Vi hade faktiskt en tråd om det för ett tag sedan. Stressen som kommer med högre krav drabbar främst kvinnor, eftersom främst kvinnor tycker standarden är självklar.
Statistik visade att kvinnor (inte alla) har högre krav på hemmet även utanför samboskap.
Har själv arbetat mig bort från den dynamiken efter massa avskräckande exempel i släkten. Jobbigt när en bestämmer men inte utför.
Inte bilar men saker! Nu råkar bilen tex bara vara en av de sakerna som är och framförallt har varit väldigt viktigt för det vardagliga livet .
Jag håller helt med dig!
Det börjar klia lite när en hör att som kvinna är man bättre på det eller gillar det mer. I vissa fall är det säkert så, men i andra fall är det en roll man tagit eller så har den smugit sig på. Det ör tungt och slitsamt, samtidigt som jag har pratat med många kvinnor som samtidigt säger att de inte vågar/vill släppa kontrollen för att ” resultatet hade blivit sämre”. Hej moment 22.
Håller med, det kliar i fingrarna att inte skriva längre svar. Tror inte detta förhållningssätt kommer vara särskilt framgångsrikt framöver. Världen ser annorlunda ut nu jämfört med hur den var då dessa ingrodda könsroller blev format. Kvinnor jobbar oftast heltid nu och ser efter en livspartner man kan jobba jämställd brevid och dra lasset tillsammans med. Någon skrev att jag inte skulle vara bitter, men det är ingen fara. Jag var i en relation där jag skulle rodda själv och till slut kände mig mer som en mamma till en vuxen man. Nu förtiden är det tur som är inte särskilt svårt att lämna en sån relation. Och vad jag har hört är detta en stor orsaka till att många andra ”röstat med fötterna”. Sen får man sitta igen och prata om genetik och hur en flickas lek med dockor etc ska ge henne ansvaret för att packa alla framtidiga gympabagar.. men nu kapade jag lite din tråd och puttade den i en annan riktning. Glöm bara inte att lägga in den mentala jobben när ni räknar på vem som gör mest, det är ofta livet tuffaste jobb
Jag håller helt med Majar! Risken är snarare att man blir bitter om man stannar kvar i en sådan relation.
Exakt! Jag kunde inte sagt det bättre själv.
Klart man blir bitter om man håller på så. Vad händer om barnen får ta konsekvenserna av att inte packa sina egna gympakläder? Just det där låter ju som ett hinder för barnens egen utveckling. Curling.
Eller är “barnet” i sammanhanget en förklenande omskrivning av partnern? 
Eller så tar kvinnor på sig den rollen…
Jag har föreslagit att vi byter roller hemma, det var dock inte intressant alls…
Tack för att du delar med dig. Jag blir nyfiken när du säger att du “har noll koll” på exempelvis mattvätt eller städa bakom skåp, är det för att du inte alls tänker på att de jobben finns, är det för att du inte bryr dig om sådana saker eller kan det vara så att du någon gång tänker på det men tänker “äsch, inte viktigt just nu”? Eller något helt annat alternativ förstås. 
Tror du är inne på något intressant. Jag for one vet att jag curlar mina kids alldeles för hårt. Har börjat göra en lista nu över uppgifter som de asap kommer behöva ta över, samt ingen skärm förrän nämnda gympabagar, träningsprylar, läxor, dagens syssla etc är gjorda. Är såå redo att ta fighten!
Främst är det nog en kombination av att jag inte bryr mig och inte viktigt just nu.
Det kommer till en punkt där jag bryr mig om inte min hustru når den punkten före mig, vilket hon vanligtvis gör.
Jag tror att det där om gränsen när man börjar bry sig eller ”se” också har att göra med könsnormer från samhället.
Klassiska exempel är att mannen klipper gräsmattan innan det kommer gäster, eller skäms lite om bilen är i dåligt skick, men kvinnan kan mest skratta bort att det är någon gul varningslampa på instrumentpanelen eller lågt tryck i däcken utan att lägga så stor vikt vid det.
Kvinnan däremot tycker att städning inne är desto viktigare inför besök, och skäms ihjäl om förskolepersonalen säger att skorna är för små eller om barnens kläder har fläckar sedan igår.
Samhället har byggt upp normer om vem som klassiskt ansvarar för vad, och man själv påverkas omedvetet så att man själv tycker att det blir lite ”pinsamt” om ens könssterotypisksa ansvarsområde inte sköts, och därför lär sig se att de grejerna behöver göras och börjar bära ansvaret för att det blir gjort. Därav att mycket hushållsarbete, barn, planering och socialt ansvar ofta hamnar på kvinnan.
Spännande ämne! Vi har försökt dela upp det på de saker som vi känner är minst tråkiga. Jag står för matlagning, disk och hålla ordning i köket. Utöver det så sköter jag tekniska saker hemma, ekonomi, bilar, fix i huset. Min sambo tar hand om all tvätt och har ”huvudplaneringen” hemma. Städning försöker vi dela på så bra det går. Jag gör all ”äcklig” städning som toaletter, rensa avlopp osv. Sen plockar vi båda när tid finns.
Vi har två små barn hemma och min sambo är definitivt den som håller koll på tider, vad som behöver köpas in till barnen osv. Detta är saker som jag tyvärr är hopplös på.
När vi reser och hittar på saker så är min sambo grym på att planera det på ett bra sätt. Jag tar mest saker som de kommer, vilket ibland blir att vi inte gör så mycket när jag har ”planerat”. Men det kan ibland bli udda och roliga saker istället.
Just nu är vi dock i fasen där barnen går in och river ett rum på 5 minuter så det känns meningslöst att ha det ordentligt städat hela tiden 
Min situation är långt från perfekt inom detta område. Min analys är dock att jag tror inte det kommer vara möjligt att organisera bort detta dilemma utan det handlar om ett förhållningssätt.
Om bägge i förhållande har inställningen att de ska bidra efter bästa förmåga och försöka göra mer än sin partner så blir det rätt bra. Det kommer aldrig vara tillräckligt men om båda gör vad de kan utifrån sin förmåga så får det duga.
Sedan försöker jag även jobba utifrån mindsetet: Hur jobbigt är det egentligen?
I stället för att störa sig på att jag dammsuger varje dag, plockar ut diskmaskinen, klipper gräns mm så kan man ju bara ställa sig frågan: Hur jobbigt är det egentligen? Jag kan dammsuga av huset på 10-15 min. Plocka ur diskmaskinen tar mig 3min. Istället för att gnälla över rättvisa så är det bara att göra.
Försök göra det som tar minst energi för varsin. Frugan avskyr att diska så det tar jag i helheten då jag tycker det är ganska lätt gjort. Jag avskyr tvätt så hon tar det i helheten. Underhåll, reparation och renovering burkar jag ha ansvaret, frugan jobbar vid skolan så hon tar barnen fram och tillbaka varje dag. Jag kör dem till aktiviteter. Viktigast är inte att dela 50/50 utan att kännas att man är värderad och att ni båda är ”tillsammans mot världen” att börja räkna hur mycket man gör eller försöka sätta en subjektiv värde på den kn lätt hamna i onödiga diskussioner
Så gör vi også. Gör det mest praktiska i varje situation, sen vet vi att båda kämpar på exakt lika mycket. Passar även aktivt på så ingen faller in i någon roll om den inte vill ha den
Jag såg en rapport någonstans att kvinnor i singelhushåll lägger mer tid än män i singelhushåll på hushållsarbete. Tyvärr hittade jag inte den rapporten. Uppenbarligen behövs det mer forskning.
I avsaknad av den rapporten frågade jag CoPilot om hur mycket tid som läggs på hushållsarbete i singelhushåll för män och kvinnor (jag vet att forumet inte gillar AI svar men tyvärr hittade jag inte forskningrapporten som sagt), så ger det visst stöd åt att kvinnor “gillar det mer”, eller iallafall att kvinnor tenderar att prioritera den typen av arbete mer generellt.
Samlad uppskattning per dygn (singelhushåll utan barn)
Aktivitet | Kvinnor | Män
Matlagning | 1 h 20–30 min | 1 h
Städning & tvätt | 40–60 min | 25–40 min (ca; baserad på total könsskillnad)
Hushållsekonomi | 10 min | 16 min
Underhåll bostad/fordon | 5 min | 18 min
Total hushållstid/dygn | ca 2–2,5 h | ca 1,5–1,8 h
“Skillnaden i singelhushåll: kvinnor lägger ca 30–60 minuter mer per dag på hushållsarbete än män. Det motsvarar 3,5–7 timmar mer per vecka.”
Om kvinnor ligger och tänker på det, bryr sig om det är det väl ett intresse kvinnor har?
