I trådarna om pengaskryt och huruvida man ska berätta om sin rikedom eller inte uppfattar jag det som att flera stycken anger att en anledning till att inte berätta är för att folk inte ska komma och tigga pengar eller be om att få låna.
Jag har personligen aldrig hört talas om någon som velat låna pengar (annat än av föräldrar). Är detta något som ni faktiskt varit med om eller är det bara en farhåga? Om någon bett om pengar/lån, vilken relation har ni haft med denna person? Hur mycket har de velat låna/ha? Till vad? Har ni lånat ut/skänkt pengar? Hur gick det sedan?
Jag har under många år lånat pengar till en nära vän när han haft det svårt. Jag har inte riktigt koll på hur mycket totalsumman ligger på (det har han), men tror att det är en bit norr om 100 000 kr. Han har även lånat på lite andra håll för att klara sig. Sedan ett tag tillbaka har han ett bra jobb där han trivs och tjänar en schysst lön. Han har börjat betala av sina skulder varje månad, men prioriterar just nu andra skulder innan han kommer till min.
Jag har många gånger lånat ut mindre summor (100-500kr) till syskon som inte haft summan just då men behövt (eller velat ha) något akut, får alltid tillbaka pengarna när syskonet fått csn/lön.
Har vid ett tillfälle för många år sedan på eget initiativ lånat ut 10.000kr till en vän som inte mådde bra och behövde betala av en skuld för att inte hamna hos kronofogden, fick tillbaka pengarna typ ett halvår senare om jag kommer ihåg rätt.
Jag lånade ut 20 tkr till en kompis och fick tjata många gånger för att få tillbaka hela summan (det tog 2-3 år). Jag skickade meddelande att jag behövde pengar då min pappa var sjuk och min dotter sov med trasiga kläder och jag själv behövde pengar att köpa mat mm. Det var jobbigt. Jag ska aldrig låna ut igen.
Inom familjen har jag dock skänkt över 100 tkr och fortsätter skänka till föräldrar så länge de lever och så länge jag har råd.
Själv lovade jag mig när jag var 30 år att jag ska se till att jag alltid har pengar på banken.
Jag har själv aldrig lånat av eller lånat ut pengar till privatpersoner. Familj och vänner skulle aldrig vilja vara en ekonomisk belastning.
Jag tror den allmänna farhågan mönga har med att skryta och skylta med pengar, varför de också håller rikedomen för sig själva, är att man ska få “nya vänner” som poppar upp från ingenstans och skamlöst ber om pengar.
Det vore något helt annat om mina föräldrar, syskon eller närmaste vänner vad om ekonomisk hjälp, än om random personer försöker komma in i mitt liv och utnyttja en situation.
Jag har lånat ut pengar till mor, far och bror, mellan 10k och 200k, vid olika tillfällen. Det har varit situationer där jag bedömer att mitt utlån kan göra praktisk skillnad för dem, utan att utlånet drabbar mig väsentligt. Samtliga är tillbakabetalda, även om ett par tog längre tid än planerat. Inga av lånen har varit räntefria, utan i nivå med min egen bolåneränta typ.
Skulle mycket väl kunna tänka mig att låna ut till någon nära vän om det blev aktuellt (typ, någon skiljer sig och får tillfälligt svårhanterade boendekostnader). Men de flesta av mina närmaste vänner har goda marginaler i sin ekonomi.
Jag skulle förstås inte få för mig att låna ut en större summa till någon mer ytlig bekantskap, men har inte heller behövt avböja då situationen inte har uppstått.
Det ska nog rätt mycket till för att en normalt funtad person går till någon som inte är familj/nära släkt/nära vän och ber om ett större lån. Men jag kan i och för sig tänka mig att det kan bli annorlunda om man sticker ut väldigt och “alla vet” att man har “mer pengar än man kan göra av med”. Särskilt om man är snäll och lånar ut en gång eller två, och ryktet börjar gå: “gå till honom så löser han det, det gjorde Kalle…”
Har fått frågan att låna ut flera 100 tkr men i slutändan sagt nej. Det var en av min äldsta vänner.
