du vill uppleva studentlivet “på riktigt” eller inte. Det går självklart oavsett vilken ålder man än har, men vissa stadier i livet kan försvåra. För oss exempelvis finns ingen kollektivtrafik hem, så studentfester går inte utan att sambon hämtar och han börjar tidigt om morgnarna så det är inte hållbart.

Summa sumarum, livet är en krokig väg och det är okej! Du har fantastiska förutsättningar så det kommer bli bra

[Johanna19]

Jag hade försökt söka upp någon som jobbar med yrkena eller liknande idag. (Vilket du ju gör här i ditt inlägg ). Jobbar tyvärr inte inom varken skola eller vård så har inga insikter att dela med mig av.

Det är supersvårt att välja utbildning när man inte har full insyn i hur arbetslivet sedan blir efter. Utbildningen i sig kan vara superkul men det är ju alla år efter plugget som spelar roll i ett yrkesval.

Sen skulle jag försöka kika lite på möjligheten till work-life balans. Med tanke på att när barn och familj närmar sig så spelar det säkert större roll för dig än vad det gör idag. Min fördom är att den balansen kanske är bättre för en gymnasielärare än en sjuksköterska (som ofta jobbar lite andra tider än 8-17). Men det är bara min syn, självklart ska du välja det yrket du brinner mest för. Och låt råden från dem som faktiskt jobbar med det idag väga tyngre än mina spekulationer.

[Anonym]

Båda de här yrkena som du nämner är ju väldigt breda. Oavsett vilken av dem du väljer lär du kunna hitta inriktningar och arbetsplatser som passar bra. Jag skulle alltså inte oroa mig över yrkena som sådana utan mer försöka lära mig om olika alternativa karriärbanor. Det finns många varianter för hur man kan jobba och leva, även en hel del varianter som inte är typiska och därför inte så välkända.

Min erfarenhet av att plugga är att man på universitetet träffar väldigt många personer med olika inriktning och ambitioner. I den mån man är osäker på vad man själv vill får man alltså en stor och kraftig injektion med idéer så fort man kommer in i universitetsvärlden. Många är också väldigt öppna för att diskutera sina idéer så om du vill lära dig om det ena eller andra så finns verkligen alla möjligheter där.

En ytterligare reflektion är att det är bra tänka igenom hur ens pluggtillvaro ska se ut. Jag började själv plugga direkt efter gymnasiet och jag flyttade då till Uppsala. Att göra så var bra och det är något jag utan tvekan skulle rekommendera till andra. Det var ett bra val för att på ett enkelt sätt få ett bra och roligt liv under ett par år. Däremot ser bilden annorlunda ut om man skulle börja plugga senare i livet. Jag var själv 25 år när jag lämnade Uppsala och kände mig då en aning “överårig”. Det byggde då på att jag varit där ganska länge, gjort alla roliga saker och att de flesta av mina vänner börjat bli färdiga med studierna. Att plugga på en plats där man lever mer normalt liv, utan allt detta roliga, behöver inte vara fel men det är bra att ha gjort ett medvetet val. Det här med ålder måste nu inte vara utslagsgivande. Det går ju att vara 35 år och tycka att “det är roligt att vara full” också. Dock brukar man som något äldre ofta tycka att excesserna bland studenter (som är en realitet) är mer jobbiga än roliga, oavsett om det handlar om alkohol, sex, traditioner eller annat.

Du är fortfarande såpass ung att du har alla möjligheter att välja och bli klar innan det blir dags för nästa fas i livet. Det är positivt att det ser ut så. Dock är det annars vanligt att man “blir bekväm” och skaffar sig bostad, bil och vanor som kan vara svåra att behålla när man pluggar. Skulle du vänta något år till innan du börjar plugga är det förstås inte hela världen.