Jag kommer på mig själv med att ofta ha stora planer men sällan vågar löpa linan ut.
Några exempel på temat är att jag trots god utbildning inte riktigt vågar byta till ett nytt
lite mer krävande (och välbetalt) jobb, inte riktigt vågar köpa det dyrare drömhuset eller starta den där lilla sidoverksamheten etc… Ofta med tankar om att “tänk om det går åt helvete”.
Ett begrepp jag känner igen mig är “analysis-paralysis” där man helt enkelt vänder och vrider på saker tills det är helt omöjligt att ta ett beslut.
Jag vill höra era bästa tips på hur ni resonerar på ämnet? Hur gör man som “blå” analytisk person
när verkligheten kräver att man behöver kasta sig ut i livet lite mer?
Ställa sig frågan ”Vad är det värsta som kan hända?”. Dock måste jag medge att man blir ”fegare” ju bättre man får det, just därför att man har mer att förlora.
Fick börja om från noll på många områden efter en händelse för några år sedan. Har aldrig varit så riskvillig eller öppen för nya möjligheter som då.
+1 på den. Ta häng på folk i din närhet som är lite galnare, då kan du dessutom bli en sund motvikt till lite för galna saker och ni kan komplettera varandra.
Vad gäller jobb så är det också viktigt att inse att i princip alla “fakes it till they make it”. Hur många personer hoppar på ett nytt jobb där man redan kan precis allt? Alla personer är stapplande bambi på nya jobb, vare sig det gäller sekreteraren eller VDn.
Ställa sig frågan ”Vad är det värsta som kan hända?”. Dock måste jag medge att man blir ”fegare” ju bättre man får det, just därför att man har mer att förlora.
I det vardagliga så funkar uttrycket bra, dock så blir det värre i de lägena när man kan hitta på massor av svar på frågan:
Att byta jobb: Kanske tycker jag inte om mina kollegor? Kanske får jag inte vara kvar efter provanställningen etc. Det går att hitta på hur mycket som helst. (Med ett visst mått av rimlighet såklart, helt hopplös är man förhoppningsvis inte)
Jag känner igen mig i det du säger nu när man ändå sparat ihop en ansenlig mängd stålar, redan har ett “bra jobb”. Insatsen är betydligt större än när man var en luspank student.
Fick börja om från noll på många områden efter en händelse för några år sedan. Har aldrig varit så riskvillig eller öppen för nya möjligheter som då.
Var det lika jobbigt som man tänker sig? Eller vilka erfarenheter har du med dig sen dess?
+1 på den. Ta häng på folk i din närhet som är lite galnare, då kan du dessutom bli en sund motvikt till lite för galna saker och ni kan komplettera varandra.
Det är absolut något jag ska fundera över!
Vad gäller jobb så är det också viktigt att inse att i princip alla “fakes it till they make it”. Hur många personer hoppar på ett nytt jobb där man redan kan precis allt? Alla personer är stapplande bambi på nya jobb, vare sig det gäller sekreteraren eller VDn.
Rent intuitivt förstår jag ju såklart att det är så. Problemet är ord till handling!
Min mamma sa alltid “vad gör det om 100 år?”. Rätt bra att tänka på att saker spelar inte så stor roll som man tror. Man anpassar sig och livet går vidare. Om 100 år vet ingen något överhuvudtaget.
Det är kanske lättare sagt än gjort. Testa dina gränser bit för bit. Du klarar långt mycket mer än du tror. En bra början kan vara att skippa en massa måsten som du har i kalendern.
Jag har gjort en del större förändringar i livet som var ganska jobbiga att göra; en sak som har hjälpt mig mycket då har varit att inte fokusera enbart på riskerna med att göra förändringen utan jämföra med riskerna med att inte göra något. Det beror förstås på vad det gäller och vilken situation som en själv befinner sig i; status quo kan vara känt och uppfattas som tryggt men det behöver inte nödvändigtvis vara det säkra alternativet.
