Under åren 2000-2022, som vi kan kalla för “den eviga prisuppgångens tid” har fenomenet upplevelsebostäder växt väldigt mycket i Sverige. Tidigare var funktionsbostäder det vanliga. Med funktionsbostad menar jag nu en lägenhet där man främst betalar för ett antal kvadratmeter. Det mesta i lägenheten är byggt utifrån olika standarder. Visst kan något vara extra fint ibland men det brukar handla om småsaker.
Med upplevelsebostad menar jag nu bostäder med en lång rad särskilda egenskaper som drar upp priset. De upplevelsebostäder som byggt längre tillbaka var oftast större och dyrare objekt i särskilda områden som av naturliga skäl såldes till en mer köpstark målgrupp.
Om en funktionsbostad av viss storlek kostar låt säga 2 mkr att köpa kan en motsvarande upplevelsebostad kosta kanske 5 mkr. Så länge räntan legat på en onaturlig bottennivå har merkostnaden varit hanterbar, både gällande inköpspris och månadsavgift.
Det stora felet kopplat till upplevelsebostäderna är rimligen att de marknadsförts till personer med normala inkomstnivåer. Så länge marknaden mest bestått av personer med minst dubbla medelinkomsten har det inte varit så noga. Om månadskostnaden ökar med ett antal tusen så kan den gruppen rimligt väl hantera det. De flesta med normala inkomstnivåer kan inte det.
Som konstaterats ett antal gånger så är inte inkomstnivån så avgörande utan det egna kapitalet som sätter gränserna. Min bild är att den typen av boende är inget man börjar med, de få jag känner till som valt denna typ av boende har ofta sålt villan. Vad jag vet finns det inte något jättesug efter den här typen av boende.
Har inte bostaden bara blivit en rejäl statusmarkör? Tog en promenad igenom ett villaområde med vad som en gång var ganska mediokra villor, nu var flera av dem stylade med utomhusbelysning, omgjord carport och putsad fasad mm. Självklart med två bilar på uppfarten också
Beskrivningen är främst tagen från mediarapportering. Den har i sin tur fokuserat på enskilda fall, inte så mycket statistik eller “hårda fakta”. Samtidigt har jag sett en del av det här fenomenet i mitt privatliv. Vissa har så att säga “gått på” idén att en “rejäl uppgradering av boendet” utan att man fått förändrad familjesituation eller liknande skulle vara “något man kan unna sig”. Några risker har inte funnits med i tänket och när man nu sitter där man sitter är det typ pinsamt att prata om så man låter bli. De här personerna kommer knappast att gå under men de har fått sin privatekonomi kraftigt påverkad för många år framöver.
Det exempel du tar om att sälja villor för att köpa en lyxig lägenhet med olika fancy egenskaper framstår inte som så akut problematiskt. Man kan förstås ha missförstått ränterisken även där men om det enbart är månadsavgiften som ökar drastiskt och det inte finns några lån att betala kan nog de flesta hantera det.
Jag uppfattar att många av de här BRF:erna (som det normalt handlar om) är problematiska i sig. Det har varit min invändning mot dem hela tiden, alltså innan räntan drog iväg. Att t.ex. ha en pool i ett flerbostadshus är dyrt. Att fylla den med vatten behöver inte kosta så mycket men hela installationen behöver ju göras om efter ett antal år. Hållbarheten på sådant som pooler är inte enorm. Att lägga ett antal miljoner på det med 30 års mellanrum blir i längden en ganska stor kostnadspost.
Det är en annan fråga. Att bo i dyra villor är något man normalt har ekonomi för, om man nu väljer att göra det. När det gäller lyxiga lägenheter i stylade fastigheter typ Oscar Properties så är det lite av en annan grej. De är inte alltid så stora. Någon med normal inkomst som har gjort bostadskarriär kan i princip köpa sådana här lägenheter, eller kunde är väl mer rätt. Att det sedan inte är en så bra idé är en annan grej.
Läser och försöker förstå. I stort tänker jag att jag förstår vad du menar men tänker att alla har olika referensramar. Själv bor jag i en bostad värderad till över 10 miljoner. Tänker själv att jag bor i en funktionsbostad och mina rikare vänner bor i vad du kallar upplevelsebostad. Men när jag tänker lite till så kanske andra att det är jag som har en upplevelsebostad med stora ytor högt i tak m.m.
Tänker också att jag tycker att jag och min man har normala inkomster men det beror helt och hållet i relation till andra par.
Det fenomen som jag försöker komma åt med begreppet “upplevelsebostad” är framför allt den typen av väldigt dyra och lyxiga bostadsrätter som ploppat upp som svampar ur jorden på senare tid. Villor av finare sort har funnits länge. Även om de är fina så är det ofta ändå mer kopplat till läget och prisklassen. De har liksom inga “specialegenskaper” typ. privata helikopterplattor, växthus med 4 meters takhöjd djungelklimat året runt eller liknande. Dessa två exempel är alltså hypotetiska men illustrerar hur en “upplevelsebostad i villaformat” skulle kunna se ut. Sådana bostäder finns förstås men då rör vi oss i en prisklass som är förbehållen ganska få.
