Jag har jobbat inom den kommunala kulturskolan nu sedan -15 som musiklärare och slås inför varje terminsstart av tanken om jag inte skulle söka mig till en chefsposition inom min sektor.
Jag är hyggligt bra på att hantera en budget, lätt för att planera och jag tror jag är åtminstone hyfsat bra på att förstå människors behov.
Jag trivs lite sisådär med min yrkesroll idag. Den kommunala kultursektorn har det inte särskilt fett i dagens politiska läge och jag förföljs av känslan av att min kompetens som instrumentallärare (blåslärare) mest är i vägen för politiker och styrande organ. Lokalerna vi använder blir mindre och färre, att undervisa på grundskola under skoldagen eller i nära anslutning till skoldagen blir svårare och svårare (vilket medför opraktiska arbetstider för en småbarnsförälder som undertecknad). Dessutom verkar det som att antalet lärare per skola sjunker och antalet administratörer och chefer ökar. (Under mina 4 år på min nuvarande arbetsplats har tre lärartjänster försvunnit, en extra admin tillsatts och en extra chef anställts).
Jag känner mig lite dum i huvudet som ställer frågan, men jag känner att detta är ett forum som kan hantera även såna så här kommer min fråga: Vad gör en chef? Ffa en skolchef/kulturskolechef.
Jag har en vag uppfattning om att chefen ser till att budgeten håller och att se till att styrdokument följs, men det känns också som generellt tramsigt kommunalsnack. Är det någon som kan stolpa upp en kortare (eller längre) lista med faktiska arbetsuppgifter eller förtydliga vad ansvarsområden som budgetansvar/personalansvar faktiskt innebär?
Ja, det är helt klart något som jag i nuvarande roll märker av. Få kollegor är nöjd, oavsett vad chefen gör. Uppenbart något som lär vara svårt att hantera.
Vad en ”chef” gör är såklart omöjligt att svara på men du borde såklart börja med att ta upp frågan med din egen chef. Var öppen och förklara att du är nyfiken på att utvecklas och på sikt ha ambitionen att kunna axla en roll likt den han eller hon har.
Chefer på lägre nivå inom offentlig sektor är ju någon form av “nickedockor” som ska följa vad högre chefer och politiker beslutar. Upplever att de har ganska lite autonomi. De följer “årshjulet” och ska se till att lagar och regler efterföljs (APT, bevilja semester, upprätta rehabplaner för sjukskriven personal, rekrytera och behålla personal, arbetsmiljö).
Nu börjar det likna något! Detta låter rimligt och något som jag tycker mig känna igen.
Låter dock som något få känner ett kall inför, utan kanske en väg vidare i någon form av karriärstege. Eller så är det ett kall, att få en verksamhet att rulla så friktionsfritt som möjligt.
Något som får mig att känna mig lockad till rollen som chef är ju att få medarbetare att känna sig förstådda, även om jag förstår att det inte alltid innebär att de känner känna sig nöjda. Annars trivs jag i stort med ett ganska praktiskt jobb, men som jag skrev tidigare i tråden så är förutsättningarna ganska dåliga numera för en lärare att få jobba med just undervisning.
Att vara chef handlar ju ofta om att klara av att vara illa omtyckt av i princip alla på ett bolag, få arbetsuppgifter som är nästan omöjliga, som att öka intäkter med mindre kostnader, samtidigt som alla ska vara glada och nöjda.
Ja du, testa att vara chef någon gång så kommer du snabbt märka varför väldigt många människor drar sig för den typen av ansvar. Glöm också att du ska vara ledig över huvud taget, du ska vara tillgänglig och kunna åka in på julafton vid 15:00, kunna ta samtal om jobbet på lördagskvällar och förväntas att vara alla till lags.
Är det ett globalt bolag så förväntas du oftast resa runt hela världen utan förvarning och kommer med hög sannolikhet förlora kontakten med din familj. Du ska då prestera under eventuell skilsmässa och andra hemskheter även då.
Alla människor kommer också klaga på precis allting på hela företaget och allt är ditt fel.
