Det finns en sak som ofta tappas bort i dessa sammanhang.
De flesta Universitets och högskoleutbildningar är i grunden FORSKNINGS-inriktade i sin uppbyggnad och med sitt innehåll. Dvs avsikten/ambitionen är i många stycken att ge eleverna en bred teoretisk bas för att de sen kunna ha möjlighet att kunna gå vidare och börja FORSKA inom området. Jag brukar säga att utbildningen då blir en slags “akademiskt körkort” som visar en förmåga att resonera och bearbeta fakta, jobba metodiskt osv. Dvs inte så mycket sakkunskap i sig utan mer en slags bred arbetsmetodik man lär sig, eller vad man nu ska benämna det.
Däremot upplever jag att de flesta elever egentligt SÖKER/TÄNKER är att de ska plugga på universitet/högskola i tron att de ska lära sig hantverket inom/till ett yrke. Dvs de flesta eleverna söker en utbildning för att de vill/tänkt JOBBA inom området.
Därav att man som elev kommer ut från utbildningen med en väldigt god BRED teoretisk grundförståelse inom ämnet men i vissa fall är ganska tunt förberedd inför att kunna själva hantverket inom ett yrke.
Jämför det med en yrkesutbildning som ofta kan vara skräddarsydd mot själva hantverket för ett specifikt yrke. Man blir kanske vassare på just det yrket men istället saknar man vissa grundläggande bitar för en bredare förståelse eller för att kunna jobba med vitt skilda yrken inom området.
Därav att man ibland kan höra att: “-de som kommer direkt från skolbänken knappt kan något inom yrket” eller som rubriken i den här tråden “Utbildningar till ingen nytta”. Dvs det är på sätt och vis helt korrekt omkring en viss avsaknad av detaljhantverket inom ett yrke. Samtidigt som det också är helt fel eftersom de fått ett brett ramverk/metodik som delvis också kommer behövas för att bli duktig inom yrket OCH framförallt för att kunna jobba/växla mellan många olika saker inom området framöver i yrkeslivet. Där detaljhantverket och erfarenheten kommer med erfarenhet genom åren.
Det vet jag inte om jag riktigt håller med om. Det utbildas mängder med ingenjörer (civ ing och hing) samt ekonomer, sjuksköterskor, läkare, jurister, och allsköns andra vanliga utbildningar som knappast har som huvudsyfte att styra studenten till något annat än ett produktivt yrkesliv i näringsliv eller offentlig sektor.
Men visst finns det även klassiska akademikerutbildningar där mer fokus läggs på att drilla framtidens professorer och forskare.
Visst. Efter det att man gjort rätt många hundår ute i verkligheten ja. Men huvudsyftet med läkarprogrammet, eller de andra, mer dominerande utbildningsprogrammen som jag nämnde men du valde att inte kommentera, är fortfarande inte att föda fram akademiska artikelförfattare eller labbteoretiker.
Det finns tekniska nischer där det är svårt att slå sig fram utan en PhD och självklart mängder med sådana exempel på karriärvägar där det blir en merit att ha någon form av forskningsanknytning men det är knappast normen att ”de flesta universitet och högskoleutbildningar skulle vara forskningsinriktade”, vilket är det jag kommenterade från början.
För en doktorand inom valfritt universitet och fakultet så dominerar forskningsinsatsen.
Inte sällan 80% av tjänsten.
Men vi som läkare av den gamla skolan, har precis som du säger utbildats för att vara läkare.
Färdig specialist= överläkartjänst.
Men numera verkar forskningskraven ökat, krav på klinisk erfarenhet minst 5 år och en Phd.
Privat hälsosektor har inte samma akademiska krav är min erfarenhet
Alla program innehåller väl examensuppsats? För att recitera källor och använda vetenskaplig metodik och allt vad de kallas. Forskningsförberedande. Även dagispersonal (förskollärarprogrammet) och poliser.
Att alla gör det, men få behöver det är ju tråskaparens poäng.
Det är i viss mån forskningsförberedande men det handlar också om att förstå typen av kunskap och sättet kunskap produceras på inom det fältet man ska jobba i. Man behöver kunna tillräckligt mycket så att man kan uppdatera sig och förstå nya rön inom fältet på egen hand sen. Inom mitt fält kan man tex behöva kunna motivera för kunder varför ett visst tillvägagångssätt är bättre än ett annat, lär man sig bara hur och inte varför blir man en sämre ”säljare” av en tjänst.
Precis. Dessutom tror jag som Thomas skrev att det bara är ett fåtal utan utbildning som kan konkurrera med utbildad personal. Men det handlar ju mycket om att utbildningen i sig är en urvalsprocess. Universiteten kan inte magiskt ta in folk från särskolan och göra dem till allmänläkare.
Vi ska nog vara glada att det finns urvalsprocesser även för yrken som inte kommer forska. Man vill ju inte möta knäppa kollegor på jobbet, eller i viktiga samhällsfunktioner.
Exakt därför jag ksn tycka att svaret på denna fråga är varken svart eller vitt.
För vissa arbeten är det till och med ett krav med högskola och då är det ju ingenting att diskutera men för andra arbeten så kanske det inte är lika nödvändigt.
