Vilket fick mig att tänka på en tes, från psykologen Carl Jung, som kanske har sagt:
Vi tenderar gifta oss med den som har löst våra omedvetna problem.
Typ att naturen strävar efter balans. Även i förhållanden. Håller du med?
Jag tycker det stämmer väl för mig och Caroline. Hon har löst många av de känslomässiga knutarna som jag har och bidrar mycket i det området. Dvs. mycket i området “being”.
Å andra sidan har jag sjukt lätt för “doing” vilket Caroline kan tycka är knökigare. På samma sätt att Caroline är mer introvert medan jag är mer extrovert och så vidare. Hur är det för dgi?
Jag tycker det stämmer jättebra på oss. Jag har ett lättretat alarmsystem som onödigt ofta väcker oro och ångest medan min man verkligen är tryggheten personifierad och med en helt naturlig självkänsla som jag kan vara otroligt avundsjuk på men kan luta mig mot.
Å andra sidan har min lite oroliga själ ett naturligt driv som inte vill slå sig till ro utan vill vidare någonstans, lära sig och utvecklas. Om jag blir tillräckligt exalterad över något jag läst eller hört lyckas jag väcka upp honom ur hans naturliga nöjdhet, och då kan det hända spännande grejer då vi båda är naturliga “doers” bara vi vet var fan vi är på väg.
I brist på andra drömmar inspirerades jag ganska tidigt av samla-pengar-spåret vilket gjort att vi på detta sätt tagit oss ganska långt på rikedomstrappan vid det här laget.
Delvis så stämmer det för min del. Hon kompletterar mig absolut. Därtill kommer övriga aspekter kring fysisk attraktion, kompatibla värderingar, humor, livsmål. Hade hon kompletterat mig i lägre grad hade övriga attraktioner gissningsvis behövt vara ännu starkare för att vara där vi är idag.
Min fru startar projekt, jag avslutar dem. Min fru tar hemma bra prylar, jag slänger prylar som trots allt inte behövdes. Etc
Jag tror snarare att det är en falsk föreställning/kognitiv bias som helt enkelt tar det uttryck i att en annan person kan se saker utan att blanda in sina egna känslor på samma vis. Med andra tror jag att du skulle se samma effekt om du pratade med någon random person på en parkbänk.
Exempelvis om min sambo sa att hon skulle börja på en cirkusskola ett år skulle jag såklart säga till henne ”såklart du ska bli clown, får du inga jobb kan du ju i värsta fall ta ett vanligt jobb”
Medan om jag själv skulle fundera på clownskola hade det kommit tankar som att jag inte kommer få något vanligt jobb, att de i min närhet kommer tycka jag är en idiot osv.
Jag tror snarare att vi tenderar att parbilda oss med folk som har en annan riskaversion än en själv.
Min man är den som håller mina drömmer realistiska. Jag kan snöa in på planer och drömmar och dra igång projekt medan min man står vid sidan som en klippa och dels undrar vad jag håller på med och dels kommer med lugna, kloka råd. Ska sägas att jag inte alltid lyssnar på råden men vem är perfekt?
Vi är också väldigt olika då han kommer ihåg saker som sägs, eller som han får höra. Jag däremot har absolut inget sånt minne, vet inte ens om att någon sa nått för tre minuter sen. Det jag däremot har stenkoll på är vad saker ligger, saker jag sett (fotografiskt minne?) medan min man inte ser saker som är framför näsan.
Lite så kan jag väl också känna, men det är ju då man är klok och går vidare i livet.
Nu är jag inte gift längre, men ja, jag och särbon kompletterar varandra bra. Jag gör och hon är omtänksam och frågar var det skaver när jag har en dålig dag. När hon har en dålig dag ber hon mig om en lösning framåt och att jag låter henne sova så länge hon vill.
Det är ju så det är tänkt att fungera, tänker jag.
Håller med till viss del… Både jag och min make har våra problem han ADD jag Asperger. Han är huvudinkomsttagare, jag ser till att vardagen fungerar (inklusive att få upp honom ur sängen) Med hans ord så är jag hans “motor”.
Vi har hängt ihop i 20+ år, och gift oss nyligen (av rent praktiska själ).