Prova att undvika såna här kommentarer, om du nu är illa omtyckt
Håller dock med om att det verkar rätt otacksamt emellanåt. Sen beror det väl som alltid på. Arbetsplats, bransch, hur hög chef man är, vad man kan delegera, förutsättningar etc.
Ett sätt att strukturera tänkandet runt chefsskap är att dela upp det i verksamhets-, ekonomi- och personalfrågor.
Verksamheten ska rulla/producera e.d. mot någon form av uppsatta mål, målen kan i vissa verksamheter vara extremt luddiga. I detta ska sannolikt följa en hel del lagar, regler, kvalitetskrav och bestämmelser ska uppfyllas. Här kan det finnas omöjliga/motstridiga krav att hantera. Samtidigt är det här man kan driva spännande utveckling.
Ekonomin ska gå ihop, inom de ekonomiska styrmodeller som tillämpas. Beror en del på om verksamheten är anslagsfinansierad eller om det är någon sorts intäktsfinansiering där intäkterna förhoppningsvis inte äts upp eller försvinner in i svarta hål på högre nivåer eller andra förlustställen i organisationen. Gillar man siffror kan det vara kul att mäta, planera, jämföra, prognosticera, följa upp och trimma ekonomin. Tycker du det är kul kan det ta all din tid…om du hatar det kan det ta all din energi.
Personalfrågan kan rulla hur smidigt som helst eller vara ett elände. Beror på om du har hög personalomsättning, hög sjukfrånvaro (frånvaro beror rätt sällan på arbetsmiljön enligt min erfarenhet). Rehab av medarbetare, särskilt vid psykisk ohälsa/utmattning kan vara en omöjlig evighetsuppgift där medarbetaren aldrig blir bättre. En annan faktor är om det finns konflikter i gruppen eller allmänt motvalls småpåvar i personalen som gillar skrika från läktaren utan att själv behöva ta ansvar för lösningar. Ett dilemma som någon skrev är att personalen förväntar sig att du främst är på deras sida om de är missnöjda över något, medan ledningen förväntar sig att du tar deras parti. Och det är framförallt ledningen som beslutar om du tillåts sitta kvar eller inte, men det är medarbetarna du behöver hålla rimligt nöjda. Om du är rimligt skicklig och framförallt om du har tur är personalfrågan allt mellan okej och stimulerande. Om du har otur eller inte orkar, kommer den att göra dig själv till ett Rehabfall.
Man kan också skilja lite på ledning och ledarskap. Ledning är ungefär att inrikta och samordna verksamheten. Ledarskap är ungefär att inspirera individer att samordnat arbeta i den riktning som behövs.
Och så möten och mail och medarbetarsamtal till förbannelse.
Rekommenderar att du inte tar på dig ett chefsuppdrag med mer än cirka 15 medarbetare
Risken är att det framöver kommer bli helt omöjligt att rekrytera fungerande första linjens chefer, oavsett vilken lön som erbjuds. Potentiellt blir det kanske bara helt osårbara sociopater som överlever som första linjens chefer. Det låter väl festligt?
Det normala är att mycket av arbetstiden går åt till personalfrågor, planering och intern och extern rapportering. Att delta i och leda ledningsgrupper på olika nivå är del av detta. Ofta är man medlem i en övergripande ledningsgrupp, som leds av en högre chef. Där ägnar man sig åt övergripande planering. Sedan har man själv en eller flera ledningsgrupper som man leder. Ibland är verksamheten enhetlig och lokaliserad på en plats. Ibland är den uppdelad på olika sätt. Då finns ofta en lednings/styrgrupp för respektive del av verksamheten.
Inom offentlig verksamhet är personalansvar för 30-40 medarbetare inte ovanligt. Den dagliga arbetsledningen är då inget stort inslag. Medarbetarna sköter sig själva eller så finns någon samordnare som sköter det. Denne har inget formellt personalansvar men löser många löpande mindre frågor i vardagen.
Rekrytering och hantering av sjukskrivna medarbetare är inslag som kan vara mycket tidskrävande men det beror på. Det går att hålla nere men förutsättningarna kan variera mycket. På en ort med färre alternativa arbetsgivare behöver sannolikt mindre tid läggas på löpande nyrekrytering.
