Vilka band lyssnar du på? | Musik behöver inte vara dagsfärsk för att duga

Fortsätter diskussionen från Vad har ni för hobbies och hur tänker ni kring dem? | Har ingen riktigt hobby själv.

Pet Shop Boys, Men Without Hats, Nine Inch Nails, Erasure, Blancmange, Tears For Fears, Mobile Homes, Gary Numan, White Door, Twice A Man, Page, Pouppée Fabrikk, Sparks, Laibach, Anne Clark, OMD, Der Plan, Yello, Rational Youth, Psyche, B-Movie, BlipBlop, John Carpenter, Portion Control, Bal Paré, Sista Mannen På Jorden, Einstürzende Neubauten, John Foxx…

…även Soft Cell, Frontline Assembly, Human League, Skinny Puppy och Depeche Mode har sina stunder.

Men jag medger att jag lyssnar mest på äldre grejer, precis som många rockers gör. Musik behöver ju inte vara dagsfärsk för att duga precis.

7 gillningar

Många av de där var bra på 80-talet men kanske inte riktigt nu. Det gäller absolut många hårdrocksband också men nog tycker jag att en konsert med Iron Maiden nu är en större upplevelse än att se Human League.

Det viktigaste är väl att musiken håller, inte att banden levererar ett bra arenaröj? De börjar ju bli gamla. Är hårdrockare to the bone men kände att jag var tvungen att försvara synthen lite. :blush:

Fram till nyligen höll ju Depeche fanan högt där. Vad gäller stora mäktiga konserter alltså. Nog slut på det nu, dessvärre.

Själv gillar jag mindre, röjigare spelningar. Men synthen lever definitivt och mår väl. Speciellt body, vad gäller min smak. :sunglasses:

1 gillning

Bästa sättet att se om ett band håller är väl på en live konsert?

T.ex. Ozzy låter fortfarande okej inspelad men helt värdelöst live. Han borde ha pensionerat sig för länge sedan.

Jag vet inte hur Jarre står sig jämfört med “förr”.

Musiken från 80-talet håller, både synthmusik och hårdrock. Det jag mest tänkte på är att, enligt mig, låter Iron Maiden minst lika bra nu som förr när de spelar gamla låter men de synthband jag har hört på senare tid gör inte det.

Ny musik är ytterst sällan lika bra som musiken på 80-talet.

Jag tror det där har mycket att göra med vad för musik man exponeras till under ett visst skede i livet.
För mig har musiken från 90-talet alltid en speciell plats i mitt hjärta, t.om. sånt som per definition är riktigt dåligt (tänk barbie girl med aqua).
Men även musik från andra tidsepoker som jag exponerades mycket för under just den här perioden, t.ex. spelade min pappa mycket blues (t.ex. Robert Johnson), vilket triggar någonting speciellt för mig när jag hör det.

Edit: till slut spelar det ingen roll, allt är Canon in D ändå: https://www.youtube.com/watch?v=uxC1fPE1QEE

1 gillning

Nu blev det en lite udda musikdiskussion här i hobbytråden, men det går väl det också. Jag menar att musik handlar om smak och att värdera konstnärliga uttryck ofta blir konstigt. Lyssnar jag hellre på Human League än Iron Maiden? Det är klart att jag gör. Annars hade jag inte haft 66 plattor med HL i hyllan och ingen med IM (men till hårdrockarnas stora förtret har jag Anton Maidens “hyllningsplatta”).

Men jo, många är fortfarande kanonbra nu. :slight_smile:

Men då får jag väl ändå peka ut några “feltänk” eftersom det blev ett debattinlägg:

  • Du väljer att plocka ett band ur mitt tilläggsstycke, bland de som är okej även idag.
  • Du väljer ett jämföra med ett stort och flitigt turnerande hårdrocksband. Då håller jämförelsen med Depeche Mode bättre i så fall.
  • Du uppvisar survivorship bias. Iron Maiden tillhör ju överlevarna. Om HL för dig representerar ett passerat neonfärgat och axelvaddklätt 80-tal kanske jag ska slänga in Whitesnake i mixen. Juckande pudelrockare i vitt läder med fransar. Tack men nej tack. :wink:
  • Som @esko också påpekade så pratar du livemusik nu. Då måste man jämföra större band eftersom hela arenagrejen spelar in. Men visst, Ultravox rev fasen ner målarfärgen på Berns för ett gäng år sedan och sista bandet jag såg innan pandemin var OMD på ett smockfullt KB i Malmö. Det var löjligt bra. Även Kraftwerk kan jämföras när de närmast pulveriserade Liseberg i modern tid. Grymt bra!
  • Arena- vs klubbspelning är också en smaksak. Jag föredrar normalt klubbgig.
  • Skulle jag gå på ett IM-gig om jag fick en biljett? Alldeles säkert, Bruce håller stilen! Men jag går hellre på Rammstein eller Nightwish isf, om jag får välja.

Återigen ett feltänk hävdar jag. Live är en aspekt av ett artisteri. Skivinspelningar ett helt annat. Sedan lämpar sig rockmusik generellt bättre live eftersom gitarrspel är mer visuellt än klaviatursmekande. Keytar är mest obehagligt. @Anonym nämnde body och då är uttrycket ett annat. Nitzer Ebb och Front 242 höll länge, även om de taggat ner lite på sistone. Jag antar att kroppen inte orkar. :sweat_smile:

Ja, knark och sprit har den effekten på de flesta. Jämför Ozzy med HL istället om du vill. På skiva är de bättre, helt klart. Och om nå’n säger att jag inte är nyanserad: Har nu sett Alphaville på 2000-talet? Det är fanimej plågsamt!

