Hade svårt att formulera en rubrik som blev förståelig men ska försöka förklara dagens bryderier som är kopplade till uttagsstrategier…
Jag har ju gillat upplägget med att tex på Lysa köra en separat portfölj med 100% räntor och en med 100% aktier som man sedan kombinerar till önskvärd vikt (tex 60/40) med “fördelen” att man kan välja från vilket tillgångsslag man vill göra sina uttag. Tex om aktier kraschar görs uttag från räntefonder.
men ju mer jag tänker på det så vet jag inte om det är så självklart som jag tidigare trott? Har ju lite svårt att tänka mig att en placering i Avanza Auto, Opti eller Lysa nödvändigtvis skulle innebära en ofördelaktigt uttagsstrategi?
Kanske får man tom ungefär samma effekt om man gör uttag från tex en kombinerad 60/40 portfölj som automatiskt balanserar om och köper mer aktier när dessa blir billigare jämfört med att enbart göra uttag från räntefonder efter att aktiefonder gått ner?
Är det kanske som vanligt att det inte handlar om att någon strategi är mer fördelaktig/bättre utan att det finns en handfull strategier och alla handlar om hur mkt risk man är villig att ta?
Det jag alltså egentligen försöker förstå i grova drag är fördelar/nackdelar(och för att hålla de objektivt, bortse gärna från beteenderisker) med att göra uttag från:
“Gemensam” Aktie/fond "robot"portfölj som kontinuerligt gör ombalanseringar och uttag görs från hela portföljen VS
Samma innehav som ovan men uppdelat på 1 aktieportfölj och 1 ränteportfölj där uttag sker enbart från det tillgångsslaget som presterat bäst (ex föregående år) och ombalansering sker först när det andra tillgångsslaget har positiv avkastning.
Skulle gärna vilja ha lite mer kött på benen här. Finns det redan trådar på detta? Studier? Rekommendationer? “Forskningen säger?” (Ping @janbolmeson@JFB@Fnorrbart@Nightowl mfl)
Det är väl egentligen ingen större skillnad på ”auto ombalansering sen uttag” eller ”manuellt uttag sen ombalansering” mer än som jag/vi känner att vi
Vill göra ombalansering själv årligen istället för regelstyrt av fondrobot (Lysa tror jag är +/-5 %avvikelse i minst 5 d).
I extrema fall vill jag ha flexibilitet att plocka ut från aktier eller räntor när det skett riktigt stora svängningar. När som under året.
Vill ha både aktier och räntor på samma konto för enkelhet / översikt. Vi har tillräckligt med olika konton av olika skäl så viktigt för oss men det är kanske unikt.
Vill ha lägsta möjliga avgift i FIRE/RE när man dragit ner risken så är 0,15-0,2% rimligt för portföljer med mix Aktier/Räntor för att det inte ska äta upp för mycket av avkastningen.
Därför kör vi hellre egna fondportföljer. Mycket handlar nog om att vi vill ha kontroll och flexibilitet / handlingsutrymme för olika tänkbara (eller otänkbara) scenarier
Låt säga att 100.000:- är årsutgift och att man har 5 årsutgifter i räntefonder (alltså 500.000) och att det motsvarar en 80/20 portfölj.
Om vi då antar att börsen går ner i 5 år för att sedan gå upp i 5 år och att vi kontinuerligt gör uttagen endast från räntedelen skulle det ju innebära att vi då efter 5 år sitter på en portfölj med 100% aktier. Det känns ju intuitivt rätt att inte sälja när det är billigt och istället vara överviktad mot aktier när börsen går upp igen och att då varje år sakta men säkert balansera tillbaka till önskad målvikt om 80/20.
Men detta ska då jämföras mot att istället sitta i en portfölj som kontinuerligt (veckovis) balanserar till 80/20 och man istället gör uttagen från hela portföljen.
Det förstnämnda måste ju rimligtvis innebära en större risk eftersom man i nedgång kommer avvika från önskad målvikt. Men ger det också bättre totalavkastning…eller för den delen bättre riskjusterad avkastning mot att ha en konstant 80/20 portfölj?
I “Buffett with a twist” exemplet kommer de väl fram till att det är fördelaktigt att göra uttag från enbart räntor när aktier underpresterar, men där jämför de ju inte mot en “robotportfölj” som kontinuerligt ombalanserar utan mot en portfölj som de ombalanserar årsvis…men det kanske blir ungefär samma.
Skulle lagt mer krut på matten i skolan
Är det inte en ändå en viss skillnad här? Jag tror också att det finns forskning som säger att det är fördelaktigt att sälja räntefonder först under ekonomiska kriser, det har refererats till tex i podden Many Happy Returns, men jag har personligen inte kikat på det.
Jag har tänkt se delvis på egen XIRR och delvis tillgångarnas och enskilda instrumentens utveckling innan jag väljer vad som säljs för att fylla på Konsumtionen. Men har ingen exakt regel ännu.