Hantering av kontakter med brukare/kunder är också ett inslag. Det kan handla om att informera, marknadsföra verksamheten eller hantera avvikelser och klagomål. När någon är nyinflyttad och vill sätta sig in i utbudet är det ofta till chefen som de ringer.
Daglig arbetsledning kan också ingå, främst då av typ någon/några assistenter och kanske någon kvalificerad medarbetare som jobbar med verksamhetsutveckling i någon form. Hur duktiga assistenter är varierar mycket. Har man tur är det någon som är kompetent och tar initiativ. Har man otur är det någon som är hopplös, ofta sjukskriven och låst vid att göra saker på ett visst sätt. Det som assistenterna inte klarar av fallet normalt tillbaka på dig.
Slutligen brukar det ingå att delta på övergripande chefsdagar 1-2 ggr per år där den politiska ledningen kommunicerar hur de tänker sig att verksamheten ska fungera och utvecklas. Då ingår också att leda de olika projekt som behövs för att omsätta politikens idéer i praktiken.
Ovanstående utgår från verksamhet som drivs i egen regi. Om verksamheten istället är utlagd på entreprenad blir chefsrollen mer teoretisk. Fokus på rapportering och mätning blir större. Besök i verksamheten för att inspektera och följa upp avvikande mätetal är ett inslag. Att fungera som en länk mellan brukare/kunder och leverantörer är också viktigt. I bästa fall är det som kunderna klagar på sådant som regleras i kontraktet. Sedan kommer nya upphandlingar med viss regelbundenhet och då är det mycket jobb med att skriva ihop underlag och utvärdera olika anbud.
Skulle vilja be om att hålla högre kvalitet i diskussionen än “Hen chefar”, “Hen producerar navelludd” etc. Det bidrar inte och skapar merjobb för mig och de andra moderatorerna. Tack på förhand!
Behovet av chefer uppkommer väl när organisationen växer? Ska rektor/VD/styrelseordföranden själv hålla kontakt med alla i en organisation med kanske 50-100 eller tusentals medarbetare?
Du som lärare kanske kan tänka dig att du plötsligt har 1000 elever. Hur skulle du organisera undervisningen utan någon form av herarki med faddrar/hjälpelever/minilärare att delegera uppgifter till? (Vore seriöst kul att höra lite alternativ).
Jag har inte doktorerat i chefsvetenskap eller något jag har bara utgått ifrån att de fyller den funktionen. Har aldrig varit chef själv.
Problemet inom mitt fält (vilket givetvis bara är min egen observation) är att organisationen (antalet undervisande lärare) krymper, men cheferna blir fler. Samtidigt är jag glad åt att administratörerna som hanterar mycket av det runtikring undervisningen blivit en extra, de sliter som djur😅
Jättebra svar. Det här börjar ge mig en tydligare bild av rollen innebär. Samma med @anon15174533 s svar.
Det känns onekligen läskigt att ens fundera på en sådan position. Känslan jag får är att en chef som håller för rollen är byggd av stål och kärnvirke. Samtidigt är det något som lockar med utmaningen.
“Jag trivs lite sisådär med min yrkesroll idag. Den kommunala kultursektorn har det inte särskilt fett i dagens politiska läge och jag förföljs av känslan av att min kompetens som instrumentallärare (blåslärare) mest är i vägen för politiker och styrande organ. […] Dessutom verkar det som att antalet lärare per skola sjunker och antalet administratörer och chefer ökar.”
Arbetar själv inom offentlig sektor, låt vara inom ett annat område, och igenkänningen är stor. Antalet chefer, verksamhetsutvecklare, strateger och snarlikt betitlade administratörer ökar stadigt. Dessa roller ger ofta högre lön och mer flexibilitet än att arbeta i kärnverksamheten. Man slipper vardagens krav, fysiska belastning eller etiska stress och kan arbeta med mer abstrakta frågor. Det är inte underligt att kompetenta medarbetare söker sig till den typen av tjänster, även om det är något helt annat än vad de utbildat sig för. Tyvärr är min känsla att svensk offentlig sektor har värdigt många hövdingar och alltför få indianer, och jag är övertygad om att det inte är bra för samhället.
jag har bara utgått ifrån att de fyller den funktionen. Har aldrig varit chef själv.