Jag ska gå i FIRE, alldeles snart och jag reflekterar över FI delen. Jag tror det händer något med oss när vi känner att vi är FI eller relativt nära FI och jag skulle vilja höra andras reflektioner kring detta. OBS: Helt OK om inte läser mina utan bara skriver era känslor och tankar. Mina kommer troligen inte ändras av era kommentarer ändå men jag är nyfiken på era.
Mina reflektioner är:
1 Jag har alltid varit medveten och öppen med att jag jobbar för att tjäna pengar: “Givet att jag måste sälja min tid för att tjäna pengar, vilket jobb (inom räckhåll) är då roligast och ger mest pengar?” Sedan har karriären gått i makligt tempo steg för steg där jag försökt optimera Dimension A: kul&intressant (här ingår företagskultur och arbetsamrater, ledning mm) och Dimension B lön och tjänstepension.
2 Plötsligt, för ca 2-3 år sedan började jag inse att jag hade så stor tjänstepension att den årligen växte av sig själv mer än vad som kom in per år. Sparande, avbetalt hus och gap mellan vad jag tjänar netto och vad familjen behöver har jag fattat 5-10 år tidigare. Då började jag fundera på om jag inte skulle gå ännu tidigare än mina planerade 62-64 (riktålder 68) och jag började modellera på minpension.se
3 Jag har ganska länge tänkt, kring livet, “Is this it???” både 40 års kris och 50 års kris och jag har de senaste fem åren kommit fram till att jag vill gå i pension så tidigt att soffan inte är aktuell utan jag ska bli tvungen att återuppfinna mig en gång till
4 När jag nu kände att pengarna jag har bara behöver inflationskompensation och att de räcker utan tillväxt så drog jag slutsatsen att det är dags för exit från arbetslivet. Min plan var 60 men så kom omorganisation och det blev redan nu istället.
SLUTSATS
När siffrorna pekade tillräckligt tydligt på FI så gick luften ur mitt arbetslivsengagemang
Det var ju baserat på att att jag måste jobba för pengar (men ha så kul som möjligt när jag gör det), så det är ju inte så konstigt att energin försvann.
Nu står jag inför den spännande utmaningen att definiera mitt FIRE liv. Jag har massor av ideer kring vad det ska bestå av och det kommer vara massa utforskande innan det landar. Om det nånsin landar - kanske är sökandet och utforskandet själva kärnan i det…?
Det blir lite jobbigt för arbetsgivaren när det blir en sorts quiet quitting. Man gör bare-minimum, för att inte få sparken, men man driver ju inte på grejer i hopp om en högre lön. Min chef har förstått det och vet att jag har planer. =) Jobbet för mig är för det sociala och gör tillräckligt nytta för att inte få sparken.
De senaste åren när FI har kommit inom räckhåll har mitt arbetslivsengagemang dalat markant. Som lärare är det för mig helt uteslutet att låta det drabba eleverna men det kräver ett mycket större arbete för mig att upprätthålla ett 100 procentigt engagemang kring eleverna.
Allt kringarbete som inte direkt påverkar eleverna försöker jag slippa så mycket det går.
Jag är 55 och hoppas på ett år heltid och efter det kanske ett år till med deltid, om jag kan få en sån tjänst där jag jobbar nu.
Hade jag inte varit nära att med trygghet kunna sluta jobba nu hade jag förmodligen inte haft en tanke på att sluta jobba ens lite före 65. Nu kan jag absolut inte tänka mig att jobba mer än max ett par år till.
När jag (ganska nyligen) landade i att jag skulle kunna göra en lean FIRE nu om det behövdes/om jag verkligen ville, så kom det först en stor, mjuk lättnad.
Jag kan fortfarande känna den där lättnaden om jag tänker på det, men den har blandats upp av en del grubblerier. Med fler valmöjligheter blir det ju också fler saker att välja bort. Vad vill jag egentligen, väljer jag rätt och vad baserar jag mina val på? Vad är autentiskt i det jag gör, och vad är att bara fortsätta på ett inslaget spår och följa andras förväntningar? Och när är det dags att, som du säger, återuppfinna sig själv?
Jag har de senaste åren märkt att jag har en lite dubbel inställning till börsnedgångar. Å ena sidan tycker jag det är trist, men en annan del av mig tycker det är lite skönt för att det tar mig längre från FIRE-siffrorna. Det tar bort den valmöjligheten så att jag inte måste kontinuerligt ta ställning till min anställning. Men så länge jag fortsätter jobba och dra in pengar är det ju bara en tidsfråga innan siffrorna blir så övertygande att även en större börskrasch inte rår på dem.
Ja jag antar att det är det mänskliga tillståndet. På gott och ont så hittar vi nog alltid på problem och projekt av olika slag. Ett “problem” kan vara pension och frihet.
