Ja man undrar ju om det är möjligt att göra likadan bostadskarriär nuförtiden när priserna redan ligger så pass högt. Bostadsmarknaden har ju inte betett sig de senaste 20 åren som den historiskt har gjort.
Bara för inblick, min bostadskarriär:
1a boende
2-rummare. Samma förort till Stockholm som jag bor i nu. 1,0 miljon inköp, såld 3år senare för 1,28milj.
2a boende:
3-rummare i grannkommunen, inköp 1,95miljoner såld 5 år senare för 3,1 miljoner.
3e boende:
200kvm nybyggd passiv-villa m 60kvm garage. Knappt 2000kvm tomt. inköpt för 6,4milj. Värderad idag 11 år senare till 11miljoner.
Finns ju inte en sportmössa att vi skulle ha haft råd med villan utan tidigare vinster på bostadsmarknaden. Jag är 46år idag.
Tack för att du delade det är det här som är lite av min fundering. Vem köper alla dessa villor för 6-7 milj + om 10 år när många evn inte har gjort någon bostadskarriär pga att bostadsrätterna kanske inte ökat nämnvärt i värde. Tänker att många millenials och gen z som är framtidens köpare har inte gjort någon bostadskarriär.
Du är väl precis i den optimala åldern för att ha åkt bostadskarusell. Du har dessutom åkt karusellen med bra hävstång (knökade in 6 millar för 11 år sedan).
För mig är det tydligt att folk flyttar till hus senare än förut. Det har blivit nödvändigt att bygga karriär (och därmed inkomst och sparande) längre innan man bildar familj och flyttar till hus. Dels för att ha råd med barn. Men också för att ha råd med hus. Det är också en skillnad mellan landsbygd och storstad, vilket hänger ihop med skillnader i bostadspriser. Det där kan säkert fortsätta en bit till. Man kanske t.om. hinner få arvet innan man flyttar till hus. En skitutveckling tycker jag, där politiken indirekt styr över hur folk lever sina liv.
Jo såklart! Men långt ifrån alla har den möjligheten.. det jag funderar kring är om det kommer finnas tillräckligt med köpare för de dyra villorna. Det kanske bara är en liten % som kan gå in med mycket kapital. Eller om priserna kommer pressas pga detta bara ca 12-18 % av alla par i åldrarna 30-40 tjänar över 100k tsm före skatt.
Om trenden med ett födslotal på 1,4 eller lägre håller i sig borde priserna rimligen minska kraftigt inom två generationer såvida inte invandringen är mkt stor. Dvs 100 arbetande (i familjebildande ålder som köper de dyra husen) får 70 barn. Dessa 70 får i sin tur 49 barn och kraschen på bostadsmarknaden borde vara ett faktum
Har man 90 % belåning får man en kraftig hävstång på det egna kapitalet. En värdeökning på exempelvis 2 % per år, vilket motsvarar inflationsmålet, innebär i praktiken att det egna kapitalet ökar med cirka 20 %.
Det är ett snitt. Det kan mycket väl vara så att det fortfarande är samma antal familjer som skaffar barn. De skaffar bara färre. Det kan fortfarande efterfrågas lika många hus. Även detta tror jag påverkas av att folk är äldre när man skaffar första barnet. Det blir då mindre sannolikt att man skaffar fler. Statistik borde finnas. Jag spekulerar. Edit: inser nu att det inte var så du menade. Sett till generationer så blir det färre som bildar familj
Folk lever längre och bor kvar i sina hus
Invandring
Om boende i hus skulle bli billigare relativt andra former så skulle efterfrågan troligtvis öka och balansera. De som inte ville bo i hus pga för dyrt kan då tänka sig att göra det.
Som flera skriver så köper inte par i 30-årsåldern med medelinkomster villor i Stockholm. Det finns gott om par som flyttar hem till en mindre ort för att ha råd med den livsstilen. 5-8 miljoner för ett familjeboende, hus eller bostadsrätt, är inte särskilt högt pris i Stockholm. Du lägger in 1 miljon och lånar resten. Det finns otroligt mycket pengar i bostäder som går i arv, men det förklarar snarare 15-20 miljoners villorna tänker jag.
Jag märker hur mina vänner är beredda att lägga ofantligt mycket på boenden. 50% av nettolönen är helt ok att lägga på boende..
Tror vi som sparar helt enkelt är de som är udda. Vi räknar bakifrån på vad vi är beredda att lägga. De andra kollar sin kontantinsats och ser 800k - då kan jag köpa för 8m..
Effekten blir ju också att ”arven” sprids på färre barn. Så i viss mån blir de minskande barnkullarna rikare jämfört med tidigare generationer. Något som i sin tur borde innebära ökad betalningsvilja/förmåga för de fina/dyra bostäderna också.
Jag med rötter från Asien har redan sett det ske. Krävs 3 generationers samlade löner för att ha råd att äga. Istället så hyr folk istället. Så kommer det även bli i Stockholm. Vikten att ha en hög lön kommer ha en större påverkan jämfört med idag då allt färre har råd att äga en villa.