Det jag har fått ut mest, rent krasst ekonomiskt, är att ha någon som håller mig ovanför vattenytan när jag inte klarar av att jobba (psykiskt)…
I övrigt så trivs vi bra tillsammans, har gemensamma intressen - sen låt vara att han föredrar att konsumera mer än att spara, men jag blir en motvikt där. Just nu går han med på vår sparkvot då han vill ha en liten segelbåt när han går i pension om ca 10+ år.
Hon är gasen, jag är bromsen.
Båda behövs, utan gas kommer man ingenstans, och utan broms kraschar man ganska snart.
Vem det är som styr kärran är något oklart dock.
Till viss del stämmer det säkert. Men i en annan relation hade det kanske sett annorlunda ut? Man tenderar ju att släppa bollar som nån annan har koll på och vice versa. Jag menar alltså att dynamiken förstärker svagheter och styrkor. Lever man med någon slarvig så måste man till viss del steppa upp, även om man kanske skulle vara rätt nöjd med att slippa den rollen.
Jag får en känsla av att Jung och andra i den branchen är medvetet diffusa ibland. Det blir lite astrologi över det hela när man inte kan vara mer specifik. Självklart kan jag hitta områden där jag och min partner är olika till sättet, men ibland är det helt omvända roller. I mycket är vi lika.
Vill inte förkasta det helt dock för bildspråket med anima/animus, skuggjaget och individuation m.m. kanske är användbart i vissa sammanhang? Jag har bara svårt att applicera det på just min relation.
Men jag håller med om att min livspartner ofta förstår mer av vad jag tänker än jag tror och ibland kan fälla riktigt kloka och stöttande kommentarer utifrån det. Ett utifrån-perspektiv från någon som alltid är med en är ovärderligt.
Tror det är fel att tolka att balansen ligger i ens olikheter. Jag tror att naturen strävar efter deversitet när det gäller gener till viss del. Så då blir man ju oundvikligen till viss del olika i personligheten också.
Dock finns det ju många par som är otroligt lika både till sätt och utseende. “Äktenskapstycke” heter det ju.
Tror också man “tvingas” att bli varandras motpoler ibland. En är slarvig och den andra städar. En är idespruta och den andra håller ner på jorden. Jag har haft min del av förhållanden och det har varit väldigt kortvarigt om jag plötsligt tvingats in i en roll jag är obekväm med. Alltså måste ens olikheter passa varandra. Men som någon skrev kan man ju sällan få ihop ett bra förhållande med någon man inte delar mycket värderingar och tillvägagångssätt med.
Ergo naturen hittar balans i att man är lagom lika och olika.
Spännande! Jag skulle vilja utmana lite och säga att det kanske inte handlar om att man faktiskt löst ditt omedvetna problem, men snarare att du är attraherad av en partner som tillhandahåller problem i relationer som känns bekanta för dig på ett djupare plan och att det tillåter dig att känna en autentisk anknytning till din partner.
Menar du typ som när någon haft en destruktiv relation med en förälder pga. förälderns personlighet och sen i sina egna relationer söker sig till personer med en personlighet liknande förälderns?
Inte nödvändigtvis destruktiv. “Problem” i sig behöver inte vara destruktiva. Alla formas vi av våra tidiga år. Sedan när vi växer upp så kommer vi att söka oss till det som vi redan vet, känner oss nära med och kan tillgodogöra oss.
Vi dras till det fina och bra i potentiella partners, absolut! Det kanske det till och med finns många; ett överflöd, av människor som man attraheras till av positiva egenskaper och erfarenheter.
Men den andra sidan av myntet av att vara människa; där kanske den djupare och autentiska anknytningen kan ske är inte det när de problem du har med en partner anknyter till de behov du har inom sådan som är svårt och specifikt resonerar med din historia och upplevelser?
I korthet, alla relationer har sina problem. Vi kanske främst väljer våra partners baserat på vilken typ av problem vi är vana att knyta an till?
Jag har sett par som ibland ser likadana ut och funderar hur de kan gilla det då jag gillar unika vägar att gå än att göra som alla andra.
En blandning av stabilitet. En räntefond å ena sidan och en global eller aktie i den andra då som får stå för spänningen i livet. Det är en bra blandning tycker jag.
Man lever och man lär och ibland blir det mycket känslor när det svänger högt och lågt!
