Att våga jaga sina drömmar

En intervju med Johan Book om drömmar, livet och att spendera orimligt mycket tid på att ta reda på vart ens livskompass pekar

Jan och Caroline Bolmeson

9 april, 2023

Efter en utbrändhet där Johan vaknade upp i en ambulans, bestämde han sig för att designa om sitt liv och jaga känslan av frihet i livet och därmed även sin dröm.

I dagens avsnitt intervjuar vi Johan Book som ett par dagar efter vårt avsnitt om ”De fem vanligaste sakerna man ångrar innan man dör” skrev ett inlägg på LinkedIn på temat ”Att våga jaga sina drömmar” som stack ut för mig.

Det jag tycker är fint med Johan är att han egentligen inte alls kommer från vår community, är på jakt efter FIRE eller ens är särskilt intresserad av ekonomi (vilket kan noteras i den misslyckade introduktionen av honom som civilekonom 🤣🙈). Däremot är han precis som vi intresserad av att leva ett liv som man själv väljer och designar. Att både älska det liv man lever och leva det liv man älskar.

Han skrev själv:

”Att jaga drömmen om ”känslan av frihet” blev mitt kall, kalla mig sökare om ni vill. För mig handlade det mer om att grubbla, reflektera, utmana, fundera på vart i livet jag skulle hitta ”känslan av frihet”, och ständigt ta små steg mot något som hägrar förföriskt där framme. Mitt drömliv.”

Hans egen resa började på Lantmännen där han var högpresterande på den nivån att han en dag vaknade upp i en ambulans och kunde inte minnas hur han hamnade där. Hans egen kommentar var att han trodde själv att han skulle vara den siste personen som gick in i väggen. Det var för 10 år sedan och det blev en väckarklocka.

Som han själv skriver:

”Det accelererade min resa mot ”känslan av frihet” ytterligare. Jag tog fram tio punkter att luta alla mina framtida beslut mot, en sorts kompass.”

Punkterna som han satte upp för sig själv var:

• Sätt alltid barnen först.
• Våga bli mer ego (alltid mött andras behov framför mina egna). Men var alltid schysst.
• Sluta känn skuld och skam.
• Alla måste inte gilla dig (ouuch)
• Följ din lust.
• Säg alltid ja till äventyr.
• Lev det liv du vill leva Johan. Inte det någon annan vill eller har hittat på.
• Andas.
• Uppskatta det du har.
• Njut till fullo av de frukter livet ger dig. En dag är det slut och den dagen kan vara mycket närmre än du tror.

Så dagens avsnitt är en liten inblick i Johans livsresa som jag själv tycker är inspirerande. Och då har vi inte ens kommit in på att han har blivit utnämnd till Årets LinkedIn-profil 2021, är författare, en uppskattad föreläsare, driver eget företag och förmodligen en av de bästa i Sverige på arbetspsykologi och ledarskap. 🙂

Det finns många guldkorn att plocka i avsnittet; som Johans två enkla frågor:

▸ Vad säger du är viktigt i ditt liv?
▸ Vad lägger du tid på i ditt liv?

Om det inte är det som du säger är viktigt, då är det ett bra tillfälle att fundera på om mitt liv är så som man har tänkt sig. Som det var för mig, eftersom jag säger ”barnen” och lägger mest tid på ”jobbet”. Eller som Johan själv säger; om man inte vet vart ens livskompass pekar, då borde man lägga orimligt mycket tid för att ta reda på det. 🙂🧭

Vi hoppas att du gillar avsnittet!
Jan, Caroline och Johan

Reklam för vår Patreon-community | Tack för ditt stöd 🙏

Det är tack vare sponsringen och stödet som vi får via Patreon som vi kan driva RikaTillsammans. För det här är vi väldigt tacksamma. Det är inget som vi tar för givet. Stort tack till dig som stödjer oss. 🙏

Men! Vi vill självklart även ge något tillbaka. Därför får du som blir en del av vår Patreon-communty bland annat följande:

• Reklamfri podcast + forum - det minsta vi kan ge dig är att du får tillgång till podcast- och video-avsnitten samt forumet utan reklam.
• Extra-material - redan idag finns det över 300 inlägg och ca 40 extraavsnitt i FikaTillsammans-podden som är exklusiva för dig på Patreon. Det är allt från inspirationsföreläsningar, bonusmaterial, intervjuer, analyser av investeringar och mycket annat.
• Prioriterade svar på kommentarer - jag har ingen möjlighet att personligen svara på alla kommentarer och trådar på Youtube, Facebook, Instagram, bloggen, forumet - men här på Patreon, som t.ex. i "Ställ en fråga du har funderat på"-tråden svarar jag på alla kommentarer.
• Förslag på spekulationer till Lekhinken - på Patreon unnar vi oss att från tid till annan komma med tips på "teckna-sälja"-spekulationer vid börsintroduktioner, alternativa investeringar (t.ex. vin) och annat som kan vara intressant jämte ens bassparande i en indexfond / fondrobot.

Du kan läsa mer och själv välja vilken nivå du vill stödja oss på:

Tack till dig som sponsrar eller överväger att sponsra oss via Patreon. Det gör det möjligt för oss att driva RikaTillsammans. 🙏

Transkribering av hela intervjun

Jan: Idag är det dags för avsnitt 298 och vi intervjuar en vän till oss, Johan Book och det är lite roligt. För några veckor sedan så släppte vi avsnitt 294 som var så här, men de vanligaste sakerna vi ofta ångrar när vi blir äldre. Och dagen efter så skrev Johan ett inlägg på LinkedIn eller återpublicerade ett gammalt inlägg som handlade mycket om hans resa i livet och hur han försöker liksom att leva det livet som han vill leva och det här att våga leva sitt drömliv. Och jag tyckte att det blev, jag har spelat in avsnittet innan och tyckte det blev ett ganska fint samtal, även om det blev ganska brett. Vad tog du med dig?

Caroline: Jag tog med mig allt möjligt. En sak som stack ut var ju det där med att våga testa olika aktiviteter för att någon av de här grejerna man provade kan vara en sådan sak som checkar av flera olika behov som man har, som han pratade om sin fridykning till exempel. Jag är lite obenägen att testa saker så jag bara kände så här, jag kan ju kanske vara omedveten om något jättekul som får mig att komma i balans. Så jag måste också testa saker.

Jan: Men jag tänker att du behöver inte göra det svårare än så här utan vi sätter igång Johan. Och tack till dig som lyssnar och tittar och följer och sedan så ses vi ju nästa vecka som vanligt.

Varmt välkommen, Johan Book! Du är ju föreläsare, utbildad rådgivare och du också grundare och engagemangskämpe på HejEngagemang. Du har skrivit flera böcker, du är civilekonom, du..

Johan: Är jag civilekonom?

Jan: Det stod ju MBA på din LinkedIn.

Johan: Det är inte den stora MBA.

Jan: Jaha, okay, men då stryker vi det.

Johan: Jag är media och kommunikationsvetare i grunden.

Jan: Det är bra, då tar vi det.

Jan: Ja, se där.

Caroline: Det är roligt.

Johan: Civilekonom, vänta lite…

Caroline: Det roligaste var när du sa, ”va, är jag det?”

Jan: Det här kommer bli ett sjukt bra blooper-klipp.

Jan: Får man lov att beskriva dig så här som osunt och supernördigt intresse för arbetspsykologi kopplat till ledarskap, motivation och prestation? Du blev årets LinkedIn profil 2021 och dessutom så vet jag att du är pappa till två fantastiska döttrar och älskar att bada. Är det något du vill lägga till?

Johan: Kaffe?

Jan: Kaffe?

Johan: En av mina härliga ovanor.

Jan: Det är så? Men jag tänker så här att vid något tillfälle tänker jag att vi ska prata om det där trivas på jobbet, engagemang och det du gör på dagarna. Att skapa högpresterande organisationer där man mår bra. Men jag tänkte faktiskt att idag ska vi prata om ett inlägg som du skrev på LinkedIn som heter så här ”Våga jaga dina drömmar”. Och jag tror att jag har aldrig sett så många kommentarer till ett inlägg på LinkedIn och det berörde mig faktiskt.

Johan: Onekligen. Jag sitter ju här nu ett par dagar senare.

Våga jaga dina drömmar

Jan: Men jag tänker så här, att det handlar mycket om din livskompass, det handlar om saker som du tycker är viktigt i din resa. Och jag tänkte att vi börjar med att jag läser introduktionen.

Johan: Kommer inte ihåg riktigt vad det står i introduktionen. Men läs du.

Jan: Carro, kan du läsa introduktionen?

Caroline: Ja.

Ni som känner mig vet att jag med lätthet och viss glädje måste erkännas, kan radera 17 589 dropboxfiler i ett naffs, inte har en aning om vad jag åt eller hade på mig igår. Får intensiv klåda direkt jag ser en excelfil, hellre tar ett härligt bad i havet än klipper gräsmattan och tycker alla måsten borde innehålla betydligt roligare saker än vad de generellt gör. Men när det kommer till att skapa mitt drömarbetsliv har jag genom åren varit desto mer strukturerad.

Jan: Kan du inte säga något mer om det?

Johan: Det var ju då i HejEngagemang där vi härjar och det är väl det bolaget då råkade jag just radera 17 586 filer.

Johan: På morgonen så var där ett meddelande, ”vem har tagit bort dem här filerna?” Jag fattade ingenting, jag tyckte bara jag hade rensat min dator. Jag hade rensat dropboxfilen och det har hänt några gånger till ju att jag inte riktigt har koll hur den synkar och så vidare. Men när vi kommer till måsten så kan man väl säga att jag är lite lustdriven. Måsten, känns ju negativt betingat, tycker jag.

Jan: Ja, absolut. Det är inte så att man känner så ”åh jag måste.”

Johan: Det är otroligt lustfullt istället att de här grejerna som jag gillar:

Att gå ut och cykla mountainbike, jag gillar bada, jag gillar ta en fika, jag gillar att träna, jag gillar hänga med min flickvän, jag älskar att hänga med mina barn. Det finns en massa saker, att man gör det som måsten istället. Och då får man det viktiga del mot de tråkiga måstena.

Och då tror jag att jag genom åren eller är fullkomligt övertygad om att jag har utvecklat en superkraft där jag väljer de roliga måstena istället för de tråkiga som sällan är måsten.

Utan de är så, jag bör städa på diskbänken, kanske. Kan vi kanske göra en annan dag eller vårstäda och så den dagen man ska vårstäda så är det fantastiskt väder. Det finns inte en chans i hela världen att jag vårstäda den dagen.

Då vill jag ju ut och njuta av att det är fint väder ute så då är det liksom någonstans att man viktar, vad tycker jag är viktigt i livet egentligen?

När man då ställs inför valet att göra det där borde, som kanske är ett tråkigt måste inom citationstecken istället för det andra så gör det lätt för mig att välja, eller i alla fall att jag stannar upp med hur ska jag göra nu när jag står här och tömmer diskmaskinen när jag kanske egentligen vill göra det här?

Och tömma diskmaskinen tar ju inte jättelång tid, men jag tror att jag ungefär varannan gång ger upp vid hälften. Nu skiter jag i det här, nu tar jag resten senare. För jag kom på något roligare att göra.

Jan: Har du alltid varit så här?

Att vara ute är roligt

Johan: Nej, det tror jag faktiskt inte. Jag har nog alltid gjort roliga saker. Jag har alltid varit ute framför allt så jag kan inte minnas att jag var hemma när jag var yngre, utan jag stack efter jag fått mat och sedan kom jag på kvällen. Gillar att göra saker ute så det är väldigt viktigt för mig. Så då har det kanske varit så, som barn har man ju inte så där super mycket måsten förutom att göra läxor och sova ibland. Men den har nu förfinats över tid och blev värre och värre. Eller bättre och bättre beroende på vad man tycker är viktigt.

Jan: Ja det är ju underligt för att man har ju mycket sådant påhitt. Vi hade vid något avsnitt att Carro du var ju också så här men jag kan inte göra det som är roligt innan det är städat i köket.

Johan: Då är det som att det är en belöning för någonting.

