Sambo och tre barn på 4, 6 och 8. Ganska stor löneskillnad mellan mig och sambon men vi har delat föräldraledigheter lika med 1 år vardera per barn. Min sambo jobbar 80%, jag tar ut jourkomp i motsvarande utsträckning.
Vi har helt delad ekonomi och ingen särskild pott för egna utgifter. Generellt konsumerar vi inte så mycket utöver det gemensamma till hus, barn, trädgård etc, så snarare så att vi kommer med glada hejarop när den andra funderar på något större köp för sin egen skull. Har rent av funderat på en “månadspeng” för att kanske unna oss lite mer? Vi har en väldigt samstämd bild av vad som är värt att lägga pengar på i livet, vilket är skönt och säkert också en förklaring till att ekonomi aldrig varit en källa till konflikt.
Vad gäller barnens vardagspussel har vi delat rätt lika redan från start. För vår relation har det varit fördelaktigt att vi inte tagit in lön i ekvationen, båda har samhällsviktiga arbeten där andra människor är beroende av vår närvaro och det är ett givande och ett tagande vem som måste ställa in dagens lektion eller mottagning. Den enas arbete och vardag är inte mer värdefullt än den andras, vi försöker trixa så att det blir så bra som möjligt för alla inblandade. Cancerkirurgi trumfar dock, därför måste jag obligat vara fysiskt på plats två dagar i veckan och ev vab faller då alltid på sambon. Vab övriga dagar tar istället i regel jag. Min sambo är lärare och ledig med barnen större delen av alla längre lov, jag är läkare och tar ut jourkomp motsvarande ca 20% av min ordinarie arbetstid, kan hämta tidigare tre dagar per vecka och möta upp när det är stuidedagar i skolan etc. Fördelningen faller sig naturligt och har aldrig blivit en diskussion.
När det gäller projektledarrollen är det ingen tvekan om att jag innehar positionen. Jag svarar på kalasinbjudningar, köper presenter (till kalas så väl som våra barns födelsedagar), håller koll på barnens kläder (för stort/litet/rätt säsong), kontaktar hantverkare, för in tandläkartider etc i den gemensamma kalendern, anmäler till aktiviteter, betalar merparten av hushållets räkningar, planerar veckans mat mm. Detta ä-r ett rätt tungt uppdrag och jag har många gånger önskat att min bättre hälft visade mer engagemang. Han uttrycker tydligt att det är tråkigt, vilket jag kan hålla med om. Under en mer stressig period på jobbet är det givetvis mer påfrestande, och jag skulle kunna bli bättre på att kommunicera när jag önskar lite avlastning. I vanlig ordning hade jag önskat att han bara såg det, men det mesta blir bättre av att prata.
Städ och tvätt tycker vi båda är rätt tråkigt, det har fallit sig så att jag oftast ansvarar för tvätten och han gör mer av veckostädet. Det är inga konstigheter att be den andre om hjälp, “det finns en tvätt som behöver hängas upp” eller “kan du ta toaletterna idag?”.
Sammantaget, rätt bra flyt här hemma. Tack för chansen att reflektera! Våra nycklar är
- Kommunikation. Vi pratar ofta och mycket om hur vi har det, vad som känns motigt eller gött, vad andra gör som känns vettigt eller avskräckande etc.
- Vi ger varandra och oss själva mycket beröm. Det belyser sådant vi uppskattar med vårt lilla liv tillsammans. “Vad skönt att du redan plockat undan inför helgen”. Eller “Gud vad bra vi är som äntligen tog tag i det där beslutet vi grubblat på så länge”.
- Vi värdesätter bådas jobb lika högt. En enskild arbetsuppgift kan trumfa, men jag skulle aldrig begära att min sambos arbetsmiljö blev lidande varje gång barnen blev sjuka bara för att jag råkar tjäna mer.
- Ingen mm-rättvisa. Vi har vänner som ofta pratar i termerna “nu var ju han iväg två kvällar så då måste jag ju också få det”, eller har en städapp med olika poäng så att båda bidrar exakt lika mycket till hemmet. Min övertygelse är att du aldrig kan skapa denna exakta “rättvisa” utan att man i en sund relation ger och tar, utan krav på exakt motprestation. Om några månader är det du som har lite luftigare på jobbet, då kommer du att ta lite större ansvar där hemma.
- Gemensam ekonomi. Om den ena tenderar att ha större utgifter, prata om det! Också det kan vara ok. Min sambo tycker tex att hemelektronik är himla kul, jag är måttligt intresserad men när han snöat in på nån ny högtalare eller robot dammsugare så säger jag inte nej. Det bidrar ju ändå till vårt hem, och gör honom glad. Då blir jag också glad. Skulle det balla ur hade jag nog föreslagit egna utgiftskonton för större inköp, mest för att hålla lite ramar.
