Någon tusenlapp här och där har det blivit, har även lånat själv men nu var det nog 30år sedan sist.
Lånade pengar av päronen till kontantinsatsen på gården men skrevs av när bröderna fick samma summa i gåva.
Jag har slutat låna ut pengar av princip skäl. Det handlar inte om belopp eller vem det är eftersom jag har blivit blås tidigare. En vän till mig lånade pengar med ett datum han skulle betala tillbaka men det gick dagar/veckor utan svar och till slut hade den lille j*veln mage att be om lite till. Det slutade med att jag fick säga att jag skulle anmäla honom om jag inte fick tillbaka första beloppet vilket jag fick tillslut.
En lärdom är att låna inte ut pengar, inte ens till din bästa vän för du vet inte hur sliskiga folk kan vara i desperata situationer
3 gillningar
Jag har lånat ut pengar främst inom familjen och det har aldrig varit något problem. Några tusenlappar då och till mina syskon är inte helt ovanligt, men dom betalar alltid tillbaka efter en månad eller två. Min mamma lånade förra året 250 tkr för att finansiera ett fastighetsköp, men dom har jag nu fått tillbaka.
En barndomsvän lånade också 100 tkr med tre års löptid, och dom fick jag tillbaka på utsatt tid.
Så jag har inte haft några problem med utlåning till människor som jag är nära med.
För många år sedan var en nära vän i ekonomisk trångmål, i färd med att lämna en stökig relation med ett litet barn. Vi var båda väldigt unga (jag gick på gymnasiet, hon hade hoppat av) Hon frågade inte rätt ut, men visste att jag hade en del sparat då vi haft en nära och öppen relation.
Jag erbjud att låna 10000 utan några nämnvärda krav på återbetalning eller villkor.
Tiden gick, och för några år sedan hade hon kommit så långt att hon byggt upp en viss trygghet med sin familj (ny sambo, fast jobb, förstahandskontrakt på lägenhet etc,) att en återbetalning hade kunnat komma på tal… Men nej, har inte fört det på tal. Varför? Jag behöver inte pengarna direkt, och hon har har gett mig så mycket mer under åren som inte kan mätas i pengar.
Vi är fortfarande nära vänner, och vi vet båda att om det är något så finns den andra där - även om det kan gå veckor mellan det vi hörs (år mellan vi ses), då vi numera bor i olika delar av landet.
(Vet att det är få förunnat att ha en så nära och kravlös vän, men har man det så vet man vad det betyder.)
3 gillningar
Syskon möjligtvis. Lånade ut 60 k till brorsan fast det gjorde jag för att jag visste att ett arv skulle komma så småningom. Annars hde jag inte lånat ut en sån summa.
Skulle kunna tänka mig låna ut upp till 20 000 kr till syskon. Annars nej.
Som att be om problem att låna ut, stor risk att relationen förstörs.
Antingen skänker jag, eller säger nej. Jag lånar inte ut.
4 gillningar
Har av erfarenhet lärt mig att bara låna ut pengar jag är beredd på att förlora. Annars blir det många vänskapsband som man får klippa, bara för några hundralappar för vissa vänner och släktingar vill inte betala tillbaka.
2 gillningar
Om sin vän hade lite vett så hade hen givetvis erbjudit sig att betala tillbaka.
Fått frågor om det fast jag antar på skoj. Har ju inte mer pengar än någon annan.
Lånade ut 200.000kr (eller om det va lite mindre) till sambons bror vid ett bilköp. Fick tillbaka allt snabbt så det va inget problem.
Hör sällan att folk lånar av varandra. Men snabblån har ökat.
Jag har ganska mycke utlånat till närmaste å de är till bostäder…
Förr så gjorde jag det och fick i princip alltid tillbaka kvickt förutom till en släkting och vederbörande får inte låna mer utan i så fall ger sponsrar jag medvetet.
Barnen lånade jag pengar till insats för sina lägenheter men har insett att det är lika bra att ge dessa som gåva/förtida arv. De är ansvarstagande för övrigt och är flitiga att betala av sina studieskulder vilket är viktigare än pengar till mig.
3 gillningar
Lånade ut 175kkr till en av mina bästa vänner. Fick tillbaka dem efter 3 månader med en liten ränta som han frivilligt lade på. Kändes som en fin gest.
1 gillning
Avgörande varför personen frågar. I mitt fall hade det varit folk som slarvar med ekonomin, då var det lätt att säga nej. Hade det varit någpn jag visste var skötsam, som hade ett logiskt skäl till att inte gå till banken, då hade jag övervägt det.
1 gillning
Jag har nog aldrig lånat ut pengar i hela mitt liv (frånsett “ta den här Rikskupongen så länge” när man åt jobblunch någon gång på 90-talet), förrän för något år sedan.
Lånade då ut 1 000 kr, eller om det var 1 500, till en väninna som har en delvis något kaosartad tillvaro. Då hade hon nyss sagt upp sig från jobbet, primärt för att hon avskydde en av sina chefer (som hon tidigare varit kompis med)
Talade om att jag ville ha tillbaka pengarna senast ett visst datum, och fick det, utan påminnelse.
Samma väninna var en av få i min omgivning som visste att, och när, jag skulle få ett arv efter min sambo. Inte exakt hur mycket jag skulle ärva, men att det handlade om ett sjusiffrigt belopp.
Bara någon vecka eller två efter att arvet utbetalades hörde hon av sig. Allt var kris, och hon behövde snabbt få låna 15 000 kr.
Jag har svårt att fatta snabba beslut och svarade först lite trevande att om så skulle ske måste vi skriva papper på lånet. Väninnan svarade ungefär att självklart skulle vi skriva alla papper som fanns i hela världen, bara hon fick låna pengarna snabbt.
Strax efter kom ett SMS om hur otroligt mycket hon tyckte om mig, och att hon i princip såg mig som en syster.
Jag bad att få fundera lite.
Magkänslan skrek “NEJ!”.
Det fanns, som jag såg det, många varningsklockor. Bl a extremt hög grad av impulsivitet, tendens att skylla ifrån sig på myndigheter och omständigheter, samt dåligt tålamod.
Klagomål över att pengarna inte räcker till räkningarna ena stunden, och “Jag ska göra botox!” andra stunden.
Det slutade med att jag ringde henne och grät och sa att jag inte ville låna ut några pengar. Att jag inte ville känna mig ansvarig för hennes ekonomi. Att jag lider av psykisk ohälsa och inte riktigt har tillräcklig “bandbredd” att hantera andras problem.
Hon var, som jag uppfattade det, ångerfull och ändrade snabbt fokus till att jag självklart behöver koncentrera mig på att försöka må bättre.
Så det blev inget lån.
Men jag har efter den incidenten “sponsrat” henne ekonomiskt vid ett antal tillfällen, utan krav på återbetalning.
Om jag skulle ha lånat ut de 15 000 kronorna som hon hade önskat låna, så hade jag nog velat veta exakt vart pengarna gick.
Samtidigt har jag kanske ett ovanligt stort kontrollbehov, och dessutom gör jag ibland felbedömningar p g a min autism. Det entusiastiska utropet “Jag ska göra botox!” tolkar jag bokstavligt. Men hon kanske bara menade “Usch, jag känner mig så sliten och ful just nu. Hoppas att jag kommer att kunna fixa till mig lite någon gång i framtiden.”
Men.
All things considered är jag glad att jag sa nej till lånet.
5 gillningar