Jag har tänkt att konsumera när jag behöver konsumera helt enkelt. Sedan säljer jag och ombalanserar orelaterat till detta utifrån egna regler och läget.
Det låter sunt om du kan hitta en bra balans här. Jag känner själv att jag idag är mer involverad i börsens dagsform än vad jag önskar och jag är rädd att med ett sånt upplägg skulle jag ständigt fundera på vad jag kan konsumera och vad jag borde sälja och ombalansera. För min del måste jag nog landa i en hyfsat rigid uttagsregel där gör mina omabalnseringar och justeringar årsvis och att uttag görs från sparkontot som fylls på varje år från lämplig källa för att just undvika att spendera 100% av åtestående tid här på jorden i aktiegrubblerier
Jag använder en stege av räntefonder så att de ändringar jag gör i form av försäljning och ombalansering alltid ligger minst 5 år bort från användning. Varje närmaste 5 åren förfaller varje år obligationerna som såddes för 5 år sen. Det är detta (årslönerna) som går till konsumtion, inget annat med viss modifikation, då en del av ränteportföljen är utdelande, det går också till konsumtion.
Men visst, varje år måste också ett nytt steg köpas från portföljen och läggas till stegen, dock är det helt orelaterat (vardags) konsumtion. I goda tider köps steget från aktier, annars från lämplig tillgång. Typ så.
Jo, som jag skrev “ingen större skillnad”, vet inte vad som är starkast ingen större eller viss
Det jag menar är i avkastning. Om man har tex. en 60/40 portföj om man ombalanserar vid events som Lysa (+/-3%enheter) och sen gör uttag eller om man först tar ut från aktier eller räntor oportunistiskt och sedan ombalanserar … så kan åtminstone jag inte säga / bevisa vad som ger bäst avkastning. Bara så.
För mig personligen är det stor skillnad. Jag vill ha handlingsutrymmet att sälja av den ena eller den andra (som säkert en del kallar marknadstajming, so be it) och jag vill kunna låta vinsterna köra längre än +/-3-5%enheters avvikelse från vald fördelning. Jag har inga problem att låta det avvika ±10% enheter. Med exemplet 60/40 så kan ju det får slå mellan 50/50 och 70/30 utan problem, för min del. I extremfall kanske ännu mer som @GetOut är inne på.
För någon annan som inte vill pyssla med sina pengar, så är väl Lysa +/-3%enheter bra. Ombalanseringen sker ju, vilket är det viktigaste för att låta risken vara hyfsat konstant.
Jag har väl läst någonstans här att man inte ska ombalansera för ofta, att någonstans 1-4 ggr per år är vettigt. Jag håller mig till 1 ggr/år + vid eventuellt större events som en marknadskrasch.
Så tänker jag och jag tror vi tänker hyfsat lika alla 3
Det här är marknadstiming. Det är bra att sälja av räntorna om de kommer gå ner mer än aktierna, det är bra att sälja av aktierna om de kommer gå ner mer än räntorna.
Men du vet ju inte hur det kommer bli, om det vänder nu eller kommer fortsätta på samma sätt.
Därför ombalanserar man helt enkelt och håller samma risknivå som man bestämt.
Jag tänker mer utifrån gångna årets resultat. Så i mitt fall… har räntor gått upp så plockar jag i första hand därifrån, och om aktierna gått upp så plockar jag i första hand därfrån. Ev ytterligare ombalansering därefter om portföljen avviker med mycket (i mitt fall +/-10% enheter från en 60/40)
Det finns en bra artikel någonstans om ”hur ofta bör man ombalansera” och ”vad blir de olika effekterna” av olika metoderna? Inte säkert att jag kan hitta den igen, men om jag gör det ska jag försöka posta den här. (Den är nog hos Kitces)
Summan var typ att om man gör det ofta så blir variansen i utfallsrymden mindre och mer förutsägbar i förhållande till den risknivå man valt, och gör man det mer sällan blir variansen större, det kan gå både bra pch dåligt.
Jag har därför valt att ombalansera när avvikelsen blir för stor (tillgången är 5-10% större eller mindre än den ska vara). Jag ombalanserar lättare för fonder där det är ”gratis” att ombalansera, är lite mer försiktig med att ombalansera ETFer iom transaktionskostnader.
Håller med, men samtidigt kan man välja att ta ett mer offensivt eller defensivt beslut. Det kan ju handla om helheten i portföljen (och hur man själv positionerar sig / exponerar sig) mer än förväntad avkastning i olika tillgångar i närtid.
En viss ökad flexibilitet med manuell försäljning.
Jag gör sälj så sent som möjligt för att ge pengarna så mycket tid i marknaden som möjligt. Jag lånar från värdepappersbelåningen varje månad för att betala mina utgifter, sedan i samband med ombalansering ett par gånger om året tar jag ner belåningen så att jag har utrymme för kommande månaders belåning.
(Gör dock sällan uttag än, kommer börja efter sommaren nästa år mer regelbundet.)
med viss modifikation, då en del av ränteportföljen är utdelande, det går också till konsumtion.
