Som titeln beskriver - jag skulle gärna vilja höra era tankar, idéer, inspel och egna erfarenheter kring vad jag ska göra med resten av mitt liv vet att det i slutändan är hag som behöver landa i vad som känns kul och meningsfullt men hade varit värdefullt med inspel och tankar.
Jag har en i mångt och mycket en väldigt privilegierad situation - där det i ärlighetens namn är rätt svårt att hitta andra att bolla med i vardagen.
Jag blev utmattad för drygt 10 år sedan och i samband med det blev jag väldigt intresserad av personlig utveckling, ekonomi och fundera över vad jag vill i livet. Jag har nu ett väldigt roligt jobb där jag tjänar orimligt bra utan att där med lägga ner mer tid än heltid. Det är dock i perioder väldigt stressigt (och ibland också väldigt lugnt). Just nu har jag förmånen att kunna öka min nettoförmögenhet (exklusiv pension) med närmare miljonen varje år (sparande plus utdelning/värdeökning av olika slag) och skulle teoretisk kunna sluta jobba om något eller några år. Jag har dock svårt att se mig själv som en person som nånsin helt slutar jobba (jag älskar det strategiska och att skapa nya idéer, produkter mm) men det hade absolut varit skönt att slippa de stressiga perioderna som uppstår ibland och kunna vara mer ledig och fri på exempelvis sommaren.
Till saken hör att jag i stort är väldigt ointresserad av saker som kostar mycket pengar. Jag hade absolut kunna tänka mig ett lite bättre boende men det är typ det (lite bättre boende är i min värld en stuga i skogen snarare än något flådigt på en fin adress). Gillar kläder men tycker det är roligare och mer kreativt att hitta saker begagnat eller skapa något eget än att köpa nytt, helt ointresserad av bilar eller klassisk lyx/komfort, tycker det är rätt kul att resa men helst med tält eller ”backpacking som nån som nyss tagit studenten”. Jag har dessutom rest mycket i mitt liv redan och känner inget större sug efter att se världen heller. Min fritid lägger jag på böcker, meditation, kreativt skapande och trädgård.
Jag är även förhållandevis ung - i 35 års åldern. Funderar på familj men är ännu inte säker på att det är rätt för mig. Jag är väldigt måldriven och trivs med att jobba strategiskt och mot mål - men nu har jag inga mål men är heller inte så sugen på att (bara) sitta under min kork-ek och lukta på blommorna resten av mitt liv heller.
Vet att det är en förbaskad lyxig situation och ber om ursäkt om min fråga framstår som tondöv, men det är heller inte så enkelt och behagligt som det låter.
Gissar att det kan finnas andra som varit i liknande situation här i forumet och har kloka tankar att bidra med?
Stort grattis - vilken spännande situation att befinna sig i!
Utifrån vad du skriver tänker jag direkt på någon form av ideellt engagemang. Antingen politiskt: partimässigt eller driva en sakfråga. Eller någon typ av välgörenhetsorganisation.
Det behöver ju absolut inte vara heltid, utan som det passar dig. Men själv skulle jag sakna relationen med kollegor, ifall jag slutade arbeta. Dessutom kan det säkert vara bra med lite struktur i tillvaron, för att hindra dagarna ifrån att flyta ihop
Kanske är det lite olika delar i din vilsenhet, om du nu känner dig lite vilsen. Något som kanske kan hjälpa är att byta tidsperspektiv.
Många ser lönearbete just som arbete för att få en lön och kunna försörja sig. Det är när lönen inte längre behövs som frågeställningen då kan bli vad det är för mening med allt egentligen. Det är då, eller gärna mycket tidigare, som ett skifte av perspektiv kan behövas. Vad vill jag ägna min tid åt?
Du har en fantastisk situation. Men vad nu?
Frågan är om du behöver planera resten av livet nu på en gång. Behöver du veta - nu - vad du ska ägna dig åt för alltid framöver?