Caroline: Tror bara att det behövs. Jag kan inte tänka om det inte i köket och det är från min barndom. Min mamma sa att det måste vara städat på diskbänken.

Johan: Ja, nu läste jag faktiskt på LinkedIn igår också en artikel om det där, vilja kontra behov och så ser man i forskning:

Vi styrs otroligt lite av vår vilja. Vi är jättedåliga på det, men vi styrs otroligt mycket ute efter våra behov så förmodligen har du Carro ett behov av att det ska vara städat. Antingen är det något grundläggande behov hos dig eller inlärningsmodeller från när du var liten, det är så det ska vara.

Caroline: Det en kombination, för det är roligt att det du säger för jag tänkte på det häromdagen. När Jan och jag har så svinmycket att göra nu, och säga så här nej nu går från datorn. Jag behöver grunda mig, jag går ner att städa i köket och då.

Johan: Det skulle jag aldrig få för mig.

Caroline: Det är som en terapeutisk process där jag plocka undan och organiserar. Och så blir det organiserat i mitt huvud att bädda sängen. Grundläggande behov och inlärt beteende.

Jan: Ja, detta har varit uppe i podden innan. Jag lyssnade på en intervju där någon sa:

”Det första jag gör när jag kommer tillbaka efter semestern är att jag raderar alla mejlen i inkorgen”.

Jag kan knappt göra något för min egen skull innan jag svarat på alla mejlen i inkorgen den dagen. Så kan man väl inte göra. 🤯

Folk tycker ofta inte man är ansvarsfull om man jagar sina drömmar

Johan: Jag vill bara säge en sak.

Det kan vara så här när man pratar om att man har lustfyllda måsten, att folk inte tycker man är ansvarsfull. Men jag är otroligt ansvarsfull, både av mig själv och dem som är mig nära. Men jag är otroligt ansvarsfull kring min person och vad jag och de i min närhet behöver för att må och prestera bra över tid också. Jag är super ansvarsfull så det handlar ingenting om att inte ta ansvar utan att ta kanske mer ansvar och ett litet annat ansvar för sig själv.

Caroline: Men sen är det många som skulle behöva göra det istället för att ta ur diskmaskinen. Tänk när du är med dina barn, du kanske hellre vill vara med dina barn än tömma diskmaskinen till exempel. Och vi har ju till och med haft en aupair för att hon skulle tömma diskmaskinen. Jag skulle kunna vara med barnen eller du skulle kunna vara med barnen.

Jan: Men jag tror att detta är superviktigt för detta för mig det är du exemplifierade i den här metaforen så här som flygvärdinnorna säger på flyget ”sätt först masken på dig själv innan du hjälper andra”. Men för den som är kritisk skulle kunna säga att det är lätt för Johan du vet så här, hur ser det ut hemma hos Johan, det är säkert hur mycket disk som helst.

Johan: Det vara mellan varven.

Jan: Men att du vet att det kan framstå som oseriöst för att det är så sant för en att man måste göra de här måstena.

Johan: Det alltså om man är på andra sidan där man måste städa alltid, och att det måste vara undanplockat alltid, då tycker man säkert det förmodligen med största sannolikhet. Men jag kan ju också tycka motsatsen. Men nu gjorde de här astråkiga grejerna istället för att göra någoting du mår bra av på riktigt. Men för Carro till exempel, så kan det ju vara så, är det inte städat på diskbänken så mår inte du bra utan du måste göra det först för att kunna göra någoting annat sen.

Caroline: Ja det har ju blivit bättre med tiden eftersom Jan och jag har jobbat med det att, ”nä men man behöver inte ha städat innan man kan göra något roligt.” Då har vi jobbat med.

Johan: Det finns ju graderingar med städat, mer städat mindre städat.

Caroline: Du kom och såg vårt kök nu. Det var inte städat och jag var så här, ja sånt händer.

Jan: Det är roligt att andra behöver inte ens märka.

Johan: Jag skulle säga att det var ett städat kök jag mötte där uppe. Herre jösses.

Vems behov tillfredsställer jag?

Caroline: Jo, men som för mig har det blivit så att jag bejakar så att jag behöver grunda mig hela tiden. Varenda dag behöver jag göra någonting som är så här, gå ut eller städa eller vattna blommorna eller så, vara med mig själv. Och då ser det ut som att det jag ska städa på diskbänken som är ett beteende jag har lärt in.

Det blir liksom som att man blandar ihop saker. Men för mig är det så mer och mer att jag behöver grunda mig och mindre och mindre av att gå på event med folk. Alltså, jag är introvert, jag gillar inte vissa saker så det blev mindre och mindre av sådant och mer och mer av det här andra att grunda mig och har det skönt.

Jan: Eller så här, Caroline det vi egentligen pratar om här, det är ju så här att gå i linje med det som är viktigt för en själv. Det är så lätt att falla i det här, att tillfredsställa andras behov, tillfredsställa samhällets behov och förväntningar och så vidare.

Caroline: Jag är fascinerad av det du säger. Det är inte många som pratar om detta. Det blir som ett osynligt mönster liksom.

Johan: Jag tycker att Jan är inne på något jätteviktigt där liksom. Så det är ju bara påhittade kontexter vi lever i hela tiden, hur vi borde vara. Så behöver det ju inte vara, man kan ju sticka ut på något sätt. Jag gillar ju kufar. Du är ju lite kuf, eller hur?

Jan: Ja, ja.

Johan: Väldigt lätt att tycka om dessutom. Jag gillar ju dem som kanske tar en liten annan väg.

Jan: Men jag tänker så här. Du skrev också i den här texten en grej och detta var också när jag pratade med Niklas, vår gemensamma vän så var han så här, du måste prata med Johan om Rasmus På Luffen. Liksom, för du skrev det också, du är född 75 och sedan 81 eller 82 när din syster föddes så kom även Rasmus på luffen och den gjorde stort intryck på dig. Ja, kan du inte berätta?

Rasmus på luffen

Johan: Alltså jag blev nästan rörd. Det var någonting i den filmen som alltid levt kvar. Det är ju det här med friheten. Att de går dit känslan tar dem på något sätt. Sedan är det kanske nu jävligt jobbigt att vara luffare också, men den har alltid levt kvar i mig. Jag jagar känslan av frihet. Och den är en av de stora anledningarna till att jag startade eget företag. Och att ha eget företag innebär ju inte mer frihet än att vara anställd, men det är en annan slags frihet så det strävar jag efter hela tiden.

Så jag har ju något mål där borta liksom någonstans att ha, jag vill tro Niklas har en sak han brukar säga:

Jag vill ha tid och ekonomi att göra vad jag vill, när jag vill.

Och det handlar ju inte om att jag inte vill ta ansvar och jobba. Jag älskar att jobba, men jag kanske kan göra det varifrån jag vill och när jag vill och kanske i vilken omfattning jag vill. Så då har jag ett mål liksom som ligger längre bort och det är jag duktig på när det kommer till strukturer. Det är ju så, ”okej vad är det då för aktivitet jag ska göra för att lyckas med det här?” Och det är ju samma sak när det kommer till privatlivet.

Strukturer för att mikronjuta

Jag vill vara med någon som jag älskar. Jag vill vara mycket med mina barn för jag tycker det är skitroligt att hänga med dem och göra saker tillsammans och inte bara vara i samma lägenhet som dem.

Jag gillar vara ute, jag gillar att idrottar, gillar röra på mig, gillar bada, jag gillar dricka kaffe. Då måste jag också ha strukturer som möjliggör det. Och sen är jag, har jag lärt mig av min mamma att mikronjuta.

Det vill säga jag sitter på mitt lilla kontor på sju kvadratmeter i Lomma, är två meter ner till vattnet. Om jag så bara har en paus på tjugo minuter så kan jag gå ner där, doppa mig, gå upp och så njuter jag enormt mycket av det tillfället. Eller smita bort på caféet och ta en kopp kaffe, kolla lite folk och så njuter jag enormt mycket av just det momentet som kanske vara i tio minuter eller fem. Jag försöker spränga in sådana under dagarna och om jag inte lyckas med det en dag så tycker jag det är en jävla tråkig dag.

Caroline: Det är roligt att du säger en bada. Jag var ju varit hos en sådan här ett medium som sa ”du är för mycket i huvudetet, måste komma ner i kroppen” sa hon till mig. ”Du ska gå i vatten.” Vad då, alltså bada i badkaret? ”Nej, nej du måste ner till havet” sa hon. Intressant va?

Johan: I havet?

Caroline: I havet, alltså gå på stranden. I vattnet.

Johan: Jag började ju kallbada när jag var liten. Min mamma sa till att jag började, som tog med mig till kallbadhuset här i Malmö. ”I med dig Johan” det var inte så kul när man är 7-8 år och iskallt vatten. Jag vet inte, det är något med havet och mig som är magiskt.

Jan: Bara ett litet sidospår för detta har jag nog inte sagt till dig. Men ett av de områden där jag ser upp till dig är hur du är med dina döttrar. Du vet ju också att jag och Niklas har pratat om att du är en väldigt engagerad pappa. Kan du inte liksom säga någonting mer om det?

Lägger du tid på det som du säger är viktigt i ditt liv?

Johan: Sedan är det ju, det är en fördel att jag har balla och roliga barn också såklart. Jag tycker någonstans att skaffa barn är väl det mest egoistiska beslutet man tar i hela sitt liv. Det är ingen som har bett om att bli född och då får man ju fan ta hand om dem också, göra bra grejer. Och jag tycker det är otroligt roligt att göra saker tillsammans med dem.

Och jag räknar inte tillsammans och jag sa det nu innan att vi är i samma lägenhet liksom så fixar jag med mat och så gör de sin läxa. Det är inte riktigt tillsammans för mig, utan då gör vi saker tillsammans. Vi sticker ut i skogen, vi sticker och tränar på gymmet tillsammans. Jag gillar att resa. Jag försöker för mina barn också tycka det är otroligt roligt, vilket de tycker. Nu lite bortskämda med det, men det får man väl ta.

Jag tycker har man väl bestämmer sig för att skaffa barn, då får man göra någonting bra av det. Och jag tycker ju tid är viktigt med mina barn så då prioriterade jag det väldigt mycket. Och det är så roligt för nu håller jag på att jobba med ledarskap och medarbetarskap och så pratar vi mycket om, ”var lägger du din tid på under dina arbetsdagar” och är det rätt tid för att lösa ditt uppdrag och se till att dina medarbetare mår och presterar bra? Och då är jag ju i tiden med mina barn.

Och då börjar jag ställa frågor till deltagare på utbildningarna så här ”vad är viktigaste i ert liv?” då säger ju alla – barnen. Min lista är ju också barnen först. Då var ju min nästa fråga så okej, ”var lägger ni er tid på då” och då blev det ju väldigt tydligt att när jobbet är viktigast och sedan håller jag på med padel eller så är jag ultralöpare och tränar fyra fem timmar varje dag. Min kompis Michelle sade så här….

Caroline: Det är bara män som gör det.

Johan: Eller renoverar, det brukar ju liksom en bra grej att fly familjelivet.

Caroline: Varför vill man fly?

Jan: Jag men låt han prata färdigt.

Caroline: Vi kan ta det sen.

Johan: Man tycker nog att det är lite jobbigt. Familjeliv är ju jobbigt. Det är mycket grejer man ska göra, såklart. Men min kompis Michelle sade:

Väljer man att satsa på att vara ultralöpare eller något, då hatar man verkligen sin familj. Då var det så här, jag sticker ut och tränar vi hörs om fem timmar. Så det är inte så här ett halvtimmes pass Tabata de kommer av direkt.

Nej, jag har alltid valt från den dagen Molly föddes att ägna mycket tid åt dem och vara med dem. Jag tycker det är otroligt roligt.

Vad lägger du din tid på?

Jan: Frågan är väl den övningen som ni har, vad säger du är viktigt och vad lägger du din tid på och jämför det.

