”Bara modiga pojkar får kyssa den vackra flickan”. Strategi slår analys och om man lyssnar på Warren Buffets 75 års erfarenhet av aktiemarknaden så kan man i bullet-points sammanfatta det så här:
Långsiktighet (aktier skall innehas minst 5 år, helst 4 Life)
Diversifiera men inte för mycket. Buffet har 80 % av sin portfölj i en handfull företag.
Var selektiv. Välj bolag med kompetent ledning, solid balansräkning, starka varumärken, Pricing Power, och djup vallgrav (marknadsledare).
Var contrarian: köp när alla andra säljer. (Eller som judiska familjen Rotschilds sa: ”Buy when there is blood in the streets”)
Många människor är rädda för det okända, man vet vad man har men inte vad man får. Men om man väl vågar öppna en ny dörr så blir man oftast positivt överraskad och det kan leda till nya erfarenheter, personlig utveckling och mer tillfredsställelse i livet.
Jag levde för många år sedan i ett 8 år långt destruktivt förhållande.
Var väl medveten att det inte var ett sunt förhållande men var livrädd för att vara ensam resten av livet och inte klara mig ekonomiskt. Två barn senare vågade jag äntligen bryta mig loss.
Där stod jag, 28år gammal, med två blöjbarn, utan utbildning, utan sparade pengar, utan självförtroende och ett industrijobb som jag avskydde.
Tog mod till mig och sökte hjälp hos en psykoterapeut. Var i början livrädd för att ses som psykiskt sjuk för att jag gick i terapi. Körde till samtal varje vecka 5 mil enkel resa i ett och ett halvt år. Det bästa jag gjort för mig själv trots att det kostade pengar, tid och pusslande med barnvakter.
Lika livrädd sökte jag en utbildning, gick in i ett nytt förhållande och blev gravid några månader innan jag tog examen som sjuksköterska. Livrädd för att inte få jobb som gravid sökte jag ändå och fick napp direkt. Jobbade några år och fick erbjudande om att jobba som skolsköterska. Hade ingen erfarenhet och var livrädd för att inte klara det självständiga arbetet men hoppade på jobbet ändå.
Efter ett par år var det dags att vara livrädd igen då jag sökte ny utbildning.
Jobbar idag som KBT-terapeut, är lyckligt gift sedan efter graviditeten under studietiden och kan fortfarande känna mig rädd för många saker.
Jag tycker om att jobba med människor som har psykosociala problem och har landat på alla plan i livet. Hade jag inte vågat ta första steget så hade livet sett annorlunda ut.
Många gånger ångrar man inte det man har gjort utan det man inte vågat göra eller prova.
Mod är egentligen bara rädsla som man inte visar.
Så låt inte rädsla hindra dig från att öppna nya dörrar. Det kan finnas något bakom dörren som leder dig bortom dina förväntningar och drömmar.
Haha, oj vad jag kände igen mig i dina tankar. Man blir inspirerad till mer, inte minst när man lyssnar på poddar som tex rika tillsammans som har massa tips och inspiration. Men i mitt fall har jag kommit fram till att det inte primärt är pga feghet och räddsla för risker, utan att jag faktiskt trivs i min vardag. Jag säger inte att det är dåligt att utforska nytt, jag säger bara att en anledning till passivitet är att man har det rätt bra och inte egentligen behöver ändra så mycket. Trivs man i sitt mediokra ekorrhjul är det inget fel med det.
Med det sagt så tror jag ändå att folk generellt sett är lite för fega och att lite mera risk och utforskande skulle gynna många gott.
Vanlig fälla här.
Det kan definitivt vara väldigt utmanande med ‘det bästa som kan hända’, tom så mycket att det på många sätt kan kännas mer riskfyllt. Det kan påverka ens självbild lika mycket OM det går vägen, som om det skiter sig, och just därför kan det vara väldigt givande att lyfta upp båda perspektiven på bordet - helt enkelt för att man kanske inte får syn på det som faktiskt håller en tillbaka, genom att bara titta på ‘det värsta’ t ex.
Håller med om att det är bra att fråga sig vad det värsta som kan hända är.
Byta jobb: realistiskt kan det ju vara så att du inte trivs, då får du ju försöka byta tillbaka till gamla jobbet eller något liknande.
Köpa dyrare hus: är det alldeles för dyrt, så att du får leva på marginalen nu kan det sluta sjukt illa om räntorna går upp.
Själv sitter man på en stor, billig och central hyresrätt i storstad (25 års kötid) och har vrängt och vänt på det mesta när det gäller att istället köpa bostad, och kanske ångra sig.
Dock har jag även egenskapen att jag är impulsiv så när jag fått feeling glöms alla analyser bort och jag bara kör.
Så det kanske kan vara ett tips. Kör på bara! Det blir som det blir.
Det är bara att våga ibland. Man lever bara en gång. Du kommer inte misslyckas och det kommer att gå bra.