Jag har uppnått dessa “mina” FIRE-siffror (vilka jag inte ens kände till innan jag av en ren slump hittade hit). Dessa siffror visade sig dessutom varit uppnådda innan jag ens visste hur man skulle räkna ut dem.
Den vetskapen spelar ingen roll för min del då jag inte längtar efter RE i begreppet, medan FI naturligtvis är tryggt och skönt att ha.
Jag har haft “turen” att livsvarigt ha ett yrke som jag tyckt mycket om och fortfarande tycker mycket om. Varje arbetsdag innebär en vetskap att jag gör definitiv skillnad, vilket är något som har kunnat fylla mitt eget behov av arbetstillfredsställelse. Även om decennierna allt eftersom fört med sig negativiteter i verksamheten. Dessa är förvisso omöjliga att helt blunda för, men den skillnad som jag fortfarande som yrkesperson kan göra under min arbetstid överstiger ändå det negativa på övergripande organisationsnivå.
Så jag längtar inte alls efter pension i betydelsen att få slippa mitt arbete. Däremot har jag nu äntligen kommit fram till att jag vill försöka börja lite successivt genom att gå ner till fyradagarsvecka från och med nästa vår. Det ska bli spännande att se hur det kommer att kännas.
Känner igen mycket av det flera skrivit i tråden om motivationen för jobbet. Jag är lite yngre och har nåt år kvar till FI, och kanske ytterligare något år till RE. Anledningen till det senare är att mina barn fortfarande är relativt unga (yngsta 10) och jag är orolig att de är för unga för att förstå att det inte är norm att sluta så tidigt och att det ligger mycket flit, slit och disciplin bakom. Orolig att sätta fel förväntningar på livet helt enkelt.
Så jag känner att jag befinner mig lite i någon slags pre-one more year syndrome. Det är snart klart, men jag “behöver” ändå jobba vidare? En annan fråga jag tampas med är vad som egentligen är rimlig success rate i MC-simuleringar vid säg 80 års ålder? 99%, 98, 95, 90, lägre (man har ju ändå åtminstone fattigpension/garantipension i botten)?
Men jag har ändå nått så pass nära att jag helt klart kan köra coast FIRE. Men jag villhöver heller inget med pengarna utöver det som är min nuvarande nivå, så jag fortsätter spara…
Jag är också så pass nära att egentligen inte bryr mig om hur företaget jag arbetar för går, eller vilka beslut som tas (slutat protestera även om min bedömning är att det är ett galet beslut) eller vilka som lämnar företaget etc. Jag hinner gå i mål med FI innan effekterna hinner spela någon roll för mig. Det gör inget om jag får sparken heller.
En annan lustig mental grej är detta: För några år sedan, innan jag insåg vilka möjligheter jag satt på, så vet jag att jag tänkte “hur ska jag orka med den här skiten i 20+ år till pensionen?” men det var inte en sån stark känsla utan mer ett konstaterande att sånt är livet och så rullade vardagen på. Nu är samma tanke “HUR ska jag orka med den här skiten i två (eller FEM) år till?!”, mycket starkare fast det är en kortare tid och en mycket bättre finansiell situation (både genom att jag insett hur bra den är och att den fortsatt att förbättras).
Kul att det är fler på samma resa men har du ingen Tjp att räkna med. Är 47 år gammal. Och har 2,3 miljoner i tjp. Även om jag går idag så kommer de fortsätta att växa.
Jo jag har lejonparten av mitt kapital i Tjp/löneväxling och jag räknar med det (netto) i mitt FIRE-kapital. Jag har kompletterande separata kalkyler/simuleringar för tiden fram till 55.
Kul! I och med att de har ändrat till 62 års ålder som tidigast för tjänstepension så har jag massa år kvar det ens är aktuellt. Då har jag inte räknat med pensionen överhuvudtaget. Räknar bara att kapitalet jag har idag ska räcka i 20 år.
Först av allt: härligt med FIRE!! Grattis/bra jobbat/väl förtjänt!
En mening som jag har haft bakhuvudet under många år är frågan: Om du inte fick betalt för att gå till jobbet, skulle du då göra det? eller varianten: Skaffa ett jobb du inte vill ha semester i från.
Jag har alltid jobbat för pengar. I takt med att ekonomin blir bättre så har det krävts mer av arbetet för att det ska vara lockande. Som det är idag hade jag aldrig varit kvar i en anställning, men nu jobbar jag ju i egen verksamhet och då gör jag det för att jag vill.
Men jag tror att det är en fråga om prioritering/intresse. Har man alltid varit anställd, inte funderat på FIRE så är min upplevelse att man bara jobbar på tills det är dags för normal pensionsålder, ev. lite tidigare. Har man kommit i kontakt och inspirerats av FIRE så är det ju ofta inte ekonomin som är det lockande, utan friheten att kunna välja, att kunna göra det man verkligen vill göra. Ekonomin är bara medlet dit.
