Varför är specialiserat arbete inom staten så dålig betalt jämfört med den privata sektorn?

Jag är ny här på forumet, en invandrare som arbetar på universitetet. Jag försöker förstå det svenska samhället och har en fråga som jag hoppas ni kan hjälpa mig med.

I mitt hemland anses specialiserat arbete, särskilt inom statliga institutioner som universitet, vara högt värderat och väl betalt. Men sedan jag flyttade till Sverige och började arbeta här, har jag märkt att lönen för liknande specialiserade positioner verkar vara betydligt lägre, särskilt med tanke på levnadskostnaderna.

Jag undrar varför specialiserat arbete, som kräver avancerad utbildning och specialkompetens, ofta är så dåligt betalt inom den offentliga sektorn i Sverige? Är detta en reflektion av hur samhället värderar dessa positioner, eller finns det andra faktorer som spelar in, som budgetbegränsningar inom offentlig sektor eller kulturella skillnader i hur arbete värderas?

För att ge lite mer kontext till min fråga, låt oss jämföra två yrkesgrupper: en högdomare i Högsta domstolen, som oftast är bästa betalt anställt inom statens i varje land, och en medelposition inom ett teknikföretag som Spotify.

En högdomare, som arbetar i Sveriges högsta rättsliga instans och hanterar mål av yttersta vikt för rättsstaten, kan ha en månadslön på omkring 130kSEK före skatt. Detta är en position som kräver årtionden av juridisk erfarenhet, djupgående kunskap inom rättsväsendet och ofta en betydande akademisk bakgrund och bara få detta jobb i hela landet för få år i hela sitt liv.

Å andra sidan, kan en mjukvaruutvecklare eller en annan medelposition inom ett företag som Spotify, vilket är känt för att vara en av de mest framgångsrika teknikstartupsen i Sverige, ha en lön som kan börja från cirka 60 000 SEK per månad för en relativt nyexaminerad. Medellöner i flera företager är högre än vad den högsta domare tjänar (https://foretagande.se/listan-med-sv…alande-foretag) för tusentals anställda som är verkligen inte särskilt special bra utbildade eller kompetent eller med så högre ansvar som den genomsnitt domare eller polischef.

Jag har tittat till Nobelpristagaren Anne l’Hullier’s lön och var väldigt bekymrad: 1M per år. Man kan literally bli bäst professor i världen och tjäna mindre pengar än en mellankonsult på BCG!!

På komplett andra sida, en vaktmästaren inom statliga arbete kan tjänar 30k eller mer med absolut anställningstrygghet och lugn.

Jag var i många länder i Europa före Sverige, och ingenstans har jag funnit det så liten löneskillnad mellan olika arbetsuppgifter och så stor variation mellan statlig och privat. T. ex. i Italien lön för vaktmästaren inom staten är 1.2k euro/mån, medel full professor är 10k, högsta domare 25k. I Tyskland och England är ungefär samma, 1.3 gånger för England för vaktmästaren och domare, och 1.5 gånger för Tyskland för vaktmästare och professor kanske, men samma princip. Och inom privatanställd i Tyskland och England är ungefär samma som Sverige.

Jag ser det som en enorm problem. Vi har anställd ett IT chef som har ingen examen (och kompetens) för att alla andra tackade nej till jobbet.

Jag är särskilt intresserad av att höra tankar och erfarenheter från er som arbetar inom staten eller har insikt i detta ämne. Hur påverkar detta er och er syn på ert yrke? Kan statliga myndigheter vara konkurrenskraftig och erbjuda kompetent tjänster med dessa löner?

Tack på förhand för er insikt och hjälp att förstå detta bättre och kanske ta det lite mer lugn och “trust the process” här i Sverige.