Johan: Man får jättedåligt samvete och då jobbar man mycket. Du kommer dessutom hem helt urlakad och irriterad och har inte tid, kraft och energi till de du älskar och dina barn och så vidare. Sedan ska du iväg och spela padel eller vad du nu gör och sedan när du kommer hem så slår du upp datorn och ska jobba lite till.

Men du tycker, ja men barnen de sköter sig där borta. Men barnen kommer ju uppfatta att jag inte är med i gamet. Så om jag sitter och jobbar med datorn uppe på kvällen, då är det ju inte så varje gång de kommer med en fråga jag känner så, ”åh, va kul att du kommer med en fråga just nu när jag var inne i det här viktiga arbetsmomentet.”

Caroline: Det är ju också så att de lär sig ju. De lär sig att de får vara själva. Och sedan om det går tillräckligt lång tid så vill de inte att man ska komma längre.

Johan: Jag är ju rätt så inläst på forskningen där också och då ser man så här att om du står och lagar mat i köket eller dukar så kommer Freja in och då ser man att det spelar roll om du fortsätter stå och laga med maten och bara prata med ditt barn och om du vänder dig om och pratar med ditt barn. Sådana små gester spelar otroligt stor roll för hur barn upplever att föräldrarna är närvarande eller inte.

Caroline: Hur viktiga de är för en.

Johan: Ja, exakt.

Caroline: Om man lägger ner telefonen.

Johan: Ja, det är ju att vara närvarande. Det är inte alltid mina barn tar 100 % ansvar och vara närvarande för mig, för de sitter ju mycket med sina mobiler såklart. Så för mig är det en ganska enkel logik, barnen först. Sedan är det ju något man får jobba med hela tiden. Jag har också jobbat på tok för mycket och suttit och jobbat på kvällar och helger och gick dessutom in i väggen.

Svara aldrig någonsin direkt

Jag gick in i väggen för ungefär tio år sedan och fick träffa en fantastisk psykolog som heter Douglas som har betytt otroligt mycket för mig i min jakt på att jaga mina drömmar som egentligen bara är mål. Så det är ingen dröm för mig. Ett mål kring hur han liksom fick mig att få verktyg kring att faktiskt leva det livet som jag ville, både på jobbet och utanför.

Och du nämnde det innan Jan liksom så här att man ska tillfredsställa andras behov först och sedan sig själv. Och historiskt sett så har jag varit enormt en sådan slags person.

Jag ska se till att alla andra runt omkring mig mår bra. Deras behov går före mina. Jag vill inte göra de besvikna. Om de tycker något annorlunda än jag så går jag den vägen istället för att gå den vägen som jag skulle vilja. Och så gick jag till slut in i den där berömda väggen.

Men Douglas gav mig en massa bra verktyg för att jobba med det.

Det första var att aldrig någonsin svara om någon vill ha din hjälp, vare sig det är på jobbet eller i privatlivet, att aldrig svara direkt. Han sa det, din personlighet kommer bara vilja svara, ”ja, det är klart jag ska hjälpa dig med det, Carro.” Fast du egentligen hade någonting som du tycker är mycket viktigare att göra.

Så då var han så, nummer ett säga typ ”det låter intressant. Jag måste bara kolla min agenda” eller något sådant. Svara aldrig någonsin direkt. Nummer två, om det gäller på jobbet så får man titta på så här, ingår det här i mitt uppdrag. Och om det inte gör det så betyder det inte att man inte kan säga ja till att hjälpa till.

Men man måste titta på, vad blir konsekvensen av att jag hjälper till här kring mitt eget uppdrag och det jag måste göra? Och sedan sade han det allra viktigaste att fundera på det här om du vill. Och när du känner att du har tagit dig igenom hela det här med din kompass i livet och med gott samvete då kan du svara.

Vilket projekt ska du nu missköta?

Jan: Jag tänkte så här att det sa alltid min mentor när jag kom med något nytt förslag så sade han alltid så här ”vilket projekt ska du nu missköta.”

Johan: Eller prioritera bort? Vi människor är dåliga på att prioritera bort.

Caroline: Det har jag aldrig hört att du har sagt vilket projekt ska du nu missköta?

Jan: Det var hans grej, ”vad ska du missköta nu för att göra det här?”

Johan: Jag försöker se livet lite som en kommunal budget. Det vill säga att vill du öka på någonting så måste du minska på någoting annat. Och jag tycker det är jäkligt synd för vi människor vi bygger liksom ett så jäkla intensivt liv.

Vi har inte riktigt tid att reflektera över, gör vi de sakerna som vi vill och hur mår jag egentligen. Som vi säger att vi jobbar x antal timmar i veckan och så är vi ute och springer ultralopp och så sedan ska vi städa huset varje dag jättenoga och sedan ska vi klippa gräsmattan och så finns det en massa saker så jag har ofta proppfulla dagar hela tiden så vi har inga kuddar att landa i där man kan grunda sig annat än att kanske plocka undan på diskbänken.

Caroline: Om det nu för sammanfaller med diska undan det.

Johan: Ofta så gör vi så här, skaffar vi barn och barn tar ju tid, eller hur? Vi reflekterar inte vad vi ska gå ner i tid på någonting annat utan då ska plötsligt göra ännu mer. Sedan kommer man kanske på den oerhört odumma idén att renovera huset när man har barn, vilket gör att ja, då kommer det här ta en massa tid, kraft och energi från mig. Men man reglerar inte det, så jag tror det är jättebra att titta i olika staplar.

Vad ska en vecka i mitt liv innehålla?

En vecka i mitt liv, vad vill jag de ska innehålla? Och om det är någonting som smäller till, om det är jobb eller barn eller vad det nu är, någon släkting som är sjuk eller vad det nu är, vad drar jag ner för någonting annat?

Jan: Exakt.

Caroline: Ja. Men jag pratade också om att man måste ha mellanrum i dagarna liksom. Jan, vi behöver ha tid så att vi kan bli sjuka utan att det blir panik i vardagen. Det måste finnas tid till att vi ska prata i köket eller någonting. Men det är ju som att om man är intränad på att inte ha de mellanrummen så är det som att det är slöseri med tid till i början i alla fall när man håller på med det. Det är min uppfattning.

Johan: Ja, jag fajtas ju också som du sade i början. Mitt största intresse är ju forskning kring ledarskap och medarbetarskap och effektiva team och företagande tycker jag är otroligt roligt. Så direkt jag börjar känna så här, nu börjar jag ha lite tråkigt så flyr jag ofta in i jobbet och det är någonting jag fajtas med hela tiden. För man jobbar ju hela tiden egentligen. Att jag var så ”nej, nu får du göra någoting annat.”

Och Niklas då som vi är gemensam kompis med, jag sa till Niklas häromdagen att jag måste skaffa mig en ny hobby. Och gärna någonting som om man tittar på återhämtande aktiviteter så är det ju att hjärnan ska få fly från det som liksom stressar en.

Och jag spelade ju volleyboll på elitnivå i många år och då kommer jag ihåg både träning och match då tänkte jag inte på någonting annat. Men jag har inte riktigt några substitut till det nu för tiden så då måste jag hitta något som kräver en koncentrationsförmåga fast från någonting annat. Så vi får se vad det blir.

Jan: Spännande!

Caroline: Känner du igen dig i det om du har tråkigt, Jan så behöver du liksom göra någoting snabbt?

Jan: Jag vet inte. Så kan det väl vara från tid till annat. Men jag har ju så mycket, så jag är så inspirationsstyrd så jag har ju liksom en längtan efter det. Men sen kan det ju gå i perioder då jag inte har den då det blir stress. Så att för mig är det också så här, det är lätt att titta på aktiviteten. Nu sitter jag vid datorn. Men för mig är det milsvid skillnad. Jag sitter vid datorn för att jag vill versus jag sitter vid datorn för att jag måste.

Johan: Otrolig skillnad.

Tid med barnen

Jan: Får jag bara runda tillbaka till två grejer du sa. Det ena som jag tänkte på när du sa det med barn är också att jag såg en graf häromveckan som var så här, din ålder eller barnens ålder och tid med sina föräldrar och då var det så väldigt tydligt. Men du har massa tid med dem, men sedan kommer det vara ganska litet.

Det är så när de väl flyttat hemifrån så har man inte så mycket tid. Precis som vi pratar om här i veckan att det är en av de grejer många ångrar när de blir äldre var så här, jag önskar att jag inte hade jobbat så mycket. Jag önskar att jag hade lagt mer tid med mina barn.

Caroline: Jag önskat jag hade gjort det som jag själv hade velat.

Jan: Precis. Jag tänker också den andra tanken. För jag vet ju att du jobbade på Lantmännen. Jag har fått höra här liksom att Johan var extremt högpresterande.

Johan: Högpresterande personlighet. Jag vill att alla ska tycka, Johan Book är jäkligt duktig, jäkligt trevlig, glad, hjälper till. Det är på gott och ont såklart.

Jan: Men då skrev du också på LinkedIn. Jag älskar att ge folk, detta är vad du skriver så man blir alltså, känner du igen dig? Men då skrev du så här,

När jag gick in i väggen för tio år sedan accelererade min resa mot känslan av frihet.”

Och sedan skrev du även:

Jag var nog en av de sista människorna i min omgivning som anade att jag skulle smälla rakt in i utmattningssyndrom och dess fula tryne. Mest förvånad var jag själv. Med facit i hand så var vägen nog utstakad i förväg.”

Johan: Det är jag övertygad om.

Jan: Kan du säga något mer om det? Tänker väl många som inte har varit utbrända. Tänker väl bara så här, men det är väl bara sådana här lågpresterande individer, eller?

Johan: Det ser man ju helt tvärtom. Det är ju de högpresterande som till slut bränner ut sig. Det är inget man gör på ett halvår utan det är lång tid och speciellt om man har den personlighetstypen som ska tillfredsställa andras behov hela jäkla tiden.

Jag ska vara pigg när jag hämtar barnen halv fem

Jag hade en jättebra diskussion med en kompis som jobbar på ett jättekänt företag i Sverige om vem man är på arbetet och då var jag så här att precis som jag sa innan, jag vill att mina arbetskamrater ska känna att jag presterar jäkligt bra, jag är glad, jag är pepp, jag hjälper till, jag är liksom inte rädd för att kavla upp ärmarna då satt han ifrån Norrland. Han bara satt och sa men det tänkte inte alls jag på mitt jobb.

Jag ska vara pigg när jag hämtar mina barn klockan halv fem i skolan.

Och det är ju en helt annan infallsvinkel och han presterar jättebra på jobbet. Men han har en helt annan inställning till det. Han kommer aldrig gå in i väggen, aldrig någonsin. För det skulle han aldrig tillåta någonsin att komma hem och vara helt urlakad utan han är jätteduktig på att säga nej, nu mäktar jag inte mer. Vad ska jag då ta bort?

Caroline: Det makes sense att han är duktig på det han gör då för att han håller på att distrahera sig med att hjälpa andra. Eller du vet kanske inte ens är hans projekt. Nu bara spånar jag kring det. Man kan ligga högpresterande då också.

Johan: Det var ju att öppna dörren för alla som ville att jag skulle hjälpa till medan han var så, jag kan hjälpa dig men jag har inte tid just nu. Men om tre veckor så har jag lite mer på agendan och efter tre veckor har alla löst problemet själva egentligen.

Men det är det som gjorde att det eskalerade, det var ju utstakat. Jag kan ju i efterhand, jag vaknade upp i en ambulans på väg från Belby stadion. Jag hade bara svimmat av på en volleyboll träning där. Jag fattar fortfarande ingenting i ambulansen. Vad gör jag här? Och vi trodde ju det var någon stroke eller någonting och det trodde de ju på sjukhuset också. Men man kom fram till då att det var utmattningssyndrom och då fattade jag ju.

Det var utmattningssyndrom

Förr fanns det en bankomat på Stortorget här i Malmö precis brevid apoteket, och jag fattar inte hur man tog ut pengar. Det var en grej de ändå gjort några gånger på den tiden. Jag fattar inte hur man ska ge kortet och så vidare. Och med facit i hand så kommer jag ihåg att det är otroligt svårt att fokusera så här sitta kvar vid datorn och göra saker. Jag var irriterad när jag kom hem. Jag var nog inte världens skönaste och mest tillgängliga pappa för mina barn, Ebba och Molly var väldigt små då.

