Jag drivs främst av så kallad intrinsic motivation. Vad som händer runt omkring spelar, åtminstone kortsiktigt, inte så stor roll. Jag identifierar stora och små problem av varierande typ och jobbar sedan på att lösa dem själv eller på att lobba mot ansvarig funktion för att få till önskad förändring.
Vissa kollegor jag har haft har det inte fungerat så bra med. De har haft en absurd fixering vid att ”följa rutiner” snarare än att hela tiden jobba för att utveckla rutinerna. De har uppfattat mig som ”maniskt klåfingrig” och ”att se förändring som ett självändamål”.
Kollegorna i fråga har menat typ att om vi i 10 år har gjort samma sak gång på gång på samma sätt så beror det på att just den metoden sannolikt är den bästa. Det har helt enkelt inte funnits något behov av förändring. Jag menar att om någon rutin inte förändrats på 10 år så är den garanterat supermosssig. Att slänga den på sophögen och satsa på att skapa något nytt och bättre är sällan särskilt svårt. Vad väntar vi på?
En allmän erfarenhet av att jobba i stora organisationer är att det ofta är svårt att lösa frågor på ”det bästa sättet”. Skulle varje fråga vara autonom skulle den kunna ”optimeras”. I praktiken är frågorna sammanvävda och det är viktigt att lösningarna ska lira tillsammans. Många dellösningar kan vara halvdana men har fördelen att de funkar i det större systemet. Det gör att det krävs ett mått av systemförståelse för att kunna designa bra lösningar. När det är ordnat är det bara att köra. Att någon trög kollega blir sur när man kör ångvälten över denne är inte hela världen.
En annan erfarenhet är att många arbetstagare är rätt slöa och bekväma av sig. Man vet och förstår att många frågor skulle kunna lösas på smartare och bättre sätt. Dock bryr man sig inte om det. Istället sitter man och väntar på order från chefen. Om och när chefen bestämmer att ett visst arbetssätt eller en viss fråga är prioriterad, då sätter man igång. Fram till att det händer gör man så lite som möjligt, helst ingenting.
När jag var yngre var jag ännu mer fixerad av förbättringar än idag och hade ofta inte så mycket förståelse för frågorna ovan. Vid ett tillfälle tog jag fram en metod för att lösa en återkommande större arbetsuppgift på ett betydligt snabbare sätt än med befintlig rutin. Jag var övertygad om att det här var en självklart intressant grej. Metoden fungerade på riktigt, jag hade testat den ordentligt. När jag visade den för några kollegor verkade de dock måttligt intresserade. Chefen menade ungefär att om vi i gruppen kom överens om att använda min metod så var det förstås ok. Det bidde i slutänden ingenting av det hela.