14 gillningar

Jag är lite osäker på vad jag konkret borde kommentera här. På den statliga myndighet där jag jobbar ser lönetrappan ungefär ut så här:

Assistent - 35 tkr
Handläggare - 40-45 tkr
Senior handläggare 45-55 tkr
Enhetschef 65 tkr
Avdelningschef 80 tkr
Generaldirektör 130 tkr

Att assistenterna tjänar förhållandevis mycket är sant. Påslaget för att bli enhetschef är inte särskilt stort heller. Det är ju på den nivån som ”jobbigheterna” med chefsskapet är mest tydliga.

Lönen som handläggare är väl ok. Det är klart att lönespridningen kunde vara större. Det ryms en enorm skillnad i erfarenhet inom ett ganska trångt lönespann.

2 gillningar

Så du säger att är inte hela statens men bara nåt?

För att en domare eller universitetslektor eller polischef tjänar som din handläggare och ofta mindre än din enhetschef, och jag ser det som väldigt krävande yrke med stora kunskapskrav eller/och jättestora känsligt ansvar och personalansvar.

Domare är en roll med flera grader, lite som med läkare. De som har nått högre grader tjänar inte dåligt. Universitetslektorer är det samma sak med. Polisen är ett område jag kan sämre men sannolikt utgår chefslönerna från vanliga polislöner som ju också är i underkant.

I det exempel jag tog upp är nog den hoptryckta löneskalan för handläggare det som sticker ut mest. Skulle skillnaden i kompetens avspegla sig i lönen borde de mest seniora sannolikt tjäna kanske 70 tkr i månaden och de mest juniora 35 tkr. Nu är löneskillnaden i praktiken ofta runt 5 tkr istället.

För att förtydliga ytterligare så har vi alltså ett antal handläggare som är professorer. De har nog löner i det övre häradet men ändå normal handläggarlön.

Vad menar du med handläggare som är profesorer. Professor är (numera) en yrkestitel, så arbetar man som professor arbetar man rimligen inte samtidigt som handläggare.

1 gillning

Intressant ämne. ”Minska klyftor” är ju lite av en socialdemokratisk paradgren där löneskillnader anses som fult. Vi har även ett skattesystem som tar ned skillnaderna ytterligare.

Inom privat sektor betalas det mer på tillgång/efterfrågan, framförallt i bolag som Spotify.

5 gillningar

De har arbetat som professorer och gått ut och in i olika roller, både i Sverige och utomlands. Jag känner två kollegor som hör till denna kategori men jag tror det finns ett antal ytterligare. En av dessa noterade jag specifikt vad han hade i lön och det var mindre än jag hade själv. Jag tror han fick upp lönen lite senare.

Det handlar inte om specialisering. Det handlar om att lönerna inom offentlig sektor (stat, region och kommun) i princip alltid är lägre än lönerna för motsvarande kompetens inom näringslivet.

Å andra sidan får du inte glömma att det finns många andra fördelar. Statliga anställningsvillkor är helt outstanding. En massa extra semesterdagar, lediga klämdagar, friskvårdstimme, betald ledighet för flytt, och så vidare. (Ack ack säger jag som jobbade på myndighet men numera är kommunanställd…)

3 gillningar

Ok, men då är de inte professorer (sannolikt, om de inte är äldre och fick professur från regeringen). Men vad är det för fält de har verkat inom, om de valt att lämna en professorstjänst för att börja jobba som handläggare på en myndighet med en lön på 45k. Det är ju en extrem utförsbana på karriären, då det typiskt tar minst 10 år efter disputation att få en professorstjänst, för de som faktiskt håller sig kvar och siktar på detta och lyckas, med bra mycket bättre lön än den handläggarlönen. Eller handlar det om professor i amerikansk översättning (vilket kan vara post-doc som ibland får titel assistant professor)

3 gillningar

De är äldre. En av dem har gått i pension nyligen. De är ganska kända inom sina respektive områden. Det är inte några sådana där ”dussinprofessorer” som verkar produceras på löpande band på sina ställen numera. Sedan vet jag ärligt talat inte om de fått sina titlar i Sverige eller utomlands. De har jobbat utomlands en del, alltså på mer välkända universitet.

