Hej alla! Detta är mitt första inlägg menar läst mycket här på forumet och lyssnat på podden. Jag vet inte riktigt varför jag skriver detta, kanske önskar jag lite pepp eller höra från någon som har varit i liknande situation…
Gick en utbildning färdigt för några år sedan och fick direkt ett jobb som betalade bra, mellan 60-80 000 i månaden. Började intressera mig för ekonomi och efter att ha lyssnat på RT blev det till sist månadssparande på Lysa och på grund av låga levnadskostnader kunde jag ofta sätta in ganska stora summor. Kanske blev jag lite besatt av pengar och loggade in på Lysa dagligen. Mitt jobb var visserligen välbetalt men arbetsplatsen var mycket dysfunktionell och arbetsbördan mer än mänsklig. Blev många timmar övertid och ofta 60-80 arbetstimmar i veckan. Larmade konstant till arbetsgivaren att situationen inte var hållbar men fick ingen direkt respons. Trodde nog också att jag var osårbar och gillade tanken på pengarna som rullade in varje månad…
Ja vad hände sen… såklart smack in i väggen efter några år på arbetsplatsen. Nu var det ett halvår sedan och jag har börjat jobba lite igen men jag blir enormt trött efter bara korta stunder av arbete. Hjärnan känns som en smet bara. Kan bli gråtfärdig om jag ställs inför något problem på jobbet, trots att jag om jag ska vara ärligt alltid tyckt att det vart fånigt och oproffersionellt med folk som gråter på jobbet. Mitt självförtroende är i botten och jag är så förbannad på mig själv att jag inte tog symptomen på utbrändhet på allvar tidigare. Nu sitter jag här och undrar om min hjärna är stekt för resten av livet?
Ta hand om er och lyssna på kroppen!
Beklagar verkligen situationen. Jag har inte personlig erfarenhet men en nära släkting har en liknande historia. Jag har även sett flera fall av kollegor som drabbats med då inte haft någon insikt hur det har gått. Jag tror det är dålig kunskap om detta i svensk sjukvård, och det kan bli svårigheter att få den hjälp som behövs. Det finns förbund med andra i samma sits och land som kanske kan hjälpa. Jag tror INTE det är en bra ide att skynda sig tillbaka om kroppen säger nej. Mitt andra tips är att stå på sig gentemot vården och myndigheter om det inte känns bra att återvända. Man behöver bara se på UK så finns bra kunskap och hantering av denna sjukdom. Tyvärr ligger svensk vård efter.
Stort lycka till!
Av egen erfarenhet; nej din hjärna är inte ”stekt” för resten av ditt liv. Du kommer att må bra. Du kommer rent av att vara en bättre person, eftersom du insett dina begränsningar. Däremot får du vara beredd på att återhämtningen tar tid och det är viktigt att du lyssnar på kroppen och hjärnan. Dessutom hoppas jag att du söker professionell hjälp om du inte redan gjort det.
Din självbild är felaktig just nu; du tål faktiskt inte stress och klarar faktiskt inte av så mycket som du vill (på samma sätt som en maratonlöpare inte kan springa med en fraktur). Försök att acceptera det, även om det är fruktansvärt frustrerande.
Sedan tvivlar jag på att din ursprungliga arbetsplats är rätt ställe för att återhämta sig. Sök dig vidare till en arbetsgivare som inte utnyttjar sina anställda!
Jag har själv varit där i närheten och vänt, även om det inte tog stopp direkt för mig. För mig yttrade sig ett gäng års högt stressande i svår ångest även när jag ställdes inför “små” problem eller osäkerheter och ett oändligt grubblande över saker. Detta är något som blivit bättre med KBT och vila, det är dock tyvärr inget jag är helt fri från än (var ett par år sedan nu).
Det jag däremot kan säga är att detta kommer ge dig möjlighet att se varningsklockorna tidigare och agera därefter, vilket är en viktig lärdom att ha med sig. Viktigt är att man förstår att man inte kan köra på på samma sätt som tidigare, för om du försöker kommer du vara på samma plats igen direkt. Låt det ta den tid det tar är mitt råd.