Å andra sidan har du ju då också helt andra förutsättningar att ‘ta hand om dig själv’ om det skulle kräva mer insats än du trodde?
Rekommenderar förresten också att ställa frågan Vad är det bästa som kan hända? för emellanåt är det något där som spökar. Att faktiskt svara på båda de frågorna (värsta och bästa alltså) kan vara ögonöppnande!
Vad har du tagit för hjälp i att gå från ord till handling då?
Coach? (Terapi?)
Mastermind-grupp?
Accountability-buddy?
Det här är en god tanke också:
Har som coach stött på folk som t ex säger ‘Jag skulle vilja bli författare.’.
När jag sen frågar hur mycket/ofta de skriver blir svaret ‘Ingenting’… eh?
Skälet som anges är att ‘det går ju inte att försörja sig på att vara författare’ (annat än för typ Camilla Läckberg och Guillou)… men vem tusan har sagt att det är ett 0-100/antingen-eller-spel?
Börja skriv för bövelen, människa, och ta reda på om du 1) faktiskt gillar det så mycket som du tror, 2) är bra på det, 3) kan du börja få snurr på ditt skriveri så du kan börja tjäna en slant kanske, och om så 4) börja jobba deltid kanske? Ett steg i taget helt enkelt!
Sen är det viktigt tycker jag att fundera över hur du kommer känna om 5-10-20 år när du tittar tillbaka i backspegeln på ditt eget liv. Vill du fortsätta ‘fega’? Vill du vara kvar på samma (typ av) jobb som du har idag? Vad kommer göra dig (i framtiden) stolt över dig själv (i dåtiden) - och vad krävs för att du faktiskt ska börja ta ett myrsteg i den riktningen?
Jag är likadan men lyckades trots det starta ett företag (som jag dock inte har kvar). Metoden var att analysera och kalkylera allting in i minsta detalj så jag var helt säker på att det skulle funka. Då vågade jag starta och det gick såklart bättre än mina pessimistiska kalkyler.
Men att bara fejka mig fram tills jag kan jobbet, som en del föreslår, hade jag aldrig klarat. Som analytisk och introvert lagd ältar jag saker för alltid som jag gjort eller sagt fel. Så det är inget alternativ.
Jag fick en chans som 24-åring att åka på FN-tjänst. Tvekade eftersom jag hade så ROLIGT i livet just då. (Ni vet ung, singel, fast jobb, lägenhet och livet leker)
Tänkte då så här. När jag om 10år ser tillbaka. Vill jag då tänka på:
9,5 ROLIGA år hemma + 0,5 år på oviss intressant FN-tjänst?
10 ROLIGA år hemma?
Då kändes valet helt plötsligt enklare och så åkte jag på 6 månaders oförglömlig och intressant FN-tjänst. (Hann ha mer roligt då jag kom hem också)
Du tänkte aldrig ”0,5 år intressant och sedan träfack?”
Men rätt tänkt, speciellt som singel. Jag tackade nej till ett skolår i Australien i tonåren pga kärleken och kompisar. Jag kan ibland undra hur livet sett ut om jag åkt. Jag har inget att ångra, men undra kan jag…
Men då är det väl bara att byta igen? Det tråkiga är ju om man lämnar nåt man egentligen trivs med, men inte förstår hur bra man hade det innan det är borta. Men har man gjort bra ifrån sig där man var ursprungligen brukar man kunna komma tillbaka.
Det blir ju väldigt tråkigt om man bara går och harvar på samma ställe om man egentligen önskar något annat, så finns ju inget säkert ”icke-val” egentligen. Att vara kvar på samma ställe i 30 år till kan vara rena döden. Dock hade jag personligen provat det andra jobbet innan jag slutade på det första om det är möjligt - kanske skenplugga med tjänstledighet.
Mardrömmen är ju att man ska bli allvarligt sjuk på något vis, sjukskriven och efter ett tag utförsäkrad så att man blir tvungen att leva på portföljen man slitit och svettats ihop. Kanske om det blir riktigt långvarigt behöva sälja bostad etc. Även om det vore extremt surt är ungefär så illa det kan sluta som värst, och den tillvaron lever många i större delen av livet.