Facit fanns där, men när nu väl hade gått in i väggen då ringde min före detta chef och med genuin omtanke fråga hur det var. Det var jättefint för det samtalet, men så ville hon också lära sig. Så jag ska kika efter kring medarbetare som kan vara symptom på att man inte mår så bra liksom.

Det kunde jag, lite lättirriterad, svårt att komma ihåg saker. Svårt att fokusera och så vidare, jobbar på tok för mycket. Men i mitt fall var ju folk förvånade över att jag alltid varit så jäkla pepp på jobbet. Glad, mycket energi och så vidare. Så det var inget man sammankopplar med att Johan skulle vara utmattad för att gå från jävligt peppa uppe till att ligga utslagen i en ambulans. Det är liksom ett långt steg.

Caroline: Kan man inte också själv vara i förnekelse plus att omgivningen också är i förnekelse för det är ju bara liksom att det är ju typ katastrofalt när någon går in i väggen så dit vill vi inte ens titta dit.

Johan: Och det var ju för mig, för då sa jag till min före detta chef Anna att jag kan berätta vilka det man ska titta efter. Men jag tror aldrig att jag hade vare sig insett det själv eller erkänt det för dig, för då skulle jag erkänna någonstans att jag mäktar inte med det här. Det vill säga att då är jag inte en högpresterare längre.

Och då är hela grejen med HejEngagemang att vi tittar på så men då måste vi se till att ha rätt förutsättningar på arbetet så att vi både mår och presterar bra. Sedan är det ju vissa som kommer falla dit ändå liksom, men att vi minskar sannolikheten att vi går in i väggen, det ser vi väldigt tydligt i forskningen. Har vi rätt förutsättningar på plats så finns det knappt någon psykisk ohälsa. Men är de inte på plats så är sannolikheten mycket högre.

Caroline: Vad är det för någon förutsättning?

Rätt förutsättningar för att må och prestera bra

Johan: Ja, framför allt att du har en jäkligt bra chef, bra arbetskamrater och tydliga mål och förväntningar på vad är det jag ska uppnå, vad är det jag ska göra, få en kontinuerlig uppmuntran, uppföljning, återkoppling. Att man upplever att det är högt till tak. Att jag faktiskt kan säga nej till saker, ”nej för jag mäktar inte med det här nu. Jag jobbar redan över full tid. Jag mäktar inte med en sak till.” Men också att man vågar säga att man mår dåligt.

Caroline: Men jag tänkte också på det du sa om att det här med att du vill bli omtyckt.

Johan: Det lever jag ju kvar med fortfarande.

Caroline: De flesta vill bli omtyckta, tror jag.

Johan: Ja, det tror jag. Men man kan inte alltid anpassa sina beteenden efter det.

Caroline: Nä.

Johan: Det lärde också min psykolog Douglas mig att alla måste inte gilla dig. Så vissa får väl befara eller uppleva en lite sämre version av Johan Book medan vissa får uppleva en mycket bättre version.

Caroline: Och det är väl okej va?

Johan: Ja. Det är helt okej.

Caroline: Att vissa får uppleva en sämre version av Johan Book.

Johan: Absolut. Det var så att Douglas psykologen, jag älskade Douglas. Han frågar mig:

Vilka är dina superkrafter Johan?

Då sa jag så här, men jag är väldigt, väldigt snäll för jag upplever mig vara väldigt snäll. Då sa han så här, om jag skulle säga att du är en egoistisk skit då, vad säger du då?

Det låg ju någonting i det. För man har ett behov att vara omtyckt. Då kommer jag ju studsa i vad människor, hur dem liksom reagerar och agerar på mig. Så om jag är snäll och trevlig och kanske till och med ibland charmig så kommer jag få saker tillbaka. Det kan man ju tycka är konstigt. Jag och Niklas har pratat om det, så när jag går in i en affär då är jag så, den som jobbar härinne han eller hon ska tycka att jag är den bästa kunden de har haft här inne. Även om jag inte köper något så ska de uppleva mig som trevlig.

Caroline: Vänta. När sa ni det? Nu eller?

Johan: Det var några år sedan.

Caroline: Det är några år sedan. Jag kände att jag ville slå huvudet i bordet.

Johan: Det kan du väl göra?.

Caroline: Gud så jävla jobbigt alltså att prestera som kund inne på Coop.

Johan: Det är otroligt egoistisk för då får jag en glad person tillbaks. Då får jag en glad person tillbaks. Så om jag anstränger mig lite i de små relationer jag skapar under en hel dag, om det så är i affären, systembolaget, caféet där jag är kanske lite bättre. Jag tycker inte det är jobbigare att vara lite glad än sur. Det är ingen jättestor ansträngning att se ut så här istället för mitt random sura face. Jag får så otroligt mycket tillbaks så där jag bor i Lomma, jobbade en kille, Emil jag kanske inte ska berätta det här. Han jobbar på ett postombud och vi har alltid så jävla roligt när vi ses.

För första gången jag var och hämta någonting där så sade jag lite för högt. Det är massor med folk i kön bakom så sa jag så här, ”du förra veckan var jag hämta ut ett paket med 15 000 viagra och det var bara 13 000 kvar i paketet. Är det du som har snott dem?”

Han blev knallröd i ansiktet men sedan dess så är vi bästa kompisar. Så varje gång jag kommer in där, oavsett hur lång kön är, så ser man honom så om han hade haft svans så hade han viftat på den. Om jag hade haft svans så hade jag viftat på den. Så vi har så varje gång vi träffas så är det så otroligt roligt möte. Dra och hämta ett paket på posten är vanligtvis inte så här ”shit vilket härligt måste.” Men nu blir det plötsligt kul. Absolut.

Caroline: Så detta håller du alltså på med nu?

Johan: Ja, hela tiden.

Att handla effortless

Caroline: Men detta är nu, så jag vet inte. Men jag gissar att det är effortless för dig. För mig är det inte effortless. Effortless för mig om jag skulle vara kund på Coop, det skulle ju vara i så fall bara vara vanlig, vanliga Caroline som inte söker kontakt om det inte är så att jag behöver fråga något och då är jag trevlig. Men jag skulle nog inte hålla på på det viset som du. Så jag blir bara helt utmattad bara jag hör det. Jag känner mig så helt utmattad liksom. Jag söker också kontakt med människor, men på ett helt annat sätt. Det är väldigt intressant. Jag blir trött när jag hör detta.

Johan: Ligger nog något inneboende. Min mamma har otroligt fina värderingar. Hon tror det bästa av människor och sedan ska de då övertyga henne om att så inte är fallet. Men när jag kommer, om jag står i kö på Coop i kassan och den som handlar före mig liksom inte ens tittar på han eller hon som sitter i kassan eller tilltalar dem, så tycker jag det är ett väldigt ohyfsat beteende.

Caroline: Ja, absolut. Jag håller med dig.

Johan: Det är inte alltid att jag är sur.

Jan: Och drar med ett skämt.

Johan: Jag är jättedålig på skämt, det är super dåligt. Men jag är trevlig. Bara, ”Tjena. Hur är läget idag?”

Caroline: Jag håller med dig. Det finns vissa grejer som man gör liksom även när man träffar helt främmande människor.

Jan: Jag tror att det där handlar om lite som du skrev, som du pratar om att jag tror att du är så här man mikronjutningarna. Om jag ändå ska göra det då kan jag lika gärna göra det ball. Ball för mig är detta sättet liksom. Jag tänkte faktiskt kidnappa er så kan man gå tillbaka till där vi var för att du skrev där efter att du skrivit det här, men när det kommer till att skapa mitt dröm arbetsliv så har jag varit mer strukturerad. Sedan skriver du så här, att jaga drömmen om känslan av frihet blev mitt kall.

Kalla mig sökare om ni vill, men för mig handlar det mer om att grubbla, reflektera, utmana, fundera på vart i livet jag skulle hitta den där känslan av frihet och ständigt ta små steg mot något som hägrar förföriskt där framme, mitt drömliv. Och sedan kommer detta intressanta här, känslan av frihet handlar inte om att vara fri från ansvar tvärtom. Det handlar om att ta mycket ansvar för sig själv, sina barn, sina relationer. Att våga leva ett liv som känns meningsfullt, ärligt och ett liv som jag vill leva. Inte vad påhittade kontext och normer eller vad andra människor anser och tycker.

Johan: Det låter ju som jag är sådan här självhjälpskonsult?

Jan: Ja, och det roligt?

Johan: Och det är jag inte.

Jan: Nej, det är du inte. Utan ni jobbar ju som managementkonsulter nästan skulle jag säga. Men kan du inte säga någoting för jag tycker att det är så fint skrivet.

Det är okej att ta andra vägar

Johan: Jag tycker inte att en människa ska ha bojor på sig kring vad andra förväntas av dem eller vad samhället säger är framgång och lycka och så vidare. Och det är jag väldigt noga med mina barn att jag vill någonstans inpränta i dem att det är okej och ta andra vägar. Du måste inte ha en stor villa i Mellanheden med en Tesla utanför.

Jan: Jag känner ingen som har en sådan.

Johan: Du kan bli lycklig ändå. Och där finns ett begrepp nu som jag stör mig mycket på att man pratar om anställningsbarhet. Det är otroligt viktigt och jag blir så trött på det. Det är klart alla vill ha ett jobb, men det jag försöker att få mina barn att inse att det handlar om och göra någonting som finansierar ditt liv.

Du måste inte vara anställd någonstans utan du kan skapa din egen anställning och din egen business. Så det försöker jag liksom öppna upp för dem. För ofta om man frågar barn i den åldern, vad vill du bli? Så är det så här- jobba i en klädaffär och frisör eller polis eller vad det nu är för någonting. Men det finns ju så otroligt mycket som man kan försörja sig på och dessutom har jäkligt roligt på vägen. Och att du tjäna pengar på det, så att du slår två flugor i en smäll.

Men just det här liksom. Det är så, är man inte nöjd med där man är så behöver man våga ta modiga beslut och ta sig någon annanstans. Och ofta är det att ju större förändring som krävs desto modigare beslut måste du ta. Och det kan komma att kanske bli jäkligt jobbigt ett tag för att kanske bli bättre sen. Och det är ju det som många människor har svårt att slänga sig ut i.

Det kan gälla separera från sin man eller fru eller vad det nu är för någoting. Nej, det kan jag inte göra. Vi har ju barnen ihop och så har vi ju släktingarna och hela kompiskretsen. Och så har vi det fina huset som vi bor i. Och om vi separerar så kommer jag få det mycket jobbigare ekonomiskt. Så väljer man att stanna kvar i någonting som man egentligen inte vill vara kvar i. Istället för att slänga sig ut och riskera någonting.

Våga reflektera

Och i Sverige, som det ser ut idag med vårt sociala skyddsnät så är det ju inte så. Vi kommer inte svälta ihjäl så risken är ju väldigt, väldigt liten. Men generellt tror jag det är människors rädsla för någonting som gör att de inte vågar ta steg i en riktning som kanske är att den- nu pekar jag åt höger där. Och går vidare på det de alltid har gjort. Det känns lite tryggt. De tycker inte det speciellt kul att gå till jobbet men dem bockar av sin arbetsdag.

De tycker inte det är jättekul att komma hem till sin familj eller sin man. De tycker inte de har jättekul fritidsaktiviteter och så vidare. Så min modell med att göra roliga saker, det kanske inte passar någon annan. Så tycker man det är kul att gå till jobbet utan att känna speciellt mycket för det att komma hem och peta i trädgården eller städa hela dagen och tycker det är drömlivet. Då är det ju fine, men jag tror man måste våga reflektera över att om jag bortser från mina rädslor och andras förväntningar på mig eller kanske vad jag lärt mig som barn att man ska göra eller vara. Vad skulle jag isåfall göra då? Och våga utforska det?