Hej.
Jag har jobbat flera år på Försäkringskassan, och tyvärr är din situation på tok för vanlig. Beklagar.
Med det sagt, kan jag utifrån min erfarenhet säga: Nej, din hjärna är inte stekt. Kanske är den stekt nu, men inte på sikt. Alla drabbas olika och reagerar olika och utmattning kan vara olika djup osv men de absolut flesta kommer tillbaka. Det kan däremot ta ganska lång tid och även om man kanske sen arbetar heltid så är man inte frisk, i bemärkelsen att man är som man var tidigare. Har du det som mål kan det nog bli svårt, eftersom man ofta får en större “skörhet” (eller att man blir mer uppmärksam på sina signaler…) vilket gör att du sannolikt kommer behöva mer regelbunden återhämtning på olika sätt.
Vården i Sverige kring detta är överlag bra men med stora variationer. Det är inte meningen att man ska behöva kräva saker, men du bör vara medveten om att om du inte känner att du får tillräcklig hjälp från vården så kan du alltid uppsöka annan läkare. Runt vissa storstäder finns även speciella kliniker för utmattning. Men i primärvården finns det många bra kurser och hjälp att få.
Till sist vill jag även lyfta frågan kring arbetet. Det kan finnas en poäng att närma sig sitt gamla arbete eftersom det ofta kan finnas mycket ångest relaterat kring arbetsplatsen. Men givet det du berättar kanske du bör fundera på om det är rätt arbetsgivare att fortsätta hos. Kanske du bör försöka hitta en arbetsplats där du kan arbete en normal heltid. Detta för att orka längre och inte riskera att bli sjuk igen. Det normala är inte att arbeta 60-80 timmar och du bör absolut inte förvänta dig det av ditt framtida jag.
Allt gott.
Jag kan intyga med full insikt i ett fall att vården varit direkt katastrofal. Själva konflikten med myndigheter bidrog till att göra patienten mer stressad, mer sjuk i ett fall där patienten aldrig återhämtade sig. Det var något av det värsta jag sett inom vården, inräknat myndigheten. Givet denna erfarenhet är mitt bästa tips att vägra återgå om det inte känns 100% rätt. Vägra och överklaga om du inte vet att du klarar av det.
Att säga att vården i Sverige överlag är bra på utmattningssyndrom har jag väldigt svårt att lita på.
Beklagar din situation, det måste vara fruktansvärt. Det kommer bli bättre med tiden men sannolikt blir du aldrig fullt så “odödlig” som du kände dig innan detta hände och många har kvar en lägre stresstolerans efter en sådan händelse. Med det sagt så har jag sett många som blir mycket bättre med tiden, vissa blir till och med helt återställda. De flesta kan arbeta heltid igen men det kan i värsta fall ta många år.
Jag hoppas att övriga som läser den här tråden förstår att en mer nyanserad syn (vården är i stort välfungerande men med lokala variationer) är mer rimligt än att dra extrema slutsatser utifrån ett fall i ens omgivning.
Edit: Den specifika diagnosen “utmattningssyndrom” finns bara i Sverige, så att man kan mer om den här diagnosen utomlands känns tveksamt. Men patientgruppen finns såklart och det finns andra diagnoser.
Min erfarenhet har varit exakt tvärtom.
Alla har rätt till sin åsikt.
När man skriver överlag så menar man ju just överlag. Att det förekommer riktiga bottennapp har jag inte svårt att tro utan har sett det också.
Jag talar dock utifrån en ganska bred empirisk grund där jag sett att det oftast funkar bra. Och ibland inte. Det är min bild från flera år på Försäkringskassan.
Utmattningssyndrom, eller anpassningsstörning som mer börjar användas (och som ofta är en mer adekvat diagnos) ingår bland annat i ICD-10 med diagnoskod F43 (som har flera underkategorier).
Det är en diagnos som finns i flera andra länder. Att den inte förekommer i Uganda är nog i huvudsak bristen på sjukvård för den typen av besvär. Inte bristen på psykisk ohälsa.