Det är sällan man ångrar ett sådant beslut, oavsett hur det går. Oavsett utfall så blir ditt liv rikare.
Så nu till det faktiska tipset:
Desto fler gånger man faktiskt tar steget och vågar, desto lättare blir det nästa gång. Så tipset är att börja med att ta ”riskabla” beslut som är mindre och mer alldagliga, för att träna på att våga. Gör det lär
Du väljer restaurang och resmål, när du ska välja transportmedel till jobbet, etc.
“Det bästa som kan hända” bygger upp förväntningar som bara i bästa fall slår in. Att ha “orealistiska” förväntningar leder till besvikelse när de inte uppfylls. Det är inget upplyftande läge att vara i.
Vi är alla olika men för mig driver “det bästa som kan hända” inte framåt. Jag vill inte bli besviken. “Det värsta som kan hända” gör att jag har mindre att förlora. Att förlora innebär ett visst mått av besvikelse och jag är bekväm med att kunna kalkylera den risken. Ofta blir ju utfallet bättre än sämst tänkbara.
Bästa/värsta som kan hända hjälper inte mig så ofta. Däremot brukar det hjälpa för mig att fundera om förändringen är något jag verkligen vill, eller om det bara är omgivningens förväntningar som spökar. Vill jag ha ett större hus, eller kommer känslan av att andra med liknande förutsättningar har större hus än mig? En del bryr sig inte om vad andra tycker naturligt, jag är en sådan som måste jobba lite för att skilja omgivningens förväntningar och vad jag tror gör mig lycklig.
Om jag verkligen vill, så tycker jag startegin med små steg där det går att backa tillbaka på fungerar bäst för mig, som @Owl beskriver.
Vet dock lite hur det känns. Är själv arbetslös. Klarar mig dock bra på den slanten. Men är rätt säker på att jag vet av en tjänst att starta som skulle ge mig sysselsättning men med dubbel inkomst.
Lite större så vet jag en produkt som saknas i världen (som även världen formligen skriker efter) som skulle få global monopol direkt den kom ut. Plus att man skulle räknas i samma lista som Gandhi i världen. Men för det krävs pengar och kunnande inom storskalig produktion plus transport.
Jag är, som vissa kanske redan förstått, inte ett fan av förväntningar i stort, oaktat om de är ‘realistiska eller ej’ ärligt talat.
Poängen med FRÅGORNA är egentligen just att de kan lyfta upp saker till ytan som man varit/är omedveten om, som man då kan börja ta sig an/genom. För mig är det i princip alltid frågan som är det riktiga tankespjärnet, medan svaret/svaren på många vis kan vara mindre viktiga. Och jag är definitivt helt med dig på att det inte gagnar att bygga fantasislott som man sen bara använder för att sänka sig själv när man inte når dit.
Och detta är väl en av de viktigaste insikterna i mitt liv:
Det som funkar för mig, funkar garanterat inte för alla. Och tvärt om.
Men just det är ju det häftiga med en tråd som denna - det går att se så många olika sätt som folk gör/är på, att jag (och trådstartaren) om inget annat kan inspireras och använda som idébank för egna tankar, funderingar, frågor, aktiviteter.
Guld är det, rent och skärt!
Viktig denna också!
‘Vad kommer faktiskt från mig?’ - den reflektionsmuskeln är väldigt bra att stärka!
Oj, det var ju faktiskt ett jättebra tips! Jag testade och tänka så istället och jag känner som att saker kommer i ett helt annat ljus. Kan ju vara så att man slipper slå ann sin “perfektionistiska ådra” när det ändå inte är “på riktigt”, således vågar man ta ut svängarna lite. Det blir till att prova! Tack!
Tycker detta avhandlas lite i en bok som @Progression rekommenderade här i forumet:
Boken är ganska kort, men med reservation för att jag inte läst klart den ännu är ”vad är det bästa som kan hända?”-tänkande något som författaren skulle klassa som ”tröstetankar”, vilket är negativt och kan leda till ångest och ältande. Genom att måla fan på väggen och använda sig av en teknik som han kallar ”den värsta tanken” (egentligen ställa sig frågan ”vad är det värsta som kan hända?”) exponerar man sig för olusttankar och har sedan lättare att hantera motgångarna som eventuellt uppstår. Och precis som du skriver blir man då ofta positivt överraskad, även om man inte ska tänka på det i förväg
Problemet är ju om olusttankarna sätter permanent stopp på all framdrift. Som t ex för TS i detta fallet:
För mig är det stor skillnad på att genuint i en inre reflektion ställa sig frågan ‘vad är det bästa som skulle kunna hända om jag byter jobb/köper hus/gifter mig/får barn/valfritt scenario’ och att köra en slags ytliga 'tröstetankar i form av ‘positivt tänkande i plattityder’ som snarast känns som ett slags spackel på en yta av okänt skick.
Att ångest och ältande kan komma från för ensidigt fokus på något som inte gagnar kanske vi kