Antar att fördelningen, och vad man själv tycker är en rimlig fördelning, skiljer sig åt. Själv skulle jag aldrig nöja mig med en partner som låter hela planeringen kring familjen AB falla på mig. Som tur är har jag en partner som tar socialt ansvar, kan ta tag i klädinköp och dyl lika bra som jag, är fullt kapabel att packa väskan till barnen, och fattar hur man köper godis till ett barnkalas (ja, alla ungar måste få lika många av alla godistyper om man vill undvika krig 
).
Jag tror att vi delar på ansvaret för det mesta, även om det långt ifrån är en 50/50-fördelning av varje enskild uppgift. Vi försöker snarare se till att vi båda får ungefär lika mycket egentid, vilket jag tycker är ett rimligt mått på om fördelningen faktiskt är rättvis. Och: superviktigt att uppmärksamma bådas insatser, dvs sätta ord på det den andra gör och visa man uppskattar och värdesätter det. Är väldigt tacksam över att vara i en relation där vi gör just det, ofta och mycket.
Med det sagt är städningen fortfarande lite av ett ”work in progress”, där jag tar ett större ansvar. Om det beror på könsroller eller något annat låter jag vara osagt, men det blir renare när jag städar och jag ser stöket mer 
Jag skulle ha betydligt mindre emot att ta ett större ansvar för städningen om jag fick ”avsatt tid” till det; jag blir mer bitter när jag upplever att jag behöver ta av min egen tid för att städa. Vår nya approach är därför att ha familjestädning en gång i veckan, där alla hjälper till, inklusive vår 3-åring och 5-åring (med varierande resultat ). Barnens tidiga involvering får vi se lite som en investering som förhoppningsvis ger mer frukt framöver, precis som någon var inne på tidigare. Återkommande kommunikation och att tidigt bolla div irritationsmoment på ett konstruktivt sätt (‘hur skulle vi kunna göra annorlunda här?’) är nog också ett framgångsrecept.