Sedan har jag låtit bli att kräva in ett par 100 tkr från samma vän för att jag vet att hen bara skulle skuldsätta sig på annat håll för att kunna betala tillbaka. Den skulden är efterskänkt i min bok, och vännen vågar aldrig numera fråga om mer lån.
Jag lånar inte ut pengar jag inte kan tänka mig efterskänka.
Det är bara tre personer som vet att jag har mer pengar än de flesta, och det tänker jag räcker.
Jag lånade ut 285 000 tror jag att det var till en nära vän för ca 10 år sedan. Hon och maken hade köpt ett hus och lånat de 20% man skulle ha till kontantinsatsen på snabblån med idioträntor på 20-30%.
Hon bad inte om lån utan jag frågade hur mycket det var sammanlagt. Jag fick 3% i ränta vilket blev mer än bankräntan som var då. Tror de betalade 5000 plus ränta i 10 månader, sen fick jag resten.
Jag lånade ut 5000 till min slarver till bror för 3 år sedan och har fått en avbetalning på 500 kronor när han låg på sjukhuset och inte kunde göra av med dem. Sen skickade han vår mammas arvesmycken till mig istället för att sälja dem. Det uppskattade jag.
Hade en god vän som blev arbetslös under en period. Han hade små sidoinkomster men inget som gick att leva på. Jag betalade hans hyra fram till det att han fick ett nytt heltidsjobb. När fasta lönen började ticka in betalade han av lånet fortare än jag hade förväntat mig.
Kontentan egentligen är att rätt personer hjälper jag gärna, för jag vet att de hade gjort samma sak för mig. Snyltgäster däremot skulle jag aldrig göra det för
Har fått frågan några gånger, och lånat ut pengar vid några tillfällen till både vänner och familj. Jag har dock aldrig fått någon av skulderna återbetalda, vilket gör att jag betraktar all sådan utlåning som gåvor. Det rör sig om 10k till 50k.
Det mest oväntade tillfället var en gammal klasskompis från lågstadiet som jag inte haft kontakt med på flera decenium som hörde av sig och ville låna pengar för att tanka bilen.
Endast barnen, 2 av dem betalar alltid tillbaka och snabbare än planerat. D2 fåt låna det de ber om.
Det tredje har jag slutat låna ut till utan ger istället utan förbehåll för barnet har inga medel tyvärr. Livsval som kunde varit klokare.
Det jämnas ut med de andra på olika vis och alla är accepterande och nöjda.
Trotts att ytterst få vet hur mycket jag har, så vet dock många att jag är intresserad av ekonomi. Vilket nog lett till att jag fått fråga av alla möjliga folk.
Generellt folk som har det tufft, t.ex. personer med brokig uppväxt, kommer från missbruk, ensamstående mammor.
Sist var det en ensamstående mamma som jag inte ens träffat!
Summorna brukar vara runt 100-500kr
Den största summa var 5000kr då en behövde hjälp som hade lämnat sitt kriminella liv bakom sig för ett antal år sen, men han träffade några av en händelse på dagiset och krävde honom på pengar eller också skulle de gå på hans barn.
Han hade då fast jobb men hade inte så stor buffert, så betalade tillbaka det under ett halvårs tid
Personerna har oftast haft nån koppling till kyrkan som jag är med i.
Jag har fått frågan, men inte för att hen trodde jag hade mer än andra utan för att hen satt på pottkanten med räkningar. Jag betalade hans elräkning och det blev en långbänkshistoria innan vi löste det två år senare.
Annars har jag erbjudit mig, men bara när det gällt riktigt nära vänner eller nära släkt med otur under vanligen välordnade omständigheter. De har då oftast tackat nej eller verkligen återbetalat så fort löningen landat.
Så nej, för att återgå till trådstarten, diverse tiggande och konstigheter har jag inte märkt av.
Anser mig inte ha det särksilt gott ställt (jämfört med andra här inne) men mannens familj har velat låna pengar av oss, både svärmor och syskon. Har blivit ett nej från oss. Så skulle nog säga att släkten är värst…