Utmattningssyndrom

Om det nu skulle vara unikt för Sverige, vad beror det isåfall på? Att svensken har sämre arbetsförhållanden än i andra länder? Eller att Sverige ser utfallet av dåliga arbetsförhållanden som ett problem som behöver lösas i större utsträckning än andra länder?

Sen kan jag generellt tycka att det är bättre att försöka åtgärda orsaken än symptomen. Men i vissa fall är det kanske försent.

Håller inte med och tycker det är tråkigt att forumet verkar vara rätt snävt åsiktsmässigt. Att flytta bort inlägget när jag signalerar viss erfarenhet i frågorna och jag dessutom försöker komma med vissa konstruktiva ideer tycker jag verkligen inte hjälper frågeställaren.

1 gillning

4 inlägg har sammanfogats med ett befintligt ämne: Utmattningssyndroms vara eller inte vara

Beklagar din upplevelse. Dåligt hanterat av din arbetsgivare.

Hur är din privata situation?

Hur är din fysiska status?

Min erfarenhet är att dessa påverkar möjligheterna till att fungera väldigt mycket.

Det är så skönt att det finns ignorera knappen på den här bloggen och vill inte läsa en ända inlägg av den här arbetsgivaren !:-1: .

Ett inlägg har sammanfogats med ett befintligt ämne: Utmattningssyndroms vara eller inte vara

Är man van vid att i stort sett jämt jobba på högsta växeln och sen inte har tillgång till den längre så är det en rejält obehaglig känsla. Jag har själv inte varit fullt utbränd men nära och jag använder mig rätt mycket av nån sorts energiplanering, dvs vad får ta av min energi och vad får inte göra det. För min del har det handlat om att hitta knepen för att inte slå i taket för om jag gör det så tar det ett par dagar i nedvarvat tempo att komma tillbaka. Det har man inte alltid tid med. Men det händer att jag kalkylerar in rena vilodagar när jag vet att något kommer kräva (för) mycket energi.

Mycket handlar annars om att fylla på på plussidan. Hälsa, kompisar att blaja med, stabil privat situation. Inte kompromissa mer än i undantagsfall kring vad man tror sig klara av. INTE pusha sig (vilket känns väldigt bakvänt om man är van vid det). Och en hyfsad arbetsplats! Det går definitivt att påverka orken på det sättet.

2 gillningar

Det låter som denna arbetsgivare kan ha brutit mot arbetstidslagen.

2 gillningar

Detta är ingen sjukdom utan snarare en överbelastning. Det är av risken för att bränna ut sig som facket sätter stopp för onormalt mycket övertid. Har flera f d kollegor som drabbades av samma sak som dig p g a för mycket övertid, de är alla återställda men det tog lite tid. Vi kunde köra 60-70 timmars veckor under långa perioder genom att kringgå fackets regler i Sverige och när vi jobbade utomlands fanns inga regler så då kunde det bli uppåt 90 timmars veckor ibland. Alla ville ju tjäna pengar men det slet hårt på både kropp och psyke. Man kan drabbas av sömnlöshet, utmattning och oförmågan att senare orka med även små enkla uppgifter. Man kan även få problem med balanssinnet i flera år efteråt och det märks genom att man ofta slår axeln i dörrkarmen när man gåt in ett rum. Gör du det så vet du varför.

I Japan är det vanligt med utbrändhet p g a för mycket arbete och det finns faktiskt ett japanskt ord som betyder “jobba ihjäl sig”, Karoshi.

Hur man förstör en tråd med stor potential och upplevelsen för en hjälpsökande ny medlem i forumet.

Verkar som TS tagit bort sitt konto. :cry:

3 gillningar

Beklagar TS, det är tyvärr en jobbig situation.

Jag var tyvärr själv den som inte trodde att utbrändhet var en verklig sak. Det är väl bara att tänka positivt och rycka upp sig? Det trodde jag tills jag själv fick uppleva det för 7 år sen och kämpar än idag med det även om det är mycket bättre nu.