Ja… det löser ju problemet med curlingen, men det överför väl fortfarande deras ansvar på dig? Du måste väl kontrollera dem, då?
Ska absolut inte döma dig eller någon annan. Jag känner inte dina barn/ partner och vet inte ens åldersspannet. Jag har själv alldeles för små barn för att veta hur jag kommer navigera i det där senare.
Hoppas verkligen jag kan lita på dem och inte frestas att jaga dem med blåslampa över småsaker. Min tvååring hjälpte mig med diskmaskinen idag och att laga en tvålpump. Och hämtade kaffe 
. Hoppas den spontana hjälpsamheten håller i sig och inte spårar med högre ålder.
Jag gillade själv att hjälpa mina föräldrar som tonåring, men ofta togs den inte emot så bra eftersom jag inte gjorde “rätt”, eller precis som de brukade. Jag var noga med att inte banna min tvååring idag, för att han inte ställde in disken helt optimalt t.ex. Bara tackade och berömde.
Som jag skrev innan har jag varit på båda sidor i detta. Några andra tankar som slagit mig nu när jag tänkt på det.
Är man den planerande typen är man van att ha planeringen i huvet. Det är naturligt för en att vilja ha koll och memorera kalendern. Det är lätt att tro att den som inte är den typen gör sig på att avsiktligt inte bry sig. För så dåligt minne kan du inte ha. Och hade den bara brytt sig hade den ju kommit i håg. Men hur länge har planeraren haft lätt för det och sen tränat på det? Vissa visste redan i lågstadiet hur veckoschemat såg ut medans andra inte visste vilken dag det var. Våra hjärnor funkar olika.
Och även när man är den planerande parten så missar man saker ibland. Trotts att man är den bättre på det. Det bedömmer man som helt ok. Men jag gör det iallafall bättre än den andra. Så jag tar det ansvaret. Sen när man behöver överlåta det på den som är sämre på det från början och som dessutom inte tränar på det eftersom man själv gör det till vardags så kommer den ha högre missrate. Då är det lätt att tänka nedlåtande kommentarer som att: -Kunde du inte ens sköta det här en vecka? Det var 5 grejer att komma ihåg. Och även om man inte säger dem märks det att man tänkte dem. Så hur villig blir personen att försöka igen? Och hur bra behöver den bli för att det ska avlasta en själv? Troligen en lägre missrate än man accepterar hos sig själv, vilket ju är helt orimligt om man tagit ansvaret för att nan är bättre på det.
Sen när man är på andra sidan: Det bli lätt att man är så van att den andra memorerat allt att man bara frågar den istället för att kolla upp nåt själv. Och har man fått svar och litar på sin partner vet man att planen är i drift och memorerar den inte själv. Det är lätt att få för sig att den andra har så bra koll på det att det måste va effortless för den. Och att det är så ansvarsindelat att jag behöver inte bry mig. Eller att jag är så kass på det att jag lika gärna kan helt outsourcea det till den andra. Man är så ovan att kolla i någon kalender på kylskåpet att när man blir ansvarig för det en vecka glömmer man läsa den.
Jag tror att förståelsen för den andra som är det viktiga. Som icke planerare behöver man förstå att det är ett viktigt och ansträngande ansvar att ha koll på planeringen. Man behöver både bry sig och iallafall försöka hålla koll på det man kan. Och visa uppskattning för jobbet den andra gör.
Som planerare behöver man förstå att det inte är den andras fel att det är jobbigt. Man skulle inte släppa det för att den också höll hygglig koll. Möjligen om den tog över planeringsansvaret. Och då är man i samma ojämna fördelning åt andra hållet. Är man ihop med en ickeplanerare kan man inte förvänta sig bättre insats om man är uppenbart besviken när den försöker.
Däremot är man definitivt förtjänt av uppskattning för sin insats.
Sen verkar det anekdotiskt om att mäns hjärnor är betydligt sämre på att minnas iallafall födelsedagar, jubilem och andra datum. Men så gör det oss inte så mycket om andra glömt dem heller. Vi vet att det är lätt hänt.
Också rent anekdotiskt verkar män mer ok med att missa saker. Eller improvisera när nåt dyker upp. Jaha. Det var synd, men ingen dog ju. Jag löser det såhär.
Kanske bidrar dessa särdrag till att kvinnor ofta tar, eller får rollen som planerare. För hon kommer ihåg planen och mår sämst om den inte följs.