Just det. Det är nog där skon klämmer. Det finns massor av band som borde låta bli turnerandet och ibland även studion, men idag ser musikmarknaden annorlunda ut och vill man dra in något får man snällt spela live. Jag såg nyligen ett livegig från i år med Tears For Fears på youtube. Jäklar vad proffsigt och bra, speciellt från herrar i 60-årsåldern.

Där är vi däremot väldigt överens. Men det handlar ju också om de år som formade en, vad man förknippar det med, hur mycket stålar som plöjdes ner i produktioner, hur upptäckarglädjen hos både band och lyssnare förändrats etc.

Jag ville avsluta med att posta sketchen ur Kvarteret Skatan där jobbintervjuaren och den jobbsökande kommer ihop sig över musiksmak, men jag hittar den inte nu.

Såja! Det är belgiskt i stereon här också… Siglo XX och deras “Live Sides”.

Den här diskussionen får gärna brytas ut i en separat tråd av nån moderator så hobbytråden inte besudlas, jag fortsätter och följer gärna diskussionen, men som du säger kanske inte i den här tråden.

Därför jag tog upp Jarre, han är en av de få som lyckats nåt kolossalt med att få klaviatursmekandet till nåt visuellt behagligt (rent kompositörmässigt föredrar jag nog Vangelis om man pratar den subgenren av synth). Generellt håller jag med dig.

Sen finns det coversnubbar som kan med, kolla den här: https://www.youtube.com/watch?v=TRCQmNMOqUY

I retrospektiv, ja, absolut. Men rackarns vad ballt jag tyckte det var en gång i tiden :joy:

Har för mig att det finns statistik som visar att vid 22års ålder ”konserveras musiksmaken” Dvs den musikstil man gillar då är ”for life” :grin:

7 gillningar

Jag har svårt att tro att du har lyssnat på så mycket synth utan att ha lyssnat på KRAFTWERK? Eller du råkade bara glömma dom?

Jag nämner dem senare i tråden. Poängen är kanske att jag tillhör de som tycker att ett band med en enda originalmedlem kvar är på gränsen till godkänt. Dessutom har Ralf och company inte gjort mycket nytt på länge. Men nog fasen är det drag live ändå. :slight_smile:

Jag ville ta ett band som jag själv har sett live för inte alltför länge sedan.

Såg Ultravox för några år sedan men ångrar att jag gjorde det…

Jag håller med, plågsamt!

Att se Ozzy nu är också plågsamt men det räknar jag mest som 70-tal!

Då är vi tillbaka på det här med smak. :slight_smile:

Det är svårt att göra annat än att uppleva musik, live eller inspelat.

Fast jag tyckte att de var bra på 80-talet. Kanske var bara konserten du såg mycket bättre?

Så kan det förstås vara. Jag har sett två, men Berns inomhus slog definitivt Helsingborg utomhus.

Började lyssna på irländsk musik några år innan det blev trendigt på nytt i mitten av 90-talet. På den tiden hade jag kassettband som jag kopierat från kompisars föräldrars skivsamlingar från 60-talet. Numera lyssnar jag på samma skivor på Spotify istället. Har också hittat många fler skivor där. Många av dem gavs aldrig ut på cd utan har gått direkt från LP till digitalt.

Jag har förstås mycket annat inom musik också men det är det här som är min ”ungdomsmusik”.

Summoning, Blut Aus Nord, Drudkh, The Ruins of Beverast, Cult of Fire och hundra andra black metal band.

Sedan min “guilty pleasure” är divirsé japansk 80tals city pop och modern J-rock.

Jag är lite av en nörd och älskar musik över flera olika genrer. :slight_smile: Utmärkande för att det jag gillar är att det är psykadeliskt, progressivt och lite udda. Jag utför egentligen bara aktiv lyssning och det blir gärna att man vill ha något oväntat. Har man musik i bakgrunden så bryr jag mig inte vad det är, jag lyssnar inte.

Har alltid gillat musik från 60, 70 och 80 talet, det finns så mycket bra band därifrån som man skulle kalla mainstream då, idag är det lite mer okända band

Jag älskar att upptäcka ny musik och lyssnar musik flera timmar per dag, det är ingen idé att jag skriver allting jag gillar men min favoritartist är Kate Bush vilket kan verka konstig när jag även lyssnar på death metal.

Favoritartister blir nog Porcupine Tree (och allt Steven Wilson gör), Opeth (och allt Mikael Åkerfeldt gör), Kate Bush, Gentle Giant, Riverside/Lunatic Soul (och allt Mariusz Duda gör).

Igår upptäckte jag Agnes Obel som är neo-klassisk musik med inslag av chamberpop och jazz.

Kollar man min spotify top 5 förra året var det: Kate Bush, Slowdive, Mogwai, Zero7, Gentle Giant
Pluspoäng om man känner igen dem.

Jag antar att jag rör mig igenom genre för genre, och brukar vilja få en helhetsbild, läser på om banden på wikipedia, kollar intervjuer. Sen går jag vidare, nörd helt enkelt. :smiley: Därför blir det tyvärr att man lämnat de äldre banden till slut, även om man kan erkänna att det är mästerverk, men man vill inte höra det igen. Äldre mer spännande artister lever dock kvar (Gentle Giant, Frank Zappa, Beefheart, Kate Bush).

Jag och min fru går på musikquizz, kommande helger är det två hela lördagar som ska köras, men vi är inga proffs jämfört med vissa.