Att vissa gör det till en “livsstil” att vara sjukskrivna: Ja, det förekommer. Vården talar ibland om sjukskrivningsskadad där man helt enkelt skadats av själva sjukskrivningen. Och i vissa fall är man kanske inte kliniskt sjuk, men varit ifrån arbetsmarknaden så länge och så att säga inrättat sitt liv efter att vara sjukskriven. Vilket är ganska rimligt att göra efter några år. Det är det normala.
Det vore bra om man innan man kastar ur sig konstiga påståenden tänker efter och kanske t.o.m googlar. Och slänger man ur sig påståenden i stil med att utmattning bara finns i Sverige får man gärna belägga det påståendet
Vi har väl olika förväntningar. Med en välfungerande vård förväntar jag mig att riktiga bottennapp inte förekommer. Det handlar om riktigt sjuka patienter. Om man råkar få ett bottennapp till läkare och myndighetsperson som säger att sjukdomen inte finns, och att man ska tillbaka till ett jobb som gör en sjukare på grund av en politisk stupstock så anser jag att det är ett systemfel. Allt jag sett är en skam som saknar motstycke. Ja det är ett enda fall, men ett fall som inte ska kunna hända i en “välfungerande vård”, det kan jag lova.
Antagligen och förhoppningsvis inte. Det sägs (obs: ingen källhänvisning och ingen exakt vetenskap!) att det ibland tar ungefär så lång tid att bli frisk från det som att “bli sjuk” i det.
Av den anledningen råkar ofta högfungerande och välutbildade på värre symptom och kräver längre återhämtning än andra. Detta eftersom de tvingat sig igenom mycket, och tror mycket om sig själva. De tycker och tror att de minsann kan fixa detta även om det är lite jobbigt, och kör på längre än genomsnittet trots att det är dumt. De går som sagt oftast hårdare in i väggen med högre hastighet än andra som omedelbart ger upp så fort det blir jobbigt. Det hinner liksom inte bli lika illa då.
Sedan har kanske inte FK förståelse för detta, säger jag av erfarenhet av att ha bott tillsammans med en utmattad person i flera år.
Tack för att du delar med dig av din resa!
Jag är själv en patient med neurologisk uttröttbarhet, så här kommer lite råd från mitt perspektiv.
Hjärntrötthet är ett symptom på den neurologiska skada som kan uppstå när man gå in i väggen och även vid fysiska skador. Så symptomen för båda är liknande, oavsett grundorsak.
Se till att få komma till en neurolog eller en specialist på din diagnos. Primärvården är ofta extremt bristfällig på kunskap kring diagnoserna. Fick själv inte hjälp av primärvården på 18 månader, trots kontakt med 4-5 olika läkare då jag hade svåra minnesproblem, kronisk huvudvärk och blandade ihop ord.
Att få rätt kunskap kring din diagnos, verktyg för att lägga om tankemönster och att få rätt stöd under din rehabilitering är jätteviktigt för att hitta ett nytt normalläge som fungerar långsiktigt. Den hjälpen saknas i min region inom primärvården, men finns inom specialistvården.
Sen är hjärnskador, för att bränna ut sig skapar fysiska skador i hjärnan, inte något som går att ”träna” bort. I klassisk fysisk rehabilitering ger en extra ansträngning belöning i form av ökad kondition och förbättrad fysik. Men hjärnan fungerar inte på samma sätt, den behöver daglig ”hjärnvila” för att återhämta sig.
Så just att lära sig nya strategier och nya vanor är det viktigaste verktygen för att få hjärnan en chans att återhämta sig på sikt. Jag behövde stöd i det och jag tror de flesta behöver det, då det är en stor omställning.
Vissa kommer tillbaka helt på sikt och vissa kommer få leva med ett nytt normalläge. Båda resorna tar tid, men det kommer bli bättre, det kan jag lova.
Men det gäller att lyssna på både knopp och kropp för att må bra. 