Kanske kan det hjälpa dig om du tänker och planerar för bara ett år framåt? Vad vill jag göra med min tid resten av det här året? Och vad vill jag nästa år?
Kanske är det tydligt för dig att du vill fortsätta arbeta, ett tag till. Kanske kan du komma på något nytt fritidsintresse som du vill prova på en termin eller några månader.
Om du har planen tydlig för dig så behövs inte detta tänker jag. Men om du känner dig vilsen kanske det kan vara till hjälp att fundera på vad du vill göra bara det närmaste halvåret, och därefter fortsätta att med jämna mellanrum ompröva och testa nya grejer.
Tänker spontant på att du gillar ju att arbeta så varför funderar du på att sluta? Pengarna är ju bara en biprodukt av arbete och när det inte är ett tema så kan du ju arbeta för att det är kul och förverkliga dina idéer.
Ngt annat som skaver verkar det som?! Hitta sin plats i livet… familj- ja/nej, Coach/terapi kan vara till hjälp här.
Kanske följande strategi: gör det du gör i 6-12 månader och sen en avstämning utifrån uppsatta idéer/mål inom olika livsområden och sen kurskorrektion.
Har i stort funkat för mig.
Fokusera på denna frågan skulle jag säga. Kanske ta extern hjälp att nysta i det. Jag är själv i 40-årsåldern och ångrar att jag inte fokuserade mer på att att träffa rätt partner och bilda familj när jag var runt 35. Åren tickar på snabbt när man distraherar sig med ett stimulerande jobb.
jag förmånen att kunna öka min nettoförmögenhet (exklusiv pension) med närmare miljonen varje år (sparande plus utdelning/värdeökning av olika slag) och skulle teoretisk kunna sluta jobba om något eller några år.
Jag är i exakt samma sits, men som sagt några år “före” dig. Har ökat min nettoförmögenhet med runt 1M årligen senaste sju åren. Nu en bra bit över FIRE-målet, så rent ekonomiskt har jag lyckats men livet skaver, då jag misslyckats på familjefronten. Så bestäm dig för om du vill bilda familj och lägg större fokus på det området än jobbet och ekonomin är mitt råd. Du har redan vunnit det ekonomiska spelet, dags att optimera andra delar av livet som kanske har försakats.
Frysa in ägg kan vara en god idé för att öka chanserna till barn i framtiden.
En framtida affärsidé skulle kanske kunna vara att sälja kläder du skapat, då har du möjligheten att utveckla ett nytt företag och hålla på med det kreativa. Det behöver ju inte bli nya HM, utan mer lustfyllt och något att ägna en del av vardagen åt.
Tack för väldigt bra svar! Jag gissar en del av vilsenheten är att inte ha en långsiktig plan och att det är emotionellt jobbigt att inte veta vart jag är på väg. Har ju ingen ambition att sluta jobba än på några år så idén att jag ”måste veta” är nog mer känslomässig än rationell. Men finns väl ett värde i att lära sig att leva i mellanrummet också egentligen!
Här har du säkerligen en kärna i det hela. Att det är en större fråga än jobb/sysselsättning. Har försökt ta extern hjälp här men har inte varit helt lyckat tyvärr.
Tack för ditt fina svar och vad skönt med någon som varit/är i liknande situation. Tror du har någonting här. Känner att jag har fokuserat på detta men att det är väldigt svårt. Nu blir det väldigt personligt men har mycket lätt att träffa ”nån” men om jag genuint gillar/passar med någon så har den personen varit enormt emot barn. Är man då kvinna, osäker i frågan själv (älskar min frihet och min kropp som den är nu och längtar samtidigt iallafall på något plan efter en familj) så är det väldigt svårt att faktiskt landa i egenklarhet. Har känslan av att jag måste välja mellan partner eller barn vilket är paralyserande i sig. Tror även det ligger någonting i att det är svårare att hitta en partner om man är ambitiös och framgångsrik som kvinna tyvärr.