Jag har inte gått KBT eller till läkare för problemet. Ibland suger det att driva eget bolag.

Här kommer några av mina egna tips:

  • Våga ta det lugnt - Ja det är inte så enkelt som det låter.
  • Våga säga nej till saker/personer - Detta är inte heller så enkelt alltid om man älskar att hjälpa andra personer. Samtidigt ska man inte säga nej till saker som kanske är bra för en och är roligt. Här behöver man tänka till lite om det kanske kan gynna en trots allt.
  • Motionera - Motion är viktigt men undvik belastande träningspass och håll dig till enkla saker som promenader i början. Mitt bästa tips är att skippa musik/podcast under promenaden. Låt hjärnan ha tråkigt.
  • Undvik onödig hjärnstimulering - Hjärnan behöver vila vilket inte är helt lätt i dagens samhälle. Skippa mobilen helt när du inte har något att göra. Sitter du på toaletten (ja folk mobilsurfar på toaletten) så låt bli mobiltelefonen.

Vägen tillbaka kan vara lång men i slutändan lär man sig mycket om sig själv. Idag kan jag känna av när det börjar bli för mycket och kan på så sätt anpassa vardagen för att minimera risken för återfall.

Min gissning är att återfall är extremt vanligt. Fick själv smaka på det ungefär 2 år efter jag blev utbränd. Jag trodde jag var tillbaka på topp och körde vidare i gamla vanor med hög arbetsbelastning och hård konditionsträning.

7 gillningar

Hej alla!
Tack för alla jättefina svar och tips. Jag stängde av telefonen igår och blev lite chockad av all aktivitet i tråden när idag när jag startade igen. Blev rörd av att det finns så mycket engagemang och medkänsla här på forumet. En viss persons svar tänker jag inte kommentera.
Angående mitt övriga liv har jag ett stort socialt skyddsnät, inga barn än så länge, ägnat fritiden åt motion/gym och sociala aktiviteter. Försöker jobba nu med mobilpaus och att ha det tyst.
Har alltid varit högprestrerande och på jobbet varit “klippan” - den som alltid hjälper till, tar extra pass etc. Sett flera kollegor bli utbrända eller få andra psykiska problem, även flera fysiska olyckor har skett, troligen pga stress (t ex en kollega somnade i bilen efter en hård vecka). Har nu blivit omplacerad till en helt annan avdelning där jag har mycket lite krav på mig. Men vet att min arbetsgivare är ivrig på att jag ska bli bra igen så att de kan placera tillbaka mig då jag har en “skill” som ingen annan på arbetsplatsen har. Funderar på att byta jobb men det är samtidigt svårt då jag älskar arbetsuppgifterna i sig och inget liknande företag finns staden.
Min tanke med tråden var också att sätta upp en liten varningsflagga då jag tror det kan finnas andra här som bara är på gränsen, och jag önskar VEKRLIGEN att jag kunde resa tillbaka till mig själv för ett år sen och ge mig själv en käftsmäll och säga att jag måste skärpa mig
Återigen tack för alla fina svar!

37 gillningar

Skönt att höra att du inte ”försvann” från forumet! :relaxed:

Tror många kan må bra av att ta till sig kunskap och verktyg kring stresshantering, inte bara utbrända. Så det är jättesynd att vissa inte vill ta till sig kunskap och erfarenheter som är till nytta för alla.

Synd både för de själva och för människor i deras omgivning.

Jag önskar ingen samma sits som jag varit i och delvis fortfarande är i, inte ens de som tror det bara är påhitt. :heart:

7 gillningar

Det är ingen slump att just ”högpresterande” krashar. Kombinationen av att känna sig behövd och att inte lämna något åt slumpen är en bedräglig kombination. Addera dessutom en kass arbetsgivare (ja, det är kass att kräva 60-80 timmat i veckan av sina anställda) så har du receptet på en trasig människa.

Motion är bra, men i lagom doser. Att maxa på gymmet eller i motionsspåret kan vara en ansträngning som din kropp inte mår bra av, just nu. Skynda långsamt!