Det var ju ingen favoritsituation direkt, i början hamnade man väl i något slags survival mode. Som tur var fick jag med nöd och näppe behålla jobbet iaf, sen kunde jag arbeta mig tillbaka från det nya utgångsläget. Hade även flyt gällande just arbete och inkomst efteråt där det dök upp chanser som jag tog tillvara på. Det är också bra för den mentala hälsan att hålla sig sysselsatt.
Erfarenheten är väl att det mesta löser sig, att man klarar mer än man tror, att man ska vara snäll mot sig själv (vilket också leder till att man blir mer tolerant mot andra), insikt om vad som är viktigt i livet. Tar det mesta med en klackspark idag. Såklart har jag också saker jag prokrastinerar och nojar över eftersom man har någon slags mildare fobi (ex. allt som har med sjukvård att göra i mitt fall), men annars kör jag bara. Som sagt, vad är det värsta som kan hända?
Flera har varit inne på det redan i tråden. Men jag tycker du ska tänka på att det är en risk med att inte agera också. Det är ett val som också har en kostnad.
Du sitter där om 10 år och ångrar att du inte vågade.
Få val du gör är helt oåterkalleliga. Om det skulle gå åt skogen så lär du dig något av det.
Personligen är jag analytiskt lagd och rätt kraftigt riskaversiv i mitt eget tycke. Ändå har jag gjort en del saker i livet hittills som folk säger “hur vågar du?” om. För mig funkar inte riktigt uppmaningar som “just do it” eller “vad har du att förlora?”. Jag vill ha kontroll och göra genomtänkta saker. Så är min personlighet, på gott och ont.
Det som funkar för mig personligen är att hålla ett scenario hypotetiskt så länge som möjligt, tills det helt plötsligt har hänt av sig självt.
Ett exempel: Jag har varit intresserad av att ge mig in i fastighetsbranschen. Det känns läskigt och okänt, så jag tänker för mig själv “jag behöver inte bestämma mig för något och jag behöver inte commita, men OM jag skulle köpa en fastighet, hur skulle jag göra då?”. Så då läser jag bloggar osv. Hittar sen en fastighetskurs (via Rika tillsammans såklart). Känns som ett rätt stort steg, men tänker “jag behöver ju inte commita, det kan ju vara kul att bara gå en kurs”. Går kursen och träffar en massa folk som tycker att det är helt normalt och vettigt att köpa fastigheter, vilket gör det hela lite mer rimligt även i mitt huvud. Börjar kika på annonser på fastigheter och går på visningar. Känns som ett stort steg först men tänker “jag behöver ju inte commita, det kan ju vara intressant att bara gå på visning och lära sig lite mer, jag behöver ju inte köpa för det”. Efter en del visningar börjar jag få koll på vad jag är ute efter. Hittar på omvägar en väns vän som har en fastighet till salu. Jag tänker “Oj, den där kan jag aldrig köpa, men jag behöver ju inte commita, jag kan ju bara reda ut OM det skulle vara möjligt i teorin att köpa den”. Det visar sig vara möjligt i teorin, jag anlitar en besiktningsman och tänker “jag behöver ju inte commita, det är ok att lägga ut några tusenlappar för att lära sig hur en besiktning går till”. Och så helt plötsligt har jag köpt en fastighet.
Det svåra tycker jag är att ta steget, så jag lurar mig själv att jag inte tar något steg utan istället tar ett helt gäng “hypotetiska” steg tills jag upptäcker att jag i princip är framme.
(Med ett visst mått av rimlighet såklart, helt hopplös är man förhoppningsvis inte)
)
(Hann ha mer roligt då jag kom hem också)
Det tråkiga är ju om man lämnar nåt man egentligen trivs med, men inte förstår hur bra man hade det innan det är borta. Men har man gjort bra ifrån sig där man var ursprungligen brukar man kunna komma tillbaka.