Känner att jag tappat “hungern” och de flesta ekonomiska val idag känns fel oavsett riktning. Är samtidigt frustrerad och har en känsla av att jag borde optimera mera och hamnar i invecklade planer framåt. Men kanske ska det ses som ett tecken på att jag träffat rätt balans? Funderat mycket kring mitt nuvarande förhållande till pengar sista tiden.
Info om mig: 30 år gammal, valde att studera till läkare då jag ville ha en trygg karriär med “hyfsat hög lägstanivå”. Är vid det här laget färdigutbildad, fast anställd med ST i specialitet med hög grundersättning, för mig rimlig arbetsbörda och en stor efterfrågan på stafetter ( innebär möjlighet till extraarbete som hyrläkare).
Bor för närvarande i hyresrätt som är stor, bekväm, lagom dyr och nära till arbete/butik/gym/vänner. Planer på hus så småningom, men såpass bekvämt att jag och partner väntar ut rätt objekt/marknadsläge och kan vänta några år, mer på sparkontot vid köp gör ju inget heller.
Har alltid varit väldigt lat, men väldigt driven och målmedveten då jag väl får upp motivationen/intresset för något.
Blev hårt präglad av krisen 2008 som barn, minns att jag ofta läste tidningen i smyg samt överhörde föräldrars diskussioner(min familj drabbades aldrig, men oron fanns och bekanta blev av med jobb/hus) och har därefter varit en ekonomisk trygghetsnarkoman. Tanken på att vara anställd i privat sektor eller konjuktursberoende sektor ger mig mardrömmar. Därav mitt yrkesval trots att intresse/fallenhet för civilingenjör nog egentligen hade varit större.
Trots trygghetsknarkandet hade jag som tonåring och student ett rätt lättsamt förhållande till pengar. Pengar var till för att användas, hade jag noll på kontot när nästa CSN kom så hade jag planerat perfekt. Hade ju inga större utgifter än hyra, mat och underhållning och nästa månads CSN kändes garanterat. Sparande ville jag skjuta på framtiden då jag trodde att glädjen av en spenderad krona idag var större än i framtiden, och med yrkesväg så var arbetet som krävdes för att få den kronan mindre i framtiden utifrån högre förväntad timlön som specialist. Samtidigt hade jag en hunger för att tjäna mer pengar, och blev jag erbjuden extraarbete tackade jag alltid ja, det skulle ju innebära extra pizza, spel eller ny cykel.
Idag har jag nått en punkt i karriären där jag för första gången i livet känner mig nöjd överlag. Från att jobba 50-60 h i veckan som AT/vik ul, ej hinna med mat/toa på 12 h arbetpass och gråta pga hög arbetsbelastning utan möjlighet till stöd medans folk dör för lägre lön än när jag var outbildad i industri till att jobba 40 h/vecka, ej mer kväll/natt än jag önskar, stimulerande men ej övermäktig arbetsbelastning samt en ekonomisk kompensation som känns värd det så infinner sig en känsla av att jag borde vara nöjd.
Har en sparkvot på ca 30% och känner att jag har såpass mycket över att jag ger ca 3 % till geeffektivt. Tanken med besparing är husköp samt portfölj för ekonomisk frihet(ej RE). Min grundlön ligger precis vid brytpunkt för statlig skatt, med jourersättning(från obligatoriska jourer) så ligger jag några 1000 över varje månad.
Nu till det som känns knorrigt. Jag har ett lagom stimulerande jobb såväl som fritid och tycker det känns värdefullt att gå till jobbet dagligen (både ekonomiskt och känner att jag bidrar till samhället). Känner samtidigt att jag har mer energi att ge de flesta veckor, men känner för första gången i mitt liv att det inte är värt att jobba extra då de extra 20% som försvinner gör att min reella timlön för varje extra pass blir lägre än den emotionella avkastning jag kan få för den kronan. Samtidigt så har jag de flesta av mina behov tillgodosedda. Känns inte rimligt att jobba extra för att spara 32% istället för 30% och känns samtidigt inte rimligt att skänka mer än 3% innan jag köpt hus etc. Då kanske en rimlig lösning vore mer hobbies? Känner dock att jag lägger såpass mycket tid på spel, idrott, läsning, familj, vänner etc att mer tid på det inte heller ger mer emotionell avkastning.
Något som retar mig är möjligheten till förmåner utanför offentlig sektor, har tex vänner som har förmånsbil(helt uteslutet i regional regi) i privat sektor, och en flashigare bil hur ytligt det en låter är något som skulle kunna sporra mig. Med min nuvarande grundlön är dock samtliga kronor öromärkta till annat med bra emotionell avkastning, och skulle då behöva jobba extra. Med det som försvinner med statlig inkomstskatt blir timersättning för extraarbete så låg att det känns ovärt att spara ihop till en Porsche Taycan men där förmånskostnad definitivt hade varit värt iom emotionell avkastning.
Staffettande via eget AB skulle erbjuda möjlighet till extrapengar med mycket högre timersättning samt möjlighet till utdelning med lägre skatt eller rent av ta det som förmånsbil. Med mitt trygghetsbehov är det dock inte aktuellt att gå över till staffettande heltid, men skulle definitivt kunna tänka mig att göra det parallellt med grundanställning för att kunna plocka ut lite lön/utdelning men egentligen främsta motivation att kunna ha en Porsche eller annan “lyxkonsumtion”.
Börjar dock fundera på hur rimligt det är att starta ett AB, jobba extra i det där mitt primära mål är att ha kapital/omsättning för att ha förmånsbil/kapital till en Porsche, för så fort jag finansierat den kommer jag ju “vila”.
Slåss jag mot väderkvarnar och blir psykad av statlig inkomstskatt? Försöker jag lösa ett emotionellt problem med ekonomiska metoder? Är detta resultatet av att vara nöjd för första gången i mitt liv(vill inte byta arbete eller boende, behöver inte fly från jobbet, behöver inte jaga pengar, behöver inte mer tid till hobby och känner mig intellektuellt stimulerad dagligen) men en vana av att behöva sträva mot något?
Någon som har erfarenhet av liknande situation eller tankegångar?
.