Caroline: Jag tänkte på det du sa med barnen. Ibland behöver man också ha en förebild eller säga att någon annan gjorde det eller så där. De tänker så här, men jag vill bli polis eller läkare, det är konkreta yrken. Men som när Freja kommer till oss och visar något på youtube så är det någon som ritar någonting framför kameran. Så kollar jag så hon har 10 000 prenumeranter.

Det kan ju vara så att hon gör detta på fritiden lite får in lite annonsintäkter från Youtube sådant man göra också. Också för att peka på att du vet, detta är ett yrke kanske. Det är inte polis eller läkare man kan ha det också. På fritiden kan man göra detta så att hon ser att det finns alla möjliga yrken men man tänker inte på dem. De finns överallt omkring oss.

Johan: På Skatteverket har vi fem stycken anställda AI tränare. Det fanns inte för tio år sedan. Jag menar tränar AI hela dagarna.

Caroline: Berättade inte de när vi var här, när vi frågade om AI. De berättade inte om de här AI tränare.

Jan: Jag tycker det är jättekul. Jag försöker göra samma sak med Freja också. Så när hon kom och hade sagt att de hade haft SO-lektion och pratat om samhället. Så har de pratat så här, men hur funkar saker? Då hade Freja sagt att hon ville vara aktieägare, att de andra kunde få jobba för henne. Då gjorde jag en liten segerdans för mig själv att säga att man kunde tjäna andra pengar.

Men jag tänker så här för att jag tror precis som du att det handlar många gånger om mod. Men är det inte så många gånger att vi män också så här, ”jag är inte rädd”. Förstår du att det dyker inte upp som att jag är en rädd person. Att rädslan är där att man identifierar inte ens det som en rädsla, utan jag har ju sett detta hos mig själv också, att det är inte så viktigt. Förstår du?

Johan: Jag tror snarare det också. Man blir vid sin för det är bekvämast så. Sen kanske du inte tycker livet är hacon bacon liksom, men det är samma när jag pratar med min pappa. Det har jag gjort i många år ju såklart och hans syn på arbetslivet det var ju liksom så när jag sa att jag jobbar på café så tittar han på mig som om jag var dum i huvudet. Vad gör du där?

För honom var det liksom att vara på kontoret. Om du inte är där och tycker det är ganska tråkigt och kämpigt dessutom, då har du ju liksom inte gjort insatsen. Det blev väldigt tydligt när man gick hem till helgen att det var lite så här, fuck off till jobbet. Nu ska jag inte ha med det att göra någonting mer. Och när det börjar närma sig måndag, då skulle det vara jäkligt svettigt för den. Nu har jag en jättejobbig arbetsvecka framför mig.

Att välja jobb

Caroline: Är det så att det behöver vara det för annars har man inte lagt in, vad var det du sade? Du sade att det behöver vara jobbigt på jobbet för annars så ger den inte på riktigt. Eller vad var det du sade?

Johan: Det kommer jag inte ihåg. Jag tror det har med generation att göra också. Jag har också lyssnat på Generationsforskarn. Han sade så, med den intention du går in och jobbar i din generation och min pappas generation och hans mamma och pappa. De jobbade ju för att överleva i början och har pengar och mat på bordet. Det behöver ju inte vi idag.

Så de har ju svårt att förstå och det var det Generationsforskarn sade, den liksom intentionen, den tar man med sig hela livet. Så när det kommer någon, nu är jag inte 25 längre men när det kommer någon 25 åring till någon 63 åring som sitter i styrelsen för ett globalt bolag och säger att jag vill det ska vara jättekul på jobbet, utmanande och mycket omtanke och jag ska få plats med hela mig själv.

Jan: Och jag vill ha ett talent program.

Johan: Alltså då fattar de ju inte vad de pratar om. Du ska ju bara gå till jobbet och göra ditt jobb och göra det du får betalt för jäkligt bra. Men det är inte så vi människor fungerar.

Jan: Men du en fråga där också för jag har för mig att du eller Niklas har sagts att det är en ganska stor andel att det är en sådan här gallupundersökning. Ganska stor andel människor som faktiskt inte trivs på jobbet, som hade bytt jobb om de bara hade vågat. Är det något?

Johan: Jag gallup är ju det här med att 14 % är liksom egentligen…

Jan: Är det de som är så här, cykla framåt på jobbet?

Johan: Nu kommer jag inte ihåg ha vad de heter kritiker till jobbet. Alltså de tycker verkligen det suger på jobbet och vill sin organisation illa.

Jan: Är det inte du som Carro kallat så här emot arbetare?

Motivation på arbetsplatsen

Johan: Det är nog inte jag, men det är ett väldigt bra ord. Det är ju ditt för att göra ett bra jobb. Men då kan man också titta på, har de förutsättningarna för motivation på arbetsplatsen, för människor vill ofta prestera bra, men de behöver också bra förutsättningar för att göra det. Men det fanns en annan undersökning. Nu pratar man om silent quiting, vilket ju bara är egentligen ett uttryck för att man tycker inte det är så kul på jobbet, man går bara dit och bockar av det.

Och så ser man ju liksom enorma förflyttningar människor vill söka nya jobb. Så när man tittar i undersökningar så ser man att över 50 % av den svenska arbetskraften som skulle vilja byta jobb, men det är bara 7 % som aktivt söker ett nytt jobb. Vi ser att gräset är kanske grönare på andra sidan, men det vet vi ju inte riktigt. Men vi skulle vilja gå dit. Men vi gör det inte utan det är ganska få av dessa 50 %.

Caroline: Men det måste ju ändå kosta både dem och samhället mycket att man inte byter.

Johan: Att man inte byter, nej.

Caroline: Ja, att man kanske inte gör ett superbra jobb.

Jan: Kostar en alternativkostnad i lön som sedan blir pension som sedan blir sparande.

Johan: Så kommer man in på ekonomin. Du har pajat lite för mig också, Jan.

Jan: Jasså?

Johan: Eller ni två. Jag har aldrig upplevt att jag haft dåligt med pengar någonsin, även när jag pluggade för jag alltid varit ganska bra på att ha har låga kostnader. Och en kille som jagar lust i livet kan ju inte ha fasta kostnader som är väldigt stora utan de är ganska små. Jag lovade mig själv när jag var typ 18-19 år att aldrig måla in mig i ett ekonomiskt hörn.

Det vill säga, men det har skett. Jag gjorde karriär och tjänade mer och mer pengar. Och så blev det dyrt hus och bilar och båtar och skit. Och sen upplevde man så, ”Oj, jag tjänar jättebra med pengar men inga pengar kvar i slutet av månaden.” Så det var också en av de grejerna som jag tog fasta på efter jag gått in i väggen att jag ska inte ha stora fasta kostnader. Men ibland har ni pratat om så här, en kopp kaffe om dagen för 35 kr blir så här mycket pengar.

Caroline: Det har vi aldrig sagt.

Jan: Vänta om jag får prata färdigt. Vi har sagt det, men vi har sagt utifrån perspektivet, så här men om du gillar den där kaffen, ta den.

Johan: Exakt! Det är det jag gör för en kopp kaffe för mig, det är inte bara kaffe. Alltså, kaffet är kanske 10 %, medan upplevelsen är 90 % att jag befinner mig i en kontext som jag gillar. Ränta på ränta effekt har jag hört någongång eller hur?

Caroline: Det har vi sagt.

Johan: Och nu är jag lite sugen på att köpa en husbil och de kostar väl…

Jan: En miljon.

Johan: Ja men, upp ditåt. Men då blir jag direkt så, ”fan, det blir ju jättedyrt om jag istället har dem på börsen eller kanske bara på ett sparkonto med 2,5 % ränta så blir det ju ändå en hyfsad slant per år liksom.” Och då sätter det griller i huvudet på mig.

Caroline: Ja, då får du verkligen tänka på hur viktig den här husbilen är för dig. Och den representera väl frihet.

Jan: För vad vi också brukar säga, Johan det är så att målet. Och du är nog den kandidaten som jag skulle säga har bäst odds och det är så här dö med noll på kontot.

Johan: Nä! Jag har mycket pengar på kontot. Men jag har aldrig sparat någonting medvetet?

Dö med noll på kontot

Jan: Nej men det jag menar är så här, och vad jag menar med dö med noll på kontot att jag brukar alltid ta kontrast med min mamma, du vet hon är 70 år och spara 5 000 spänn i månaden och vi sa ”vad sparar du till?” Och jag påstår att hon hade kunnat göra många fler grejer som gör henne glad och jag tror att det är vad det handlar om vad jag menade med det där är att du är duktig på att använda, att maxa den emotionella avkastningen på de ekonomiska beslut som du tar.

Johan: Sedan tror jag någonstans också att mina behov är ganska små alltså, jag behöver inte några dyra kläder eller någon dyr bil eller statusprylar eller någonting sådant, jag är noll beroende av det. Utan det är en kopp kaffe, bada, hänga med människor jag tycker om, röra på mig antingen ute i skogen eller på gymmet. Så det är inte så mycket kostnader kopplat till det. Så jag har aldrig medvetet satt undan 5 000 kr i månaden eller vad det nu är utan det har bara blivit pengar över.

Jan: Precis. Men det är ju det som skiljer för att vissa sätter ju av de där 5 000 kronorna för att jag sen ska kunna göra det jag vill göra och det som jag upplever dig duktig på är att du gör det du vill göra nu.

Johan: Det har jag ju också grund i att jag vet ju inte hur länge jag lever, alltså jag har inte en aning. Generellt om man tittar statistiskt på männen i min släkt så kommer inte jag leva till jag är 85-90 och samtidigt nu så är jag, jag fick ny höft. Jag är rörlig, jag kan göra massa roliga saker. Då börjar jag passa på nu.

Jan: Men jag tänker vi ska hoppa tillbaka till det du har skrivit. Carro, ska du läsa där?

Caroline: Att våga ta modiga beslut i en värld som snurrar fortare och där den stora massan gör allt för att passa in, livrädda att bli exkluderade. Det gäller både i privatlivet och arbetslivet. Det handlar om relationer, prioriteringar och beslut. Och oftast handlar det dessutom om att ta jäkligt modiga och ansvarsfulla beslut där livet skaver som mest.

Jan: Vill du säga något mer om det, Johan?

Johan: Vi är där det skaver som mest. Det är väl liksom när det är allvar. Jag skulle tycka det är allvarligt om man inte tycker det är kul på jobbet eller att det känns värdefullt eller att man till och med vantrivs på jobbet. Då skulle jag säga att det är ett jättestort skav, som på lång sikt kommer vara förödande, så då måste man göra någonting åt det. Och om man upplever att man har en relation som inte är bra, som man inte trivs i, då måste man göra något åt det.

Man måste vara jäkligt modig i det och det är inte alltid så lätt. Och vi vet ju att tillsammans är bättre och då gäller det att omge sig med människor som faktiskt hjälper en på vägen,inte stjälper en i vad som helst. Om det är någon som har någon dröm om någoting ”jag skulle vilja testa det här företaget”, ja då får man väl testa. ”Jag skulle vilja testa byta jobb”, men testa. Det är liksom inte ett beslut som är för evigt. Och liksom baksidan är ofta inte så farlig som man tror.

Jan: Det sa ju min coach till mig också, han var amerikansk, han sa så här ta ett beslut och gillar du inte beslutet så här, move you´re not a fucking tree.

Johan: Det var ju samma när jag startade bolag. Det var ju egentligen bara sprunget ur att jag var jäkligt trött på min chef på den tiden som jag hade och organisationen som jag var i och då stod jag ”va fan ska jag göra nu.” Jag ville hitta en organisation, där jag var otroligt stolt att jobba i och det dög inte ens med en bra chef utan jag skulle ha en fantastisk chef och började titta på sannolikheten att hitta båda de två var ganska låg och då bestämde jag mig för att starta företag. Men vad hade jag på mitt konto? Jag tror jag hade 80 000 kr, nyseparerad, barnen varannan vecka. Det är inte så att man känner sig ”fan va väl rustade jag är ekonomiskt.” Men det var ett beslut som jag tog att testa. Det värsta som kan hända var ju att jag fick ta en anställning om ett år istället eller vad det nu kunde vara.

