Utöver det som Andreas Runnemo (@Runnemo) skrivit (och som jag tycker är bra sammanfattat) skulle jag säga att skälen att anlita rådgivare överlag blir starkare när kapitalet blir stort (och vad som är “stort” är olika för alla). Då handlar det alltmer om tid, energi och allmänt välmående.
Ju mer pengar det handlar om, desto mer växer stressen över frågor som ”Tänker jag rätt?” eller ”Kan jag göra något bättre?” nästan oavsett hur påläst en gör-det-själv-investerare är. Det är väldigt lätt att spendera mycket tid och hjärnkapacitet på sådana funderingar runt sina investeringar utan att det för den skull leder framåt.
Investerare, pålästa sådana och de med stort kapital i synnerhet, lever ofta i en ganska brusig miljö där många aktörer alla har sina egna lite olika budskap, samtidigt som marknaderna hela tiden gör sitt bästa för att stresstesta ens portföljer, planer och idéer på olika sätt. Detta resulterar ofta i att investerare på alla nivåer emellanåt fattar dåliga beslut, och att undvika åtminstone några sådana kan lätt motivera kostnaderna för rådgivning. Ju större kapital desto dyrare blir misstagen.
Rika människor har också mycket sällan blivit rika på investeringar. Kapitalet kommer ofta från något annat som de är riktigt bra på. Allt som gör att investeraren kan fokusera på detta och slippa arbete med och oro för hur tillgångarna investeras kan ha väldigt stor påverkan på personens förmögenhet, utan att detta för den skull går att kvantifiera till en generellt giltig årlig procentsats.
När kapitalet växer uppstår också i allmänhet mer komplicerade situationer med boende utomlands, ett eller flera företag i bakgrunden, skatteaspekter, arvsplanering, tankar om filantropisk verksamhet m m där en diskussion med en opartisk person som sett liknande fall tidigare kan vara väldigt värdefull.