En annan tanke; när jag mådde som sämst undvek jag alkohol helt i ett par månader, dels för att undvika risken för självmedicinering men främst för att även ett måttligt intag ledde till kemisk oblans och ångest.

Det kommet att bli bra, bara du tillåter dig själv att ta den tid det tar att läka. Det tog inte en vecka att hamna där du är och det kommer inte att ta en vecka att komma tillbaka. :heart:

10 gillningar

Om du orkar läsa vill jag tipsa om Stressbalansen av Rangan Chatterjee och Self-compassion av Kristin Neff.
Har varit sjukskriven länge pga cancerbehandling så kan inte helt jämföra, men jag vet att allt tar tid vilket kan vara frustrerande.

5 gillningar

Jepp, här är en som ligger på gränsen, och legat på gränsen väldigt länge. Är högpresterande, har förtroendearbetstid och kan i praktiken jobba hur mycket som helst utan att det syns. Har haft två chefstjänster under längre tid, men nu ska snart lämna över en av tjänsterna.

Får väldigt gott betyg av min chef, och det har varit prioriterat att hitta en lösning, men det har helt enkelt inte gått att delegera. Som sagt, gör jobbet bra, men har haft för mycket på mitt bord. Förhoppningsvis mår jag bättre snart, för det är tufft att känna att jag ligger på gränsen av vad jag klarar av.

4 gillningar

Vilken igenkänning det blev när jag läste din rad om alkohol. Gjorde detsamma.

1 gillning

Åh, vad jag känner igen mig i din beskrivning.
Att vara högpresterande i ett intressant jobb gör att skillnaden mellan arbetstid och fritid kan flyta ihop. Lägg sen till en hög arbetsbelastning som gör att man springer fortare och fortare i arbetshjulet. Jag jobbade 17 år min förra arbetsplats och under minst 13 års utvecklingssamtal tog jag upp min höga arbetsbelastning men det blev ändå ingen förbättring. I mitt fall berodde det på en inbyggd mentalitet att jobba hårt. En standardkommentar när jag skickades iväg på uppdrag var: “Failure is not an option”. En kommentar som en av mina chefer sa när jag gick in i väggen var: “en viss casualty får man räkna med i vår bransch”. Jag är dessutom fostrad i “duktig flicka”-mentalitet där min betydelse räknades i det jag producerade - vilket gjorde att jag kämpade onödigt hårt. Hade min självkänsla varit bättre så hade jag kunnat bryta det tidigare (vilket är himla lätt att säga när jag tittar i backspegeln, men där och då var det absolut inte självklart).

För mig kulminerade många års stressande i en utmattningsdepression och jag var borta ca 6-7 månader innan jag gick tillbaka på 25%. Även om jag bytte avdelning och fick anpassade arbetsuppgifter blev det inget bra. Så fort jag kom innanför dörrarna på jobbet så blev det trångt över bröstet och svårt att andas. Mitt mående påverkades av miljön. Först när jag sa upp mig så släppte det. Så min erfarenhet är att det är bättre att byta arbetsplats.

Det goda med det hela är att jag idag är så himla mycket mer medveten om mina gränser och jag 1) tar inte uppdrag/utmaningar som skulle riskera att trigga något, 2) är mer lyhörd för när jag börjar må dåligt och kan vända det innan det blir ett problem.

Jag gästade RikaTillsammans-podden för något år sedan och pratade om min resa tillbaka från utmattningen. Det är ett långt avsnitt, men kanske kan det vara till någon hjälp.

Du, det finns bara en som du, så se till att vara rädd om dig! :heart:

Från utbränd till ekonomiskt fri på sex år vid 55 års ålder (rikatillsammans.se)

18 gillningar

Kan bara som alla andra beklaga situationen.

Jag har följt kontot @Stressfrid på Instagram en längre period. Jag har inte själv läst hennes bok så kan inte explicit rekommendera den, men utifrån innehållet på kontot så verkar den full med konkreta råd för dig med utmattningssymptom.

1 gillning