Rädslan om att misslyckas

Caroline: Men jag tänker ju när du säger så här, det värsta som kan hända är att jag får ta en anställning om ett år. Det tänker du säkert, men jag tänker för mig, för några år sedan hade nog varit så här, det värsta som kan hända är nog att folk tycker att jag är en jävla failure. Jag klarar inte ens av att ha företag. Ja, så får jag ta ett jobb. Så kommer folk tycka jag är misslyckade. Jag fick lägga ner mitt företag. Alltså, du vet den rädslan?

Johan: Ja den kan jag väl förstå. Men då måste man ju ännu mer slå sig fri från dem bojorna.

Caroline: Ja visst och det dina egna, det är inte ens vad de andra tycker utan det är vad du själv tror att de andra tycker.

Jan: Men det där är ju ironi, det där fick jag ju på någon så här kurspersonutveckling i London. Ironin i livet är att vi är så himla rädda för vad andra ska tycka, men vi glömmer bort att alla andra är också så himla rädda för vad jag ska tycka. Grejen är att ingen har tid att sitta och vara rädd eller ha åsikter om någon annan, för man är så upptagen med att tänka vad den andra personen ska tänka om mig. Så vi springer runt som yra höns där alla är rädda för vad de andra ska tycka och ingen har tid att tycka något.

Caroline: Men folk tycker ju saker, vissa säger det till en rätt i ansiktet. Men vadå då?

Johan: Jag tycker det finns en jätteviktig aspekt. Jag har gjort ett val i livet som jag tycker är rätt och viktigt utifrån vad jag vill leva. Jag har väldigt god intention. Jag vill göra den här grejen och testa om det fungerar. Då skulle jag ändå stå stark även om Jan tyckte ”va fan vad dålig du var på att driva företag.” Ja, det kan du tycka, men jag testar det i alla fall. Så om man hela tiden går på liksom med begreppet att jag vill testa och ta de här stegen bort mot där. Då är det inte heller så svårt. Jag testade men det fungerade inte så bra som jag trodde så då får jag testa.

Jan: Och framförallt så tänker jag också så att för mig, att jag ofta kommer till för jag är också här, jag är rädd för vad andra ska tycka. Jag vill vara omtyckt och jag är rädd för att misslyckas, det är ingen bra kombo. Däremot är jag är ännu mer rädd att ligga på dödsbädden och tänka vad hade hänt om jag hade testat? För mig blev det ofta så att jag måste testa det, åtminstone för mig själv, och säga att jag har åtminstone testat.

Men jag tänker vi ska ta tillbaka och försöka hålla den röda tråden. Jag tycker det ändå går hyfsat. ”När jag gick in i väggen och accelererade min resa mot känslan av frihet ytterligare” och sen kommer det spännande här, ”jag tog fram tio punkter att luta alla mina framtida beslut mot- en sorts kompass.” Och jag älskar att du säger kompass och inte säger en plan eller mål.

10 punkter som en kompass

Johan: Det är just en kompass som visar att det är ditåt jag ska.

Jan: Och då hade du så här tio punkter. Kommer du ihåg de tio punkterna?

Johan: Skulle inte kunna rabbla dem i huvudet, men mina barn först till exempel.

Jan: Det var den första. Sedan var det så här våga bli mer ego. Men var alltid schysst. Vill du säga något kort om den?

Johan: Men kort kan man ju säga att en av de första sakerna jag började, Douglas psykologen det var att säga nej och den som fick erfara det var ju då kvinnan jag levde med idag- mamma till mina barn när hon kom med förslaget, ”imorgon ska vi till IKEA” en söndag och jag hatar IKEA. Det är det värsta jag vet att gå dit. Då sa jag bara nej. Hon var ju van att jag alltid följde med till IKEA. Varför vill du inte det?

Och det anser jag inte att man behöver förklara utan bara jag vill inte till IKEA, det måste ju vara OK. Och då är det ju så att bara för att kanske, nu hänger utmaningen i det här fallet att hon tycker det är rätt och riktigt att dra till IKEA så är det ju inte fel av mig att säga nej att välja någonting annat. Och det kan ju vara att man har en partner. Ni är gifta va? Du är gift med Jan, han älskar och liksom gå på fest varje helg. Men du är inte så sugen över det.

Caroline: Det är nära verkligheten.

Johan: Men då är det rätt för dig att säga så, men jag tycker inte det är kul på fest liksom. Och jag vill hellre göra det här. Så jag tycker att bara för att ens vill inte rimmar med någon annans vill behöver det inte betyda att det är fel, utan då ska jag kunna få göra det valet.

Jan: Eller att man inte tycker om den andra eller någon annan betydelse man lägger. Nästa hade du så här, sluta känn skuld och skam.

Johan: Men det har jag alltid gjort och kämpar med fortfarande att det värsta som kan hända mig är att jag upplever att någon är besviken på mig. Jo när mina barn blir sjuka och så givetvis, men det är få andra saker som kan rubba mig på något sätt. Men om jag upplever så, ”för fan vad besviken Carro och Jan blev på mig för att jag sa det här” och då kommer jag liksom förtvivlat försöka reparera det på något sätt. Det värsta man kan mötas av då är någon slags tystnad. Då blir det helt panik. Men att känner att ibland blir det fel och det är ju inte bara jag som har ett ansvar att reparera det, utan det är ju ett ömsesidigt ansvar mellan.

Jan: Får jag fråga en grej där för att jag för några år sedan så här, jag känner aldrig skuld och skam. När jag pratar med många, framförallt män, så är det många så här men jag känner inte skam. Man har ingen relation till känslan skam. Och sen fick jag tipset av Moa att lyssna på Brené Brown och hennes föreläsning om skuld och skam och sen var jag så här, ”shit alltså jag har nog haft så mycket skuld och skam så jag har drunknat i det.”

Caroline: Om man inte har ord för de känslorna heller. Men jag minns ju att du tyckte så att jag var så konstig som kände skam och sådant där.

Jan: Du har ju rätt ofta…

Caroline: Jag vet vad min skam är, eller åtminstone kanske 40 % av den. Men kan du säga någonting mer om vad du såg då?

Skuld och skam

Jan: Jag blev nyfiken så här, Johan. Vad tänker du just kring skuld och skam? För jag jag tycker det är spännande känsla.

Johan: Men skuld och skam, jag kan ha ett exempel som jag historiskt jobbat väldigt mycket för jag tycker det är otroligt kul och jag jobbar väldigt mycket eget företag också för jag tycker det är otroligt roligt och då kan det vara så att jag går ner på lunchen och badar vid piren och det är varmt och skönt ute och så bestämmer man, ”kan ju sitta kvar här en timme eller två” och den är jobbig när det kommer till skuld och skam att jag är så, ”shit jag borde ju jobbar. De andra jobbar ju.”

Jan: Eller kommer tillbaka till kontoret och så har de andra jobbat under tiden.

Johan: Nu sitter jag på kontoret där ingen ser mig på det sättet för de andra sitter uppe i Stockholm och jag sitter här nere i Skåne. Men jag har den inneboende jävel i mig som säger så, ”nu Johan nu presterar du inte” så min stora kamp i livet är ju att liksom gå bort från prestationen men också jag måste inte vara alla till lags hela tiden. Det är nog de två, om det finns två demoner i min kropp, så är det dem.

Jan: Ja, precis. Sen hade du denna, den har vi också berört. Alla måste inte gilla dig och så skrev du, ouch.

Johan: Det är ju som jag sa precis, den kämpar jag med jättemycket. För jag vill ju bli omtyckt och folk tycker att jag är en trevlig prick. Men inte till vilket pris som helst, såklart.

Jan: Sen har du så här, följ din lust och säg alltid ja till äventyr.

Johan: Min flickvän Lina nu, hon säger det är så kul med dig, Johan för du säger alltid ja. Och det är ju att jag vill prova. Nu har jag hamnat, det är så här att nu gör jag samma saker som jag har gjort länge så då vill jag hitta på någonting annat. Så om man säger ja till saker så kommer du få känna på någoting som du kanske inte kände innan. Och det bästa någon kan göra med mig det är så här, ”Johan klockan fjorton på lördag så ska du ha packat en väska med handduk och lite sådana grejer” och så jag bara kan hänga med bara. Jag har inget intresse av att försöka lista ut vad som ska hända under dagen och kan tycka det är så skönt att bara åka med.

Noll kontrollbehov

Caroline: Så har inget kontrollbehov.

Johan: Nej, herregud nej. Där har jag noll kontrollbehov. Jag bara sätter mig. Förmodligen så kommer min flickvän inte vilja mig någonting illa.

Caroline: Men kontrollbehov tror jag det handlar om att man är rädd för hur man ska reagera när det där okända dyker upp.

Johan: Det skulle jag säga att mitt är noll. Däremot så gillar jag så här tider som att jag skulle vara här 09:30. Skulle aldrig få för mig att komma 2 minuter sent.

Jan: Du var här 09:29 på dörren.

Johan: Men jag gillar också, jag vaknar aldrig upp en lördag och bara så här,jag har inget planerat idag utan i mitt huvud finns det hela tiden hålltider, med klockan 07:00 tar jag kaffet, sen vid tio eller klockan tio vill ut och det ser jag min ena dotter Molly har anammat. Som igår kväll när hon skulle gå och lägga sig då var hon så ”jag ska läsa en bok i 4 minuter sen kan du komma och natta mig.” Så hon är samma, tid är det viktigt och det är nog bara för att man ska ha något att förhålla sig till.

Caroline: Det har du väl inte inpräntat i dom, i dina barn eller?

Johan: Det är väl nog om man säger man ska sticka iväg klockan tio, då är det klockan tio som gäller. Så på något sätt har jag nog inpräntat de är att tid är liksom inget som antingen är klockan tio eller inte.

Jan: Precis, lev det liv du vill leva Johan, inte det någon annan vill eller har hittat på.

Johan: Den tycker jag är jättebra och det skulle nog otroligt många människor må bra av att sätta sig ner och rannsaka sig själv. Vad vill jag egentligen? Om vi plockar bort alla strukturer och kontexter runt omkring mig, vad vill jag med mitt liv? Det vill säga så, att du sa att när man ligger på dödsbädden att man inte ångrar saker och ting, utan man skulle snarare kunna säga vad vill jag tänka så ”shit va härligt det var att jag gjorde det här och det här och att jag tog det här valet” och inte nöja sig med liksom jag vill inte nöja mig med mellanmjölk. Jag vill mitt liv ska vara kul och det tycker jag man får bestämma om man vill.

Jan: Är inte det ganska skönt?

Johan: Det jag vill det är alltså så här alla har möjligheten att designa sitt drömliv. Men man måste våga och det kommer inte komma av sig själv utan du kommer behöva göra ansträngningar, du behöver våga ta modiga beslut och så vidare. Sen kanske man inte hamnar alltid precis, där är ju mängder av grejer jag gjort och så när väl så nu är jag där och så bara ”men det här var ju inte så kul som jag trodde eller så mycket frihet som jag trodde” ändå för att prova någonting annat.

Jan: Ja, men precis sen hade du mottot här, andas.

Johan: Du vet, jag gillade så här nu maste jag andas. Jag är ofta rätt så igång liksom och pepp och mycket energi även om jag har väldigt introverta drag. Alltså jag behöver mycket egen tid att vara själv och ingen som pratar med mig och så vidare. Men att så här, bara få andas ut. Jag älskar ju att fridyka med såklart på snorkel, bara det.

Och på äldre dagar har jag fattat att det är världens bästa andningsövning. Det är förmodligen därför jag tycker det är så härligt. Djupt andetag in, hålla andan. När man kommer upp till ytan så ska man ju blåsa ur snorkeln så det är väldigt kraftigt utblås. Så det är liksom en fantastisk andningsövningar i en miljö där man liksom är omfamnad av vatten.

Caroline: Det finns något speciellt.

Johan: Ja, herregud, den är magisk.

Caroline: Det är som tiden är stilla liksom.