Rent faktiskt finns det inte så många ställen som seniora akademiker kan jobba på ”mer operativt” utanför akademin. Det är ett par expertmyndigheter som anställer sådana personer. Då kan man få vara med i internationella klimatförhandlingar, EU-möten på hög nivå och annat i den vägen. Själva lönenivån är kanske inte så märkvärdig men jobbet är ju intressant som sådant.

Jag 51 år ung. Jobbar på statlig myndighet sedan 2009. Är handläggare och har en månadslön på ≈ 31000 kr. Årlig löneökning ligger på ca 500-700 kr. Pratar 4 språk flytande, både svensk och utländsk eftergymnasial utbildning. På privata marknaden skulle jag säkert få 10000 kr mer i månaden…
Men, jag har 40 dagar semester per år, 1 friskvårdstimme i veckan, 3500 kr friskvårdspeng per år, flextid, får gå till läkare på betald arbetstid och får ersättning för läkemedel.

Hos oss tjänar man typ som följande:

Handläggare: 27.000 - 36.000 kr
Kvalificerad handläggare: 34.000 -47.000 kr
Verksamhetssamordnare 42.000 - 51.000 kr
Sektionschef: 52.000 - 59.000 kr
Enhetschef: 61.000 -72.000 kr

3 gillningar

Svaret på frågan på TS rubrik torde vara för att minska korruptionen i stort. Är man expert kan man nog gott söka sig till det privata. Staten ska inte vara lönedrivande.

1 gillning

Ändå lite intressant, vad är det som gör att du med den bakgrunden och 15 år i professionen inte rankas som ”kvalificerad handläggare”?

1 gillning

Bara för att tydliggöra här och motverka förvirring: nej så är det inte. En person kan omöjligt vara professor och handläggare på en myndighet samtidigt då de båda yrkesrollerna är ömsesidigt uteslutande.

Det enda som möjligen, men synnerligen osannolikt, kunde förekomma är isf “prof. emeritus” då det är en slags titel och inte ett jobb.

Wow. Titulerade dessa äldre herrar sig “professor”? I Sverige är det ett jobb, en position: man innehar en professur. Och sådana finns inte normalt på statliga myndigheter. På Polishögskolan o.d. finns det, men det är ju ett lärosäte det – som bedriver forskning.

3 gillningar

Kvalificerad kan man tyvärr bara bli om man antingen har arbetsuppgifter som kräver mer än “vanlig handläggning” eller om man söker en ny tjänst

Förr hette det att statens lön var låg men säker och med ökat antal semesterdagar relaterat till ålder.
Jag anställdes på Televerket med bra semesterförmåner och bolaget ombildades till Telia med färre semesterdagar om jag minns rätt. Bytte till privat globalt bolag med högre lön och samma semestervillkor.

Inom det privata sker ständiga effektiviseringar vilket jag inte hör från det offentliga, bara fler byråkrater, vilket troligen påverkar löneökningar inom det privata.

1 gillning

Ingen har gått omkring och gjort en poäng av några akademiska titlar. Jag har och har haft andra kollegor som tidigare varit höga chefer inom internationella organisationer eller experter på toppnivå internationellt, alltså haft sådana uppdrag utan att (vad jag vet) ha någon särskild titel kopplad till det. När man kommit som ny har det inte alltid varit tydligt vilken faktisk nivå olika personer har haft. Ingen har gjort någon stor poäng av det själva. Tvärtom har dessa personer ofta varit både blygsamma och generösa med att dela med sig av erfarenheter. Att få till en fika med dem har varit lätt att ordna.

Jag vill understryka att det inte handlat om några ”föredettingar”. Att det varit så har främst blivit tydligt när någon kollega plötsligt fått ett internationellt toppjobb och lämnat. Vi pratar nu om att de fått jobb som chef eller senior expert i internationella organisationer, välkända utländska tankesmedjor eller liknande.