Har ju funderat på det en massa gånger. Jag vet faktiskt inte om jag det skulle gå så pass långt att jag går till jobbet och jobbar gratis, men jag skulle ha varit ledig under hela augusti och insåg att det inte var tipp topp att vara borta hela månaden för verksamheten. Då blev det arbete =). Det blir som en sorts avtryck, att jag vet att mitt jobb har gjort skillnad för stockholmarna i avseende på kollektivtrafiken. Så jag tror inte att jag kommer gå tidigare alls. Lönen blir mindre avgörande ju närmare FIRE jag är.
Jag skulle absolut inte gå till jobbet om jag inte fick betalt för det.
Kan inte komma på något jobb jag inte skulle vilja ha semester från. Matchvärd för våran SHL-klubb skulle jag kunna vara men det är ideellt så det går ändå bort och skulle ändå vara långt ifrån ett heltidsjobb.
Att gå FIRE är ett stort steg men kanske inte så stort som många tror, vem vill inte ha lång semester? För oss som föredrar att vara för oss själva är steget säkert som minst.
Innan jag började räkna på min egen pension trodde jag att jag oxå skulle jobba till riktålder eller 65 som man sa då. Nu känner jag att jag vill sluta så tidigt jag bara kan, ju tidigare desto större vinst.
Jobbar man för länge går mycket av pensionen till skatt. Allmän pension + TJP + FIRE kapitalet, alltså det blir väldigt mycket pengar! Hur många har räknat på det?
Hög igenkänning. Och sitter man sedan i en löneförhandling och får höra att man inte kan göra något för att få mer betalt samtidigt som andra “behöver komma ikapp”, då är det slut på riktigt.
Exakt så. Pengar är inte allt, men då kan ju arbetsgivaren förslagsvis möta den anställde som man ser börjar tröttna och leverera andra förmåner i form av semester, förkortad arbetstid el dyl, om det nu är summan på lönespecen som skrämmer chefer högre upp eller andra anställda/fack etc.
Hög igenkänning. Alla enkäter och annat meningslöst pappersarbete var det jag strök först.
Underbart! Hur ser fritiden ut? Eller är jobbet “meningen” även i det livet? Det är ingen kritik, men min bild av de som älskar sina jobb är att de har en fritid som s a s kommer i andra hand.
Spännande - det ser vi fram emot att höra mer om.
Jag skulle just skriva till @magnusr att han borde prata med dig.
Det sammanfattar ju tråden bra också. Sedan tillhör jag kanske de som tycker att man borde fråga som Jan brukar göra: -Varför inte båda? Att ha ett jobb man gillar och känna att man går dit av andra skäl än pengarna. Kanske är detta nåbart om man kortar ner tiden på plats och skrotar de sämsta uppgifterna som känns mest meningslösa…
Idag går jag delvis till jobbet utan att få betalt för det, eftersom jag gör mina tubvideor och skriver (mestadels) positiva och glada tillrop online. För det får jag en usel timlön. Men jag gör det inte heller 40 timmar i veckan. Det är en del av balansen jag funnit.
För mig har det inte gjort så stor skillnad, men det blir ju ett beslut som ska tas och en hälsosam reflektion över vad jag gör med min tid: vill jag jobba under dagarna eller ska jag göra något annat? Svaret blev att jag ska fortsätta med min stora passion och mitt kreativa utlopp, som jag även är en anställning som jag får lön för att utföra. Jag kommer nog fortsätta så länge jag orkar, jag klarar inte en semester utan att bli uttråkad och vilja uträtta något. Men jag kan göra det med större commitment och möjligheten att kliva av om värderingarna förändras. Det ger ju frihet i sig.
Freedom is just a state of mind.
Jag hade för några år sedan sedan en relativt ny kollega som dagligdags jamade på om hur eländigt allt är och lyckades dessutom allt som oftast flika in en passus om att de som inte ville sluta jobba asap sannolikt inte “hade något liv”… det var inte utan att man många gånger önskade att hen bara skulle göra slag i saken nån gång, så man slapp höra.
Så det finns naturligtvis de som misstänker att man troligen måste identifiera sig totalt med och leva isolerat för sitt jobb, dvs om man inte hatar varje dag man är där och knappt hinner in före man börjar orera om att få gå hem
För mig skedde det något långt innan jag blev riktigt fire utan när jag nådde en ekonomi där jag visste att jag med i princip vilket jobb som helst på deltid kunde få mitt liv att gå runt så blev jag genast mindre intresserad utav pengar och mer intresserad utav att hitta ett “syfte” i livet.
Börjat plugga mer blivit mer intresserad utav vad kan jag ge världen och ej enbart hur kan jag få ut så mycket som möjligt från världen. Låter lite konstigt men så var det för mig.
men har du ingen Tjp att räkna med. Är 47 år gammal. Och har 2,3 miljoner i tjp. Även om jag går idag så kommer de fortsätta att växa.