Jan: Men så här, vet du vad? För det jag ser när jag tittar så blir det så intressant för att återigen då är vi tillbaka på det strukturella, jag vet inte om du tänkt på det själv. Men så här, du älskar att bada. Du älskar att andas. Du älskar liksom få vara i det här spacet. Och då har du det liksom hittat fridykning för det är så här check på andning, check på badet.

Johan: Ja, det har jag inte fattat förrän efteråt. Varför jag gillar det så mycket, det har jag liksom aldrig reflekterat över. Så det var för något år sedan jag började göra andningsövningar. Vi hyrde in en föreläsare på något event som jag hade. Vi drev något som hette Ledarskapsdagarna i Malmö Båstad och då testade jag bara så ”shit var så härligt det här var.” Men sen tänkte jag så, det är ju det som händer när jag är ute och fridyker. Det är därför jag tycker det är så jäkligt.

Jan: För då hade du någon attraktion till fridykning och sen var det som jag kan tycka ibland är så coolt med kroppen eller hjärnan eller hjärtat eller whatever. Att det har någon undermedveten dragningskraft. Du borde nog testa detta. Och sen efteråt…

Caroline: Hur kom du in på fridykning?

Johan: När jag var liten?

Caroline: Och du utsatte mig för något nytt förmodligen då?

Johan: Det kommer jag faktiskt inte ihåg.

Caroline: Kolla här nu, för du har pratat om det där med att man ska utsätta sig för nytt och testa saker och sånt där. Och jag kan säga att jag vill också fridykning. Men jag har inte provat det så nu så kanske vi provar det. Men det finns så mycket man inte har provat som man inte vet dem jackar in i tre punkter.

Jan: Ja men Carro det är det man stannar kvar hos.

Prova något nytt

Caroline: Men attraktionen till att prova något nytt. Det är ju så man kan hitta något som man tycker jättemycket om. Nu börjar Jan håller på och meckar med mig här. Detta var en så fin insikt jag fick av dig Johan och så tycker Jan, ”nej men allstå”.

Jan: Nej, jag tycker ingenting. Jag tycker det är jättebra. Vill du testa frittdykning men kör.

Caroline: Jag kanske vill testa whatever. Men kolla här, jag kan testa whatever liksom. Det är bara det att man inser ju inte att vissa saker finns där ute och de kanske checkar av saker hos sig som man tycker om att göra, men man vet inte.

Johan: Det är därför det är bra att omge sig med människor som gillar att göra saker som säger så, ”Carro nu ska du med och fridyka” fast du aldrig kommit på tanken själv att testa. Och så fastnar man kanske eller så tycker man det är astråkigt och kallt och blött och då gör man det inte igen.

Jan: Min poäng var så här att ibland så kan man vara väldigt liksom så här strukturerad, jag tycker de här grejerna är kul och sen så här börjar man googla efter en aktivitet, vad kan jag checka av alla de här grejerna. Men så ser det inte ut för de flesta utan för de flesta så är det så här, man testar grejer och sen fastnar man i en grej för att undermedvetet så uppfyller det på en massa behov som jag har. Många gånger har man kanske inte ens identifierat dem.

Caroline: Det var exakt det jag sa.

Jan: Ja och jag höll ju med.

Caroline: Du såg ut i ansiktet som att du bara, vänta här nu.

Johan: Jag tror många människor går med inställningen att livet blir som det blir. Att de inte själva sitter bakom ratten. Men då får jag utsätta mig för situationer och människor som kanske kan ta mig en annan riktning. Och det handlar ju också om vem man umgås med och var man hänger. Alltså det är jätteviktigt.

Jan: Ja men eller hur?

Johan: Vi måste återkomma till barn. Barn är ju ascoola för de testar nya saker hela tiden, men ju äldre man blir. Där var bara en reflektion jag fick nu, så känns det som man testar färre och färre saker.

Jan: Men det jag reflekterade över detta för typ två år sedan, då började vi träna kampsport och jag tyckte att det var så fantastiskt att vara nybörjare. Jag kunde ingenting och då konstaterade så här, ”shit, när var jag nybörjare senast” och då var det så här ”fan det är flera år sedan.” När vi blev vuxna, men detta verkar jag ha koll på och så fortsätter man på den. Så jag håller helt med. Jag tänker sedan hade du så här, uppskatta det du har och sedan skriver du också så här eller vi tar den uppskatta det du har.

Uppskatta det du har

Johan: Jag tycker man kommer tillbaks på en stor villa på Mellanheden och Tessla, jag bara skojar. Men man behöver kanske inte så,jag har också bott i ett stort hus, båtar, och grejer. Men jag kom ju på det, det gjorde inte mig ett dugg lyckligare. Så nu bor jag i en hyfsat liten lägenhet med mina barn där jag har byggt om ett sovrum till två så att de har det.

Jag trivs fantastiskt bra och det har jag också fått från min mamma. Hon bor ju bara några kvarter bort här i en tvåa i MKB som är vårt kommunala bostadsbolag här i Malmö och hon älskar sin lägenhet. Hon bara så här ”jag älskar att komma hem i min lägenhet” och den är inte renoverad på 30 år och den är ju liksom ingen lyxig våning på något sätt. Men hon älskar att komma hem där.

Jag älskar också min lägenhet, men det är ingen som skulle komma in i min lägenhet och säga så, ”fan va flott du bor, Johan.” Jag älskar att komma hem där. Jag har liksom inte, jag battlar ju nu med så ”jag borde renovera.” Men jag trivs jättebra utan det är någon samhällelig kontext som så här, men det ska ju vara som nytt och fint och så vidare. Men jag bryr mig inte om det. Sen kommer jag kanske renovera ändå. Men jag kommer inte bli lyckligare av det. För hemma är inte riktigt min grej utan jag gillar att komma hem och så är jag där liksom och tar igen mig och kanske äter och så. Mitt liv utspelar sig i mångt och mycket ute.

Jag brukar försöka förklara hur jag vill leva mitt liv. Och det är ju så här att ponerat man är tio år gammal så åker man till lantstället som vi aldrig haft något lantställe. Och så är det första sommardagen. Det är fint väder och man vet att alla polarna kommer vara nere vid badet vid sjön. Så när du sätter dig på cyklen och cyklar på den där grusvägen ner och det är varmt och det fläktar och man bara sen så ”fyfan vad härligt det här kommer bli.”

Så vill jag känna att mina dagar är. Jag kan inte gå till ett jobb som jag inte brinner för och tycker är jäkligt härligt med personer jag gillar. Jag kan inte komma hem till en relation med någon jag inte verkligen vill hänga med. Jag tror det hänger ihop att jag har väldigt höga krav på mitt liv när det gäller det. Men materialistiskt så har jag väldigt låga krav så jag bryr mig inte något speciellt.

Jan: Det handlar ju om så här, för mig hänger det ihop med det som du sa, lev det liv du vill leva liksom. Sen har du här den sista som du skrev. Njut till fullo av de frukter som livet ger dig. En dag är det slut och den dagen kan vara mycket närmare än du tror.

Johan: Ja, det kan det ju uppenbarligen vara. Jag tror om vi tar upp vår gemensamma kompis Niklas igen, så jag älskar ju honom, han är väldigt olik mig och han har ju feeling för grejer och det kan vara allt ifrån yoga till mindfullness.

Jan: Thaiboxning till paddel.

Lev det liv du vill leva

Johan: Men han går all in och det uppskattar jag enormt mycket. Jo, då var han en sådan här tacksamhetsövning och då slutade jag ju lyssna på honom direkt. Det är inte riktigt min grej. Även om man då ska njuta frukterna som livet för med sig. Men då började jag med det och det var så bra ”fan vad jag har det bra. Jag har det så jävla bra så det är inte klokt.” Jag älskar en flickvän, jag älskar barnen, jag älskar bonusbarnen och älskar otroligt goda relationer. Jag har min flotta lyxvåning som inte alls är flott och att man fokuserar på det man har. Inte alltid vad man vill ha.

För i samma stund, jag skulle vilja ha en nyrenoverad taklägenhet, vad det nu är. I samma stund så säger jag till mig själv att jag inte tycker att min lägenhet duger eller att jag skulle vilja vara super rippad som någon annan, så säger jag till mig själv att jag tycker inte min kropp duger i mångt och mycket hela tiden. Men Johan, din kropp fungerar väldigt bra nu efter jag fick en ny höft jämfört med innan. Din lägenhet är fantastiskt bra och den borgar för att du kan leva ett liv i mycket mer frihet än om du skulle ha ett hus som kostar dig massor med pengar i månaden till exempel, som du dessutom inte skulle bli lyckligare av.

Caroline: Men jag håller med, det är bra du förklarar det där med tacksamhet hur det funkar, för fattat att det funkar, men har inte tänkt så riktigt på vad det är. Att när man ser att alla renoverar sina våningar eller hus och vill ha det så i samma stund så duger inte det man har. Jag har inte tänkt att det är så det funkar.

Johan: Det kommer också utifrån. Men det kommer jättemycket utifrån. I takt med att vi startade HejEngagemang så har det varit väldigt framgångsrikt företag. Vi har liksom fått mer och mer business hela tiden och i takt med att människor har upplevt att det har gått bättre och bättre så kan ju de komma och säga så här, men Johan nu borde vi köpa dig ett ordentligt boende. Vad menar du med det? Jag tycker min lägenhet är ett föredömligt ordentligt boende.

Eller Johan, nu borde du köpa en dyrare bil. Varför det? Jag bryr mig inte ett skit om min bil. Jag vill bara den ska ta mig från en punkt till en annan. Jag saknar min Volvo 240 delux som jag hade när jag var yngre. Vad delux innebar vet jag inte riktigt, men den var skön att köra och när man tryckte på gas och sådant så kände man att det var en pedal. Det gör man inte riktigt nu för tiden. Om man kunde fälla sätena bak så att man också kunde sova i den. Den hade jag velat ha igen, fast då med en ny motor. Det hade passat mig alldeles utmärkt.

Caroline: Vem sa de här sakerna? Eller var det som du?

Johan: Det är människor i min omgivning som jag har relationer till? För de tycker att i takt med att man tjänar mer och mer pengar, ja då borde du ju liksom skaffa dig ett ordentligt boende och en dyrare bil.

Jan: Precis för de tror myten blir så här, Johan har sin tvåa i Lomma för att han inte har råd med något annat eller trea. Jag tyckte du sa två, ja förlåt men trea. Istället för att tänka så här vilken förväntning har Johan på ett boende och hur väl matchar den förväntningarna?

Förväntningarna att synas

Caroline: Ja, jag fattar. Men jag bara undrar, var fan kommer det ifrån att vi hela tiden ska ha mer och visa upp våra resurser? Att vi har mycket resurser. Det visar man ju när man bor i ett hus någonstans och har en Tesla eller whatever liksom. Visar man upp att man har resurser, for what liksom egentligen. Det är för sig själv kanske? Eller du borde också skaffa.

Johan: Jag tror det ligger i kontexten framgång är egentligen i hela världen. Går det bra för en så ska det synas.

Caroline: Det ska synas, ja.

Johan: Jag bryr mig inte, alltså jag kan åka ner och handla mitt i vintern i grå mjukisbyxor och en tischa och innetofflor. Mina barn gillar inte möte mig där och då. Men jag har inget sådant, att jag bryr mig om vad jag har på mig. Det finns inget sådant alls och jag förstår inte folk som så här, ”nu har det gått jävligt bra.” Så köper man en klocka för 100 000 när du har en klocka i mobilen. För mig är det helt oförståeligt.

Jan: Jag tänker så här, jag lade till en elfte punkt på din lista.

Johan: Bara en sak till, om jag skulle köpa ett stort hus till exempel, så innebär det lite jobb, eller hur? Otroligt mycket jobb. Och den sortens jobb uppskattar inte jag, så den skulle ju ta en massa tid från de andra sakerna jag vill göra. Så det är också en av anledningar. Jag gillar att komma hem i min lägenhet. Jag behöver inte tänka på någonting i stort sätt. Den tar ingenting.

Jan: Det har jag sagt många gånger så att, jag upplever vårt hus den ger mig ganska mycket dåligt samvete. Men det borde fixas, de här grejerna liksom.