På expertmyndigheter generellt är det här förmodligen inget ovanligt. Det finns en grupp superkompetenta personer och de har inte lön som motsvarar deras faktiska kompetensnivå. Det kanske är sådant som TS är ute efter.

Inom den internationella sektorn är det vanligt att ha en grundanställning på någon av de svenska myndigheterna. Sedan söker man olika internationella uppdrag som är tidsbegränsade. Sedan kommer man hem till sitt vanliga lilla jobb i perioder. Jobbet i Sverige fungerar alltså främst som anställningstrygghet och en plattform för allt det andra. Ofta är det en förutsättning att man har en sådan statlig anställning för att komma ifråga för de internationella uppdragen. Den höga nivån på sina befattningar har man alltså utomlands och inte i Sverige. Att göra karriär specifikt i det svenska systemet är en annan karriärbana.

Jag har funderat på om jag själv skulle söka sådana här internationella uppdrag. Jag skulle inte kunna landa jobb på toppnivå men det finns ju mycket annat också. Dock förstår jag det som att villkoren generellt är ganska tuffa. Man förväntas ”leva för jobbet” mer än vad jag gör för närvarande. Med små barn med i bilden är det svenska systemet snällare. Jag menar då både att arbetsvillkoren är bättre men också att villkoren för att ta med familjen sannolikt är mer generösa. Det är ju inte någon norm i världen att allt som har med barn att göra (typ) ska bekostas av det offentliga.

Det ska också sågas att det finns en baksida av den här ordningen och det är den stora förekomsten av tillfälliga anställningar. Om du har ett antal experter anställda av FN (till exempel) så behöver några personer i den svenska organisationen ha tillfälliga anställningar och kunna avslutas om/när de utländska experterna kommer hem. Sedan har detta försvårats av de nya LAS-reglerna.

Jag är som sagt inte säkert på att personerna i fråga fått sina titlar eller uppdrag specifikt på universitet i Sverige. Deras forskarkarriärer har ju varit kopplade till stora internationella frågor. De har gjort en specifik typ av karriär, inte den som är förknippad med den svenska universitetsvärlden.

Om Sverige vill påverka regeringar i andra länder att agera på det ena eller andra sättet är det helt klart en fördel att ha en person med akademisk titel (inom rätt område) med vid bordet. Utomlands är sådana titlar mycket tyngre vägande än i Sverige. Det är i många länder vanligt att ledande politiker har tunga akademiska meriter. Den svenska modellen med broilers från ungdomsförbund som läst några enstaka kurser skulle man inte komma långt med.

2 gillningar

Det här liknar ordningen hos oss. Senior handläggare var i min tabell en samlingsbeteckning för ett antal mer seniora titlar. Det handlar om tjänster på handläggarnivå men med mer specialiserade arbetsuppgifter.

Att någon roll ändras till ”kvalificerad” och innehavaren samtidigt blir ”befordrad” inträffar ibland men det normala är att man byter tjänst.

Som pensionerad före detta statligt anställd universitetslärare uppskattade jag att få jobba på heltid med mitt specialintresse och att få följa den enorma utvecklingen inom mitt ämne från första parkett under 40 år. Det var också roligt att få följa unga människors utveckling, ibland från dag 1 på universitetet till en professur med egen forskargrupp eller forskningschef på ett framgångsrikt företag.

Anställningstrygghet och anställningsvillkor var mycket bra. Jag hade också stor frihet att själv utforma mitt arbete och välja mina arbetstider. Någon gång klagade jag säkert över att många av mina studenter fick högre ingångslön än vad jag hade efter en lång universitetskarriär. Men såna jämförelser är faktiskt ganska meningslösa när man redan har en lön som räcker för alla grundläggande behov och de flesta lyxvaror och lyxvanor man rimligen kan önska sig. Om man inte kan nöja sig med att ha tillräckligt så blir man aldrig nöjd.

10 gillningar