Vad är egentligen den bästa lönen, för dig?
Var går din gräns för när det är mer värt att växla pengar mot tid?
Hur högt är det värt att sträva egentligen (med hänsyn till livssituation)?
1 gillning
Beror på vad jag har sparat.
Om vi leker med tanken att jag har tillräckligt för att ytterligare sparande ska vara ointressant så hade jag nog siktat på 60k vilket räcker för att täcka familjens löpande utgifter.
1 gillning
Jag tänker mig att om jag kan gå ner i tid och ändå ligga runt gränsen för statlig skatt så kommer jag försöka göra det. I steg om hela dagar, ser ingen större poäng i att kapa lite tid per dag.
8 gillningar
För mig egen del så har jag ingen optimal lön. Hade jag haft en miljon i månaden så hade jag bara gått i FIRE tidigare.
I nuläget ligger jag runt 50K med minimal effort. Så jag vill inte anstränga mig mer för att få 60K.
5 gillningar
Högre timlön betyder ju alltid mer sparande, vilket kan växlas mot fler lediga dagar. Så jag skulle säga att högre lön alltid är bättre (under förutsättning att det inte innebär mer jobb). Fast som @Agaton-Sax sa beror det ju på hur mycket man har sparat. Nu är vi FIRE och optimal lön för mig är 0.
2 gillningar
Just nu som företagare ser jag inte att jag skulle kunna gå ner i tid oavsett hur mycket lön jag skulle få. Det skulle bara bli högre sparande och tidigare exit.
Tidigare som anställd arbetade jag deltid trots lägre lön. Hade jag varit kvar där hade jag nog fortsatt med 80 % tills den lönen uppgick till statlig gräns, då hade jag gärna gått ner mer för att inte överstiga den gränsen.
Gränsen går exakt vid gränsen för statlig inkomstskatt.
2 gillningar
Lön korrelerar inte linjärt med nedlagd tid även om det finns ett samband.
Så det finns ingen övre gräns, det beror helt på hur mycket extra tid och energi man behöver lägga.
Kan jag få mer utan att göra så mycket mer, eller bara jobba på ett annat sätt, så tar jag mer, givet att jag känner att jag behöver mer lön.
Egentligen är min optimala lön 0kr för det betyder förmodligen att jag inte längre behöver arbeta för pengar.
Arbetsfri inkomst.
3 gillningar
Om jag läser grafen nedan rätt så är det bäst att tjäna under 20tkr per år. Näst bäst är under 80tk. Sedan kommer ett steg vid 200tkr.
Då är den effektiva marginalskatten 0% resp. 7,2% och 24,6%. Sedan börjar det bli dyrt att arbeta. Man blir utnyttjad.
2 gillningar
Svårt att klara sig på 80 000 per år för de flesta. Det största steget efter det är vid statlig inkomstskatt, dvs vid 655k. Man kan dock ta med sig att man kan göra en lite light-fire där man bara jobbar så man tjänar 80 000 per år och får därmed 7% skatt att dryga ut fire-uttaget med.
2 gillningar
Det där låter för mig som det som på engelska kallas cutting off one’s nose to spite one’s face. Visst är det trist att betala skatt, men att leva i armod för att slippa låter bara dumt. Bättre då att bosätta sig någonstans där skatten är lägre, om man tycker att det är så viktigt.
6 gillningar
Du tycker inte flytt är en ganska stor uppoffring för att få lägre skatt?
Jämfört med att leva i armod? Nej.
6 gillningar
Varför är alla så anti-skatt? Tycker ni att vi ska minimera sjukvård, skola, försvar, bidrag till de som inte klarar sig etc etc?
28 gillningar
Jag utgick från motsatsen; att skatten används emot en själv. Annars kan man ju betala in extra vid deklarationen. Att förlora sitt hemland skulle jag nog se som ett ännu värre självmål. Det är ingen liten process heller. Det är väl 10 år som gäller. Sedan ska man ändå betala för liknande saker i mottagarlandet, så det blir en stor uppoffring för liten ändring. Dessutom har de inte ISK i utlandet.
Jag tror jag utgick från att det fanns ekonomiskt frihet i grunden eftersom ts kunde välja inkomstnivå fritt. Men det var kanske jag som läste in för mycket ser jag nu. Vill man maxa skatten är det lätt löst och vill man minimera skatten är det lätt löst. Men ts menade kanske vad man vill ha i fickan. Då måste man nog ställa det i relation till uppoffringen. Är jobbet kul och belönande i sig spelar nog ersättningen mindre roll. Då vill man bara jobba så mycket man hinner. Är det en fysisk och mental uppoffring där man på riktigt går miste om glädje, energi, livstid och upplevelser; maxa timlönen och minimera antalet timmar.
Mycket är bra, men det finns delar som man absolut inte vill finansiera. Man kan inte välja bort dem. Därför blir det allt eller inget.
Rösträtten ger inte ens en miljondels inflytande och andra demokratiska medel har visat sig ineffektiva. Det lilla man då kan göra är att stödja det man ogillar så lite som möjligt. Att jobba och konsumera mindre ger störst effekt för de flesta.
För mig är det nog heltidsnormen som styr mer än var jag ligger i lön. Att jobba mer eller mindre än heltid innebär olika typer av skav och besvär. Så oftast defaultar jag till heltid oavsett att min nuvarande heltidslön är omkring fyra gånger högre (nominellt, inte realt) än min första heltidslön.
1 gillning
Man ser ju nu exempel på hur kasst USAs system är när folk inte vågar öppna munnen i rädsla för att få sparken. I ett land med noll trygghetssystem är man helt beroende av att hålla käften och blunda för att inte riskera att haverera sitt och sin familjs liv helt. Känner att jag är för skatter och anställningstrygghet mer än nånsin.
20 gillningar
Absolut, ingen håller väl med om allt och det är svårt att plocka russinen ur kakan. Att betala skatt är dock lite som att köpa hela höstacken med en indexfond, du får med både bra saker och skit, men förhoppningsvis är resultatet positivt.
7 gillningar
Håller med. Jag skulle gärna jobba sex dagar i veckan om det kunde lösas smidigt, men jag är bekväm av mig, så då får jag nöja mig med heltid. Dock blir det ofta några semesterveckor som cashas ut.