Att bo fint och i en trevlig miljö har jag själv inga synpunkter på. Jag har ofta tänkt att de “finare bostäder i enklare lägen” som finns på flera håll runt Stockholm kunde vara ett attraktivt alternativ. Jag menar nu alltså boenden av god kvalitet som kanske har sjöutsikt och högt i tak men som inte ligger på den typen av adresser som automatiskt ger 3-4x prismultipel.
För att prata väldigt konkret om vad jag menar med en upplevelsebostad så är det alltså en nybyggd bostadsrätt. Huset har ett spektakultärt utseende och är designat av en dyr och prisbelönt arkitektfirma. Den ligger på en “nyrik” adress som för 10 år sedan var ett nedgånget industriområde. På taket finns en stor pool och en gigantisk takterass med enorm utsikt över inloppet till Stockholm/Göteborg eller något annat. Allting är påkostat och lyxigt på ett vräkigt sätt som i DDR-Sverige hade uppfattats som något påhitt från Hollywood. Det här kanske kan uppfattas som en stereotyp men själva modellen är ändå ett väldigt nutida fenomen.
Vad är din fråga, eller syfte med diskussionen egentligen?
Vi kan väl krasst konstatera att ja, det finns bostäder som rymmer mer än livets nödtorft, och ja, ibland köpa dessa av folk som kanske borde betalat av sina skulder istället.
Ja, eller av folk som egentligen inte har den ekonomi som behövs för att sova gott på natten om/när det ekonomiska förutsättningarna för boendet förändras. Frågan handlar om ifall fler har observerat personer i sin närhet som “har normala löner men ändå valt att köpa onormala bostäder” och nu har lite jobbig situation. Jag menar inte nödvändigtvis att man “tvingas sälja” eller “går under” utan mer det där att man kanske inte vill hänga med på restaurang eller väljer billig semester. Ofta är ekonomiskt dåliga beslut sådant som människor väljer att inte prata om. Så länge man hjälpligt kan hålla uppe fasaden så gör man oftast det.
Jag har mängder med folk i min närhet som köpt på tttersta toppen av sin finansiella förmåga. Antingen höginkomsttagare som belånat sig till tänderna för att kunna bo i nybyggd villa med pool, eller medelinkomsttagare som köpt lite för dyr villa…
När vi köpte hus gjorde vi det som nyblivna föräldrar och tidigt i karriären. Vi valde att köpa för en budget om ca 70% av vad vi egentligen hade kunnat låna till, just pga att ha möjligheten att vara föräldralediga, byta jobb, vara sjuka, och faktiskt kunna dra runt hushållet på en lön - permanent - om det skulle knipa.
Jag är uppvuxen i en vanlig villa med en familj där en förälder blev svårt sjuk och sedermera förtidspensionär. Det var inte idealiskt men eftersom mina föräldrar hade planerat väl, inte grävt pool eller belånat sig för högt kunde familjen bo kvar. Den tryggheten och att kunna sova gott om natten är värd mer än pool, vinkällare och Tesla på uppfarten tillsammans.
Under lång tid var ju det här med att ”låna maximalt” närmast något som förväntades av en. Gjorde man inte det, som jag själv till exempel, var man ju typ lite dum. Frågan är ju mer när man i så fall gjorde sitt bostadsköp. Var det några år tillbaka i tiden kan ju förutsättningarna vara iallafall något bättre.
Jag tror inte att det är någon bra idé att köpa eller äga dyra boenden enligt den modell som varit gällande länge nu. Det är tre faktorer med i bilden:
Den privatekonomiska där höja räntor gör avtryck.
Föreningens lån som påverkas på samma sätt men med fördröjning.
Kostnaderna för drift och underhåll som ofta underskattats grovt.
Risken framstår som uppenbar att bilden av ”upplevelsebostäderna” som en ekonomisk sjunkbomb kommer att följa med över tid. Även om 20-30 år kommer vi se se rubriker om BRF:er som fått problem när verkligheten kommit ikapp.
Att man har det tungt ekonomiskt med bostaden beror ju inte självklart på att man bytt ut sin helt normala lägenhet mot en annan i liknande storlek med fabulös utsikt, pool och en massa lull-lull.
Hur nära eller långt ifrån man är från att få problem beror ju mer på ens inkomstnivå än på att man skulle köpt någon sorts vräkig lyxbostad med uppblåsta kvm-priser. De flesta som köper bostad (sett till hela marknaden) köper ju normala bostäder och inte den här sortens lyxobjekt.
Visst. Men vad som är ”normal” bostad för mig eller dig kanske är ett monumentalt lyxobjekt för någon med kass ekonomi. För marknaden som helhet gissar jag att medelinkomsttagare som köpt villa för 5 mille är ett större problem än att nån käkkirurg unnat sig en badtunna till tiomiljonerskåken.
Visst kan man ha olika uppfattning om vad som är normalt eller “lyxigt”. Jag tycker mig dock förstå att det här segmentet som tillkommit på senare år är något nytt. I den värld jag växte upp så fanns det så klart de som bodde i dyrare lägenheter. En dyr lägenhet var ofta stor och smakfullt renoverad och låg i något sekelskifteshus på Östermalm. Det var en typ av dyrare funktionsbostad om man så vill.