Jag pluggar själv ganska mycket och har nog “överflödig” kunskap men så gillar jag att lära mig om saker som kanske inte har direkt med mitt område att göra men jag förstår att folk kan bli bittra när de läst vissa högskoleprogram sen slängs ut i verkligheten där det kanske är.svårt att få jobb inom det dom läst och någon med en yrkesutbildning är lika bra lämpad för arbetet.
För mig är det stor skillnad att läsa läkarprogrammet jämfört med journalisthögskola som exempel där det senare tycker åtminstånde jag att man kanske kan ifrågasätta lite mer.
Det beror väl lite på vad man värderar. Och vem som gör värderingen.
Finns två saker som jag gärna framhåller som inte direkt leder till anställning. Men som, i mitt tycke, är positiva sidoeffekter.
A) Tragglar man sig igenom kurser/utbildning som har problemlösande inslag, där logiskt rationellt tänkande är nödvändigt så kommer man skärpa till hjärnkontoret betydligt.
För senare arbetsuppgifter där logik/rationalitet efterfrågas så kommer man kunna göra ett jobb med betydligt högre värde.
Har någon tragglat sig igenom en/flervariabel analys, vektoranalys, transformteori, komplex analys, mekanik, elektromagnetism osv, så kommer man vara enormt mycket dugligare på att förstå vad som är problemet och hur man kan lösa det. Man behöver inte alls ha behov av just kursinnehållet i sina arbetsuppgifter.
Detta verkar väldigt många som säger att de inte haft någon nytta av utbildningen helt tappat bort.
Men de som anställer folk verkar väga in det.
B) När man tar sig igenom utbildning så tvingas man ta sig an frågeställningar som gör att perspektiven vidgas och man blir bättre på att se saker ur olika perspektiv och hamnar inte lika lätt i låsningar.
Om jag får göra värderingen så blir man en bättre människa. (Det leder kanske inte direkt till några jobb. Men kan nog göra att man lättare uppfattas som anställningsbar av potentiella arbetsgivare).
När man anställer idag är man livrädd för att anställa någon som inte kan bete sig som folk. Det kan nämligen leda till att befintlig väl fungerande personal slutar.
Har ingen aning faktiskt, gissar på 75%?
Min yngste dotter läser nu på läkarlinjen och selektionen brukar ske genom de tidiga maratontentor på 3 dagar i sträck Termin 2.
Jag själv har glömt hur det var tidigt 90 tal, men det var mycket skräp man lärde sig, som anatomin på en groda detta har jag inte glömt
Ja vissa utbildningar är knappt lönsamma eller tom riskfyllda av att inte får ett vettigt arbete/lön. Rapporten från Saco visar att utbildningsvärdet har minskat mest inom privat sektor, var tredje högskole utbildning lönar sig inte.
Efterfrågan är lågt och eller utbudet är högt.
Precis, vad värderar man egentligen och alla har olika egenskaper.
En psykopat med högt IQ eller en vacker trevlig och socialt kompetent människa som alla gillar.
Jag har sett båda varianterna i olika former som både varit framgångsrika och misslyckade.
Ja syftet med betyg är att sortera bort de som inte klarar tjänste/utbildnings kraven med att klara just denna utbildning, även om risken ändå finns att avvikare antas.
Marknaden brukar till slut reglera sig själv, har man tummen mitt i handen men bra analytisk sambandsbedömning kanske man inte blir kirurg utan neurolog (kan allt men gör inget )
Visst. Lite skillnad på vetenskaplig höjd om man läser en femårig MSc inom fysik eller biomedicin, eller om man ska bli förskolelärare och behöver kläcka ur sig en skriftlig uppgift på slutet.
Jag nämnde alltså inte bara läkare utan även civ ing och hing, ssk, jurister och ekonomer. Jag har heller ingen källa på doktorandgraden för dessa grupper som aggregat men vågar sätta båda mina pungkulor på att det är närmre ensiffriga % än 75%… för gruppen läkare är det annorlunda iom kraven för ST och att göra karriär som överläkare, det är en annan grej.
Ja, på civing skulle jag säga runt 5% (typ 1-2 per klass kanske). På hing 0% eftersom det krävs en master för att påbörja doktorandstudier.
Det är väldigt få svenska ungdomar som väljer att doktorera idag tyvärr. Rekrytering sker internationellt och det börjar bli som amerikanska universitet där majoriteten av forskarstuderande är asiater (talar om teknik/nv).
Här har du rakt av fel. Förskollärarutbildningen kräver mycket teoretiskt kunnande kring pedagogik och barns utveckling och dessa studenter är oftast teoretiskt mer mogna och bättre på att skriva än tex civilingenjörsstudenter (har undervisat och handlett för bägge dessa grupper, hur märkligt det än låter).
Spännande, jag måste vara lite färgad av mina anekdotiska erfarenheter kring dessa gruppers ”teoretiska mognad”… låt oss konstatera att jag inte håller med.
Intressant, berätta mer om skärningspunkten mellan de tunga tekniska civilingenjörsprogrammen och förskolelärarutbildningen.
)