Så länge man är två med “hyfsade löner” brukar det väl ordna sig men samtidigt beror det en hel del på var man vill att detta hus ska ligga samt i vilken stad, även typ av hus spelar roll. Är man i en storstad och söker i mera attraktiva områden så bör man nog inte ha för mycket “låneskräck” heller. Men absolut, har man inte ganska tidigt prioriterat ett ganska generöst månatligt sparande är man ofta beroende av att försöka göra sin egen bostadsresa med värdeökningar etc. Arv är ett mera känsligt ämne, även i de fall då man kanske kan förvänta sig ett arv vet man inte alltid när det kommer. Att be om förskott är rätt stela/känsliga samtalsämnen… Man bör nog försöka re sig själv och se arv som någon typ av bonus när/om det kommer. Däremot tycker jag det är klart vettigt att förvalta ett arv i just boende. Att få ett fint arv och sedan bränna det på konsumtion kanske inte känns särskilt hmmm “förvaltande” men vad som är rätt/fel etc är inte min sak att avgöra.
Råder det marknadshyror där? Logiskt borde det väl uppstå någon slags jämvikt mellan hyresnivåer och kapitalkostnaden för att äga, på en fri marknad. Iaf för småhus. Eller är jag ute och cyklar?
Ägare till en ok villa i bra område i Stockholm. Vi pressade vår ekonomi till max när vi köpte den, fick låna av våra föräldrar. Tog några hundår och amorterade av till dem och sedan ner till, för oss, rimlig nivå av belåning. Båda har haft fin löneutveckling och fått bonus ovanpå det under ett antal år. Men nu har en annan dröm dykt upp: om vi säljer villan och köper billigt hus långt från Stockholm skulle vi båda nog kunna sluta jobba. Svindlande tanke som vi diskuterar någon gång i veckan.
Snygg resa @supermaggan ja, det är nog just detta som inte alla känner sig bekväma att göra och helt riskfritt är det ju inte. “Att pressa sin ekonomi till max” under ett antal år som ni gjorde. Jag har pratat med flera i “min närhet” eller jobbarkompisar som mår dåligt av låneskuld (även bolån), eller att den ena parten i en relation kan göra det. Kan tom gå ut negativt över relationen då den ena kanske vill amortera som f-n men den andra ej är lika road av att leva på vatten & bröd. Blir klurigt här att ge råd om vad som är rätt och fel också, typ omöjligt eftersom det är svårt sia om framtiden. Sedan kan jag själv tycka att det är lite tragiskt att så pass många i tex Stockholmsregionen verkar vara delvis beroende av förskott på arv och liknande, det är synd att det är så men vad ska man göra? Det blir lite av en klassfråga, svårt att komma ifrån. Är man inte en hyfsat framgångsrik företagare eller högavlönad(e) kan det bli knapert annars. Den enda fördelen är väl möjligen att det hårdare ekonomiska klimatet tvingar oss människor att anstränga oss lite mer…
Marknadshyror om det inte är social housing, men då måste man vara fattig som tusan och det är pyttelitet. Dessutom måste man kvalificera sig, inkomst och sånt räknas.
Det är sant. Ett scenario då i det fiktiva exemplet blir att generation 3 driver upp priset på de 25 mest attraktiva bostäderna medan resten av bostäderna successivt blir obebodda i takt med att generation 1 och 2 går ur tiden.
det är det här som är lite av min fundering. Vem köper alla dessa villor för 6-7 milj + om 10 år när många evn inte har gjort någon bostadskarriär pga att bostadsrätterna kanske inte ökat nämnvärt i värde. Tänker att många millenials och gen z som är framtidens köpare har inte gjort någon bostadskarriär. 
ja, det är nog just detta som inte alla känner sig bekväma att göra och helt riskfritt är det ju inte. “Att pressa sin ekonomi till max” under ett antal år som ni gjorde. Jag har pratat med flera i “min närhet” eller jobbarkompisar som mår dåligt av låneskuld (även bolån), eller att den ena parten i en relation kan göra det. Kan tom gå ut negativt över relationen då den ena kanske vill amortera som f-n men den andra ej är lika road av att leva på vatten & bröd. Blir klurigt här att ge råd om vad som är rätt och fel också, typ omöjligt eftersom det är svårt sia om framtiden. Sedan kan jag själv tycka att det är lite tragiskt att så pass många i tex Stockholmsregionen verkar vara delvis beroende av förskott på arv och liknande, det är synd att det är så men vad ska man göra? Det blir lite av en klassfråga, svårt att komma ifrån. Är man inte en hyfsat framgångsrik företagare eller högavlönad(e) kan det bli knapert annars. Den enda fördelen är väl möjligen att det hårdare ekonomiska klimatet tvingar oss människor att anstränga oss lite mer… 