Caroline: Har vi inte roligt när vi är ute i trädgården och vårstädar, Jan?

Jan: Alltså?

Caroline: Tyst nu.

Jan: Vad sa du, Carro?

Caroline: Hade vi inte roligt nu när det var sol ute och vi var och vårstädade? Jag vill också slå ett slag för att, ja dåligt samvete kan man ha för trädgården eller huset så länge man inte är där ute och vi går ut? Vi går inte ut så mycket, Johan. Vi går ut i trädgården när vi behöver räfsa löven och då är det ändå, alltså jag tycker inte det är för jävligt. Nej, jag tycker inte det är så förjävligt som jag har trott att det ska vara. Det är också intressant ju.

Jan: Men för mig så är det så att varje gång vi går in på toaletten, vi har fönster mot trädgården så ser jag att det hade behövt krattas. Och det ser jag ju varje dag.

Johan: Va fint när det ligger löv. Det blir ju lite härligt också.

Caroline: Jag tror vi behöver ändra inställning till trädgården.

Johan: När jag bodde i hus då försökte jag övertyga min dåvarande flickvän att en oklippt gräsmatta är också en gräsmatta. Det vill säga för mig spelar det ingen roll, det är klart att vi inte har så här högt gräs, men för mig spelar det ingen roll. Jag gillar vildvuxet gräs så det spelar ingen roll.

Livet är för kort

Jan: Jag fattar. Men den elfte, du har varit inne på detta tidigare och det var faktiskt bilden. Kommer du ihåg vad bilden var som du valde till inlägget? Då skrev du så här, på bilden så står det så här, livet är för kort för att ha ett jobb som suger.

Johan: Ja, just det! Den har jag faktiskt gjort tillsammans med mina barn när vi var på konsthallen i Malmö, för då kunde man göra sådana.

Jan: För jag tror också att det är sådana här återkommande grej du har varit inne på det idag liksom att ”fan, det är för kort” liksom. Gör något du trivs bara.

Johan: Jag tror vi människor har ju någon slags liksom övertygelse om vår betydelse för mänskligheten. Att den är större än vad den faktiskt är. Alltså, vi lever ju några år här på jorden och sen går vi bort. Och jag tror inte på ett liv efter detta utan det bara slocknar det. Och jag tror att vi är satta här på jorden eller vi har nu bara uppkommit här helt utan någon anledning egentligen och då borde vi göra det bästa av den tiden.

Vi har bara ett liv, vad jag vet och jag är inte beredd att chansa heller. Så då gäller det ju att försöka göra det så bra som möjligt utefter vad man tycker är värdefullt och rätt och riktigt. Och då har jag ju min filosofi, det kanske någon annan har något helt annat. Huvudsaken är att man är på väg i den riktning som man vill, tycker jag och man förtjänar det.

Caroline: Men vad menade du då om att man ska förtjäna det?

Johan: Jag tycker att alla förtjänar ett bra liv. Ha modet och våga ta sig i en riktning i alla fall och förhoppningsvis omgärdas av människor som vill en väl på den resan och inte tvärtom. Det är det jag menar med att förtjäna.

Caroline: Det är väldigt intressant att du säger det, för det kan man nog känna så att man förtjänar ha ett gott liv när man har gjort de sakerna. Är du med?

Johan: Ja, men jag tycker.

Caroline: Man förtjänar det innan dess, innan man har gjort alla de där.

Johan: Jag har ju liksom.

Caroline: Liksom presterat eller.

Johan: Mina drömmar eller mål som är där borta. Jag vill ju det ska vara gött på resan dit också, även om jag är inte jobbar otroligt hårt för att uppnå någonting annat efter ett tag, om vi nu pratar ekonomi eller bygga bolag som jag är jäkligt stolt över och har lyckats med och som främjar mitt liv som jag vill leva.

Så jag tycker alla förtjänar att få slippa de där bojorna för en stund kring samhällets strukturer och vad som är framgång och inte och får följa det, nu låter jag sjukt filosofiskt, men att följa sin egen kompass och om man inte vet vad den kompassen pekar mot så borde man ägna orimligt mycket tid att komma på det.

Man förtjänar ett bra liv

Caroline: Jättebra! Det är jätteintressant i det du säger om att man förtjänar det, liksom man förtjänar att ha ett bra liv. Nu kommer detta låta så märkligt, men jag fick liksom en känning av det för flera år sedan när jag läste någon artikel om sex. Din sexualitet, att du förtjänar att ha ett bra sexliv och du förtjänar få orgasm och sådant. Och jag bara, ja, så är det nog.

Det stod så här, it´s your God given gift. Och det var så helt sjukt att jag bara, ja det stämmer ju att man har den förmågan, men det är inte alla som känner att de förtjänar det eller kan det. Det är likadant i livet ju man har en massa gåvor och förmågor. Och man förtjänar att använda dem, men jag tror inte det är alla som känner så.

Johan: Alla är väl förtjänta av ett bra sexliv?

Caroline: Ja, absolut.

Johan: Men det var en av de främsta fritidsaktivitet.

Caroline: Jag har inget problem med mitt sexliv, men det var så himla fint formulerat. It´s your God given gift. Och det kan man ju tillämpa i alla områden i livet.

Jan: Jag tänker att vi ska runda av. Ska du läsa det sista Johan avslutade med?

Caroline: Att våga designa sitt eget drömliv är en fantastisk möjlighet vi alla har, men givetvis också jobbigt. Men om vi blickar bort från kortsiktiga belöningar och vågar släppa kontrollen så kan vi få något fantastiskt i slutändan. Hur ser dina drömmar ut? Har du stakat ut vägen dit? Om inte så börjar det nog bli dags nu.

Johan: Det låter väldigt fint när ni läser upp det till mig. Det är en helt annan sak när man har skrivit det. Jag tycker det låter jättefint. Ni vill att jag ska reflektera? Våra hjärnor har ett väldigt kortsiktigt belöningssystem. Så ju mer man vet om ens kortsiktiga belöningssystem, desto enklare blir det egentligen att designa sitt eget drömliv. Det vill säga att vår hjärna älskar kortsiktiga belöningar och en sådan kan vara att man städar diskbänken eller klipper gräsmattan eller ser till att man får den där lilla löneförhöjningen på 3 % vid lönesamtalet. Det kommer trigga vårt kortsiktiga belöningssystem.

Men när det då kommer till ett drömliv eller en målbild som är längre bort, det är därför det är så viktigt att bryta ner de aktiviteter, bara jag ska göra det och det. Ju mer man kan liksom tar med sig människor på den resan som uppmuntrar en och följer upp en och återkopplar en på det liksom, desto mer kommer det trigga vårt kortsiktiga belöningssystem.

Vi har generellt väldigt svårt för mål som ligger långt bort där vi inte riktigt vet vad vi ska göra och att det inte triggar vårt kortsiktiga belöningssystem. Så drömlivet var alltså, nu måste det ha varit förrförra året, då stod jag på scenen på bokmässan i Göteborg och pratade om vår bästsäljare till bok som heter Börja Göra, en handbok i medarbetarskap, ledarskap och medarbetare kommunikation.

Jag bodde i Göteborg 2003 och då hängde jag jättemycket på ett antikvariat i Haga. Jag alltid gillat, det är lite som att gå in här i studion när man kommer in på antikvariat. Det är tyst och så gillar jag böcker, jag gillar trycksvärtan och människorna som är där är ofta väldigt lågmälda. Då 2003 måste det ha varit och så står jag på scen 2020 då hade jag någon slags dröm om att skriva en bästsäljande bok som gjorde att jag fick stå på bokmässan i Göteborg och prata om det.

Och det fick vi göra 2020, jag och Emma. Men det tog 17 år så det var ju inget kortsiktigt belöningssystem, men den fanns hela tiden med i min kompass, ”shit vad roligt det hade varit!” Men det tog 17 år. Så drömlivet är ju ingenting du bockar av på sex månader utan jag tror det är en pågående resa hela livet att jag hela tiden liksom kommer söka nya vägar, försöka prova, göra olika saker och se vad som händer med mig då. Trivs jag bättre här eller där. Så det är inga quickfix skulle jag säga.

Vara nyfiken på sig själv

Jan: Nej, absolut. Jag tror att det är en utforskning också att vara lite nyfiken på sig själv. Jag gillar ju den här tanken många gånger så här, vad intressant att jag kände det här eller vad intressant att jag är på väg i detta.

Johan: Jag tror ju en sak som är jätteintressant, så varför gör jag de valen jag gör? Du är väl civilekonom?

Jan: Ingenjör.

Johan: Ja, jasså förlåt. Det är liksom, varför valde jag det och vilka konsekvenser fick det? Och konsekvenser kan ju vara positivt också såklart. Tänk om vi hade varit någonting annat, vad tror jag då?

Jan: Där har jag varit så där. Jag har alltid var så här, hur hade mitt liv varit om jag hade jobbat på McKinsey? Det är ju den obesvarade frågan i mitt liv.

Johan: Jag vet inte om jag hade gillat det så mycket.

Jan: Carro bara skakade på huvudet.

Caroline: Men jag hade faktiskt en vän i gymnasiet, så han fick jobb på McKinsey, stackarn.

Johan: Det finns säkert de som tycker det är jättekul att jobba där.

Caroline: Han gillade musik också. Han ville gå ut på kvällarna. De var så typ i Peking med jobbet och de bara ”vad fan håller du på med? Vi ska ju på möte sju imorgon. Du kan inte gå ut nu.” Han ville gå ut och kolla scenen i Peking. Så efter tre månader tror jag han sade upp sig.

Jan: Jag hoppade av McKinseys rekryteringsprocess liksom.

Johan: Men det jag tycker är viktigt i kråksången på något sätt det är liksom inte ta livet inte så allvarligt på ett sätt, men allvarligt på ett annat. Att det spelar inte så stor roll det materialistiska, hur mycket pengar du har på kontot när du dör utan det är kanske de här goda, trygga relationerna. Att du gör saker du brinner för och tycker är kul att göra både på arbetet och fritiden. Jag skulle råda människor att mycket mer söka sig dit och utforska det området.

Jan: Vet du vad? Jag tycker det är fantastiska slutord att vi rundar av där. Ja, vi har en fråga som vi brukar ställa till de flesta, så här en bok du skulle rekommendera. Du får rekommendera din egen, men den har vi redan varit inne på den här Börja Göra. Och sen har du skrivit en som heter Ledarskapsutmaningen som jag älskar som är så här 30 tips eller vad det är. Har du någon annan?

Johan: Jag läste en bok när jag var yngre som heter, nu känns det som jag har planerat det här, men det har jag ju inte. Jag vet inte om den uttalas mormo eller momo eller mormor. Det heter Momo eller Kampen om tiden heter den. Den handlar om en liten lustig figur som heter Momo som bor i en stad och människor kommer dit för att prata med den här figuren och tycker det är fantastiska samtal. Men över tid så börjar de där människorna försvinna för att de gör de här måstena som jag pratar om i början. Det är en fantastisk ungdomsbok egentligen som alla vuxna borde göra. Det vill säga, varför ägnar vi inte tiden åt det som ägnar mer av den tiden vi har till att göra saker som vi faktiskt mår otroligt bra av.

Jan: Eller hur? Johan, fantastiskt stort tack! Jag tackar och jag hoppas att vi får bjuda tillbaka för att grejen är så här vi har inte ens pratat om det som egentligen är ditt expertområde, arbetspsykologiforskning. För jag hade egentligen förberett frågor där också. För du vet när du pratar om att vi människor är duktiga på skjuta startskott liksom vad ska man göra för att prestera och må bra samtidigt?

Caroline: Det får vi ju absolut ta i ett annat podavsnitt.

Jan: Men det enklaste är att man följer dig på LinkedIn.

Johan: Ja, Johan Book men två o. Ser ut så här jeansskjorta är ju mina arbetskläder. Eller så tar man kontakt med oss på HejEngagemang.se så finns jag där om man är intresserad av det.

Johan: Ja precis.

Jan: Johan! Tack så mycket!

Johan: Det är jag som bugar och bockar. Tack så jättemycket!