Om du inte har en rehabsamordnare redan, se till att skaffa en. De är toppen som en spindel i nätet vid alla myndighets, vård och arbetsgivarkontakter. När jag mådde som sämst var min samordnare guld värd!
Tveka inte att tagga mig om det är några funderingar jag kanske kan hjälpa till att besvara! 🫶
Jag har jobbat i USA och Storbritannien och där säger man att man är ”burnt out” eller ”overworked” men har uppfattat det mer som slanguttryck än medicinska diagnoser. Varit med om kollegor som av olika skäl inte fungerat på jobbet i båda länder och de fick helt enkelt sluta. Var aldrig tal om månader av sjukskrivning och behandling. Haft kollegor, både i Sverige och utomlands, som gått på antidepressiva förstås men har aldrig hört om någon speciell behandling för utbrändhet än sjukskrivning och stödsamtal.
Vilka länder (från alla 4 kontinenter) har du jobbat i där det är lika vanligt som i Sverige? Var det lika vanligt med långa sjukskrivningar där? Vad fick de för behandling?
Här är en av alla artiklar man lätt får fram med en googling.
Har neurologer hand om utmattningssyndrom? Det var mer än jag visste. Vad satte neurologen in för behandling?
Jag kom till en specialistmottagning med både neurologer, psykologer, arbetsterapeuter och läkare.
Samma team tar emot hjärnskadepatienter med olika bakgrund och symptom.
Min behandling bestod av tester, KBT, rehabilitering och återkommande uppföljning.
Men om du vill lära dig mer om diagnoserna och svårigheterna kring hjärntrötthet, så läs gärna denna artikel.
Att lära sig mer om detta ämne, du uppenbarligen vet lite om, kan kanske vidga din ödmjukhet en aning. Kanske… 
Enlig WHO är utmattning ett “syndrome that results from chronic workplace stress that has not been successfully managed” - Health Organization’s International Disease Classification (ICD-11).
Men då låter det ju genast annorlunda - burnt out and overworked är väl just precis motsvarigheten till utbrändhet eller missar jag något i ditt resonemang?
Nu skulle detta inlägg inte handla om att jag rabblar mina tjänster utan snarare att jag ville reagera på påståendet att utbrändhet handlar om “folk som har olika problem i privatlivet” och att utbrändhet är “något som bara finns i Sverige” då de påståendena föreföll som en mycket beklaglig karaktärsbeskrivning och andades avsaknad av medmänsklighet särskilt i relation till TS’s ursprungsinlägg.
Men som också @Gabbe90 skrivit så är det många gånger en resursfråga snarare än något annat: har personen råd att vara sjuk? Tillåter anställningsavtalet med lokala lagar och regler i det landet att personen är borta en längre period på grund av sjukdom? Har personen tillräckliga ekonomiska medel att faktiskt kunna söka vård?
Min egna erfarenhet är att du inte är stekt för resten av livet. Men det finns två viktiga bitar som du måste acceptera. Det första är att du måste låta läkandet ta tid. Stressa inte tillbaka till arbetet innan du har fått tillbaka tillräckligt mycket styrka. Det andra är att du måste förändra din situation. Ditt mål är inte att komma tillbaka till samma arbetssituation som tidigare.
Just nu känns det som ett jäkla misslyckande. Men du kommer växa som människa om du tar dig an detta på rätt sätt. Det är svårt att koppla bort ett aktivt angreppssätt och att istället vila bort en del av symptomen. Framförallt om man är en högpresterande individ. Och det är nog där problemet ligger för vissa. Du kommer att behöva lära känna dig själv lite bättre och antagligen behöva förändra din syn på dig själv.
I din artikel står ju att det inte finns någon behandling.
Jag kan ganska mycket om den s.k. sjukdom. Jag har haft flera anställda med tillståndet och har även en god vän som är psykiatriker (inte han i artikeln jag skickade) som är minst sagt kritisk till diagnosen.
Är det vanligt med månadslånga sjukskrivningar i USA för att man är ”burnt out”? Så var det inte på min arbetsplats i alla fall (industriföretag).