Jag läste boken “Ut ur ekorrhjulet” för några år sedan. Konceptet i boken är att värdera utgifter efter hur lång tid pengarna hade tagit att tjäna ihop
Alltså utgiften(kr)/timlönen(kr/t)=tid(timmar)
Nu till mitt dilemma. För att förenkla lite;
Jag tjänar netto 100 kr/t
Jag sparar 10%, 10kr/t
Jag får avkastning på 1000kr/t
Om jag vill köpa något för 10 000 kr, motsvarar det 10, 100 eller 1000 timmars inkomst?
Avkastningen är beräknad på en långsiktig snittavkastning på 10% fördelad över 160h/månad. Det hade gått att räkna med 5% eller en procent istället. Det hade gått att fördela avkastningen över alla dygnets timmar istället eftersom det är passiv inkomst. Under sista tidens nedgång kanske det hade blivit -10 tkr i timmen. Vad händer då med utgiftskalkylen?
Allmänt brukar man inom ekonomi beakta marginalkostnader. I detta fall innebär det, om det rör sig om en ny kostnad, att man skulle beakta hur många fler timmar du behöver jobba för att få SEK 10k, eller om det handlar om en befintlig kostnad, hur många timmar ledigt du kan ta om du sparar SEK 10k, utan hänsyn till de timmar som inte berörs av förändringen. Själv skulle jag då titta på det som hur många fler/färre semesterdagar jag cashar ut, eftersom det är där jag någorlunda enkelt kan justera min arbetstid/inkomst.
Jag ser utgifter som antal timmar jag måste arbeta för att ha råd, och avkastning som antal timmar jag har tjänat tillbaka. Det blir därför som en slags budget i tid när man räknar på avkastade timmar minus spenderade timmar.
Jag tror inte det är nyttigt för psyket att räkna för mycket på det här. Jag gör det mest som en kul grej då och då ibland. Det farliga med att se tid gå förlorad är att den aldrig går att återhämta, till skillnad från faktiska pengar som det alltid går att få mer utav. Så, försök hålla fokuset på en pengabudget och räkna bara tidsbudgeten på skoj.
Jag tycker att det här konceptet är klokt. Då får man värdera alternativkostnader.
Några exempeltankar:
Man behöver en ny bil. Ska man köpa en Dacia som kostar mig 4000 kr i månaden (4 8000 kr/år) att köra, eller ska jag köpa en Volvo XC60 som kostar mig 10000 kr/mån (1200000 kr per år) att köra. Skillnaden är 72000 kr per så vilket kanske motsvarar 8 veckors ledighet från jobbet (utan lön, förutsatt att arbetsgivaren godtar det).
Vad är värt mest för mig per år? 8 veckors ledighet, eller att köra en Volvo XC60 istället för en Dacia Sandero.
Det gör att man börjar värdera saker på rätt sätt.
En effekt jag själv har märkt av att jobba som konsult i eget bolag är att jag börjar värdera vardagstiden annorlunda. Jobbar jag en extra debiterbar timme i firman kanske jag kan dra in 600 kr netto. Att då t.ex. åka och shoppa (3 timmar) kostar 1800 kr + kostnaden för det jag köper. Effekt av det? Minimera shoppingen och köp saker på nätet med hemleverans. Det är inte värt att lägga 15 minuter ( 150 kr) på att åka till ett postombud när hemleveransen kostar 49 kr. Hatar dessutom shopping, mycket mer tillfredsställande att jobba.
Nu ska jag ut på en promenad. Pris för den lär bli 300 kr (värt det).
Jag antar att jag blandar ihop olika frågor. Beräkningen är inte direkt komplicerad, det svåra är vilken fråga man ska ställa sig;
Jag ska renovera badrummet mha hantverkare som kostar 500kr/h.
Har jag råd? Ja
Är det ekonomiskt rationellt? Nej.
Vill jag konsumera mellanskillnaden för att slippa riva asbest själv?
Jag ska klippa mig för 500 spänn.
Har jag råd? Ja
Är det ekonomiskt? Nej.
Vill jag?
O.s.v. Vilken av dessa bakomliggande frågor har mest tyngd i hur man bör göra?
Den här avvägningen skiljer ju inte beroende på hur djup pengahög man sitter på. Det är alltid ekonomiskt sämre att köpa något man kunde gjort billigare själv.
Men beloppet blir mer och mer marginellt relativt helheten. Det handlar i slutändan om ifall man har mage att “unna sig” eller inte.
Fast där tycker jag att du använder en onödigt snäv definition av “ekonomi”. Ekonomi är inte bara pengar. Om jag betalar en summa för att köpa mig sinnesro (eller vad man nu får för pengarna) som jag anser vara mer värdefullt än pengasumman så har mitt liv och därmed i vid mening min ekonomi förbättrats.
Jag försöker föreställa mig vad det skulle innebära. Det spelar t.ex. ingen roll ekonomiskt ifall man äter varje måltid på restaurang eller lagar all mat hemma och tar med matlådor?
Mellanskillnaden har gått tillbaka till plånboken i form av njutning och bekvämlighet. Därför berörs inte privatekonomin
Om man slutar jobba så förlorar man förvisso sin inkomst i pengar. Men man vinner en annan slags inkomst i form av mysiga sovmorgnar och långsamma promenader i solen.
Jag tror risken med det tankesättet är att pengarna tar slut om man inte använder den snävare definitionen av ekonomi ibland.
Men det är klart, med djupare pengahög tar det längre tid.
Det spelar roll, och ett vanligt antagande inom ekonomi är att människor agerar ekonomiskt rationellt, så att den som har större nytta av pengar än av restaurangmat tar matlåda och den som har större nytta av restaurangmat än av pengar gör tvärtom. När ekonomer antar att människor agerar ekonomiskt rationellt så betyder det antagandet att människor är nyttomaximerare, inte att vi är pengamaximerare.