@Pinglan när jag läser det du skriver så känner jag igen mig väldigt mycket. Samtidigt tänker jag rationellt om din situation att du kanske behöver förändra något inom dig snarare än att tillfredsställa behov av att ha en plan osv. Tänker att det är vad min psykolog skulle sagt till mig. Jag är i ditt läge känslomässigt dock, och ekonomiskt skulle jag tro. Team vilsna
Jag börjar misstänka att jag efter att jag blev utmattad hade en drivkraft att ”fly från arbetslivet” där jag var på en toxisk arbetsplats och hade en galning som chef (och massa inre idéer om att vara alla andra till lags). Nånstans på vägen har jag ju lyckats skapa en fantastiskt rolig karriär där jag får göra saker som känns djupt meningsfulla och kul men behållit drivkraften. Så nu när målet/flykten är en faktiskt möjlighet (vilket kom långt tidigare än jag trodde) så är den inte nödvändig längre. Men tror inte jag ställt om till det/andra drivkrafter på nåt plan
Grattis till en fin ekonomisk situation! Känner nog att jag jobbmässigt och ekonomiskt ligger linje mot att hamna där du är bara att jag är några år yngre.
Har också liknande historik med stress och utmattning.
Hur känner du att kroppen reagerar på stress idagsläget? För mig så sliter stress så otroligt mycket på hälsan i övrigt, så jag försöker minimera det till det yttersta. Låter som att du inte heller gillar dina stressiga perioder.
Finns det något sätt du kan positionera dig på jobbet så att du helt slipper stressen? Om du står beredd att gå ner kraftigt i lön?
Sen låter det som att det kan vara värt att utforska andra pelare än just jobbet, typ familj, politik, ideella organisationer, vänskapsrelationer, välgörenhet, spirituell? Religion?
Som käre gamle Gunther beskrev så brukar han rita upp olika pelare ex Ekonomi, Karriär och Familj, och om man har styrka i två eller tre pelare så kan man känna sig mer tillfreds i livet, och man klarar också av om en pelare en vacker dag rasar ihop mycket bättre än om man bara har en eller två starka pelare
Personligen brukar jag se till att sprida ut mitt fokus på Familjen, Träning, Jobb, Vänner, Ekonomin och när jobbet tar 40h per vecka så är det ju extra noga att resterande pelare får allt fokus när man är ledig, och att man inte låter jobbet inkräkta där, då har jag känt mig lite mer tillfreds. Men vad man lägger fokus på är ju individuellt, du verkar ju ha hobbies som skapande, meditation, osv osv, kan du lägga mer fokus på dom bitarna på något sätt??
Jag känner just nu exakt samma grej, att jag försöker lösa problemet “arbetslivet”. Så är riktigt nyfiken om du har tips hur man hittar drivkraften att vilja jobba igen.
Jag har en kanonchef och kanonkollegor, arbetsuppgifterna tycker jag väl är sisådär, jobbar mycket kunder på större bolag då man är konsult, lite för stressigt i perioder.
Känner dock att om man hade bytt till ett lugnare jobb så hade man fått tråkigare kollegor?? Eller är det bara slumpmässiga felaktiga observationer av mig?
Så kan det nog vara… trivs man bäst tillsammans med människor med hög energi och starkt driv hittar man dem inte typiskt på lugna jobb. Men det finns säkert undantag. Sen är det skillnad på hög energi och driv, och gå på högvarv pga stress.
Som måldriven kanske man kan träna på att inte styra ödet, utan ta livet lite som det kommer? En detaljerad plan för resten av livet låter lite som hybris. Ingen kan ju veta vad som ska komma. Kanske behövs snarare ett nytt synsätt eller sätt att hantera framtiden, än nya mål?
Jag läste att man i äldre bondesamhällen där allt var väderberoende snarare accepterade sitt öde, som nornorna spunnit. Nackdelen var att man inte alltid gjorde vad man kunde rent materiellt för att förebygga eller bota sjukdomar och risker. I senare religion hanterar man livet genom att upptäcka eller följa Guds plan. Att bestämma en plan själv ses som att sätta sig själv i Guds ställe. Detta är alltså exempel på andra, mer accepterande än planerande synsätt.
Ytterligheterna är att kontrollera allt eller att bara acceptera allt. Några som utvecklade en fin balansgång där är stoikerna. Man kontrollerar vad man kan kontrollera, men accepterar också det man inte kan kontrollera. Man väljer inte en plan för hela livet, utan hur man ska möta och hantera det livet ger en.
Vore intressant att höra vad du och forumet tänker om Maps of meaning. Boken addresserar problemet i väldigt breda termer. Sedan är det upp till individen att applicera mönstret på sin situation.
Grovt sett är det i nästan alla sagor protagonistens uppdrag att möta kaoset i livet och skapa ordning. Det handlar inte bara om pengar, utan att konfrontera utmaningar generellt. Att förbli barnlös är ett slags utmaning och att skaffa barn en annan. Det är en utmaning att bemästra i båda fallen.
Svårt att ge fler exempel när man inte vet vad du kan och brinner för, så det generella svaret är att möta oordning och skapa ordning i lagom takt för dig. Tyvärr ligger problemet fortfarande hos dig, men det kanske ger något slags perspektiv på frågan?
Större utmaningar kan vara alla miljarder människor i fattigdom, ensamhet och lidande. Kanske lite stort att ta sig an? Klimatfrågan, då? Samma där… Finns säkert många, mer hanterbara utmaningar. Ta hand om och omplacera hemlösa djur? Samtala med ensamma pensionärer och andra som behöver stöd. Eller pytteutmaningar för rekreation; leta svamp, hitta det bästa fikabrödet eller hålla tummarna extra hårt så favoritlaget vinner.
Ramlade över denna tråd och känner igen mig i väldigt mycket av det du skriver.
Jag är i 30-årsåldern och har precis halverat min arbetstid, driver nu enbart eget på deltid i en bransch med hög timdebitering vilket i kombination med låga utgifter både i bolaget och privat ger en enorm frihet och mycket tid över till annat. Likt dig är inte jag intresserad av överdrivet dyra villor eller bilar då jag kommit till insikt med att det inte är värt tiden det kostar i motsvarande arbete.
Har en “idrottskarriär” bakom mig men nu när tävlandet där är lagt på hyllan, och med all fritid jag har nu, har jag också kunnat känna lite meningslöshet som - jaha vad nu då? har ett stort ekonomi-intresse men har känt att jag lätt fastnar i det lite för mycket ibland.
Något jag dock hittat mycket meningsfullhet i är att inom idrotten hjälpa yngre med deras drömmar både som tränare men även att stötta ekonomiskt med resor för tävlingar m.m.
Sen för egen del har jag försökt ta tag i styrketräningen som det slarvats med senaste 8 åren, att verkligen få in kontinuitet i det. Skönt att ha något med lite mål som inte har med företagandet att göra.
Innan jag halverade min arbetstid (avslutade en anställning) jobbade jag ca 130% med egna bolaget inräknat i tiden men parallellt, vilket var för mycket. Jag tänkte också att “om jag bara jobbar si och så många år till så behöver jag inte jobba alls” men är väldigt glad att jag slutade tidigare, har även insett att den minskade tiden öppnar för nya tankar och idéer när man inte jobbar konstant.
Skulle du kunna gå ner i arbetstid? komma in som nån form av konsult?
Kanske kan du få tjänstledighet under en period så du kan känna av vad du vill utan att det påverkar din anställning? man behöver väl en rimlig orsak men det kanske går att klura ut något.
Gällande familjefrågan tror jag prio bör vara att hitta någon man verkligen vill leva med, liknande värderingar och syn på saker och ting, så tror jag barnfrågan löser sig av sig själv.
vet att det i slutändan är hag som behöver landa i vad som känns kul och meningsfullt men hade varit värdefullt med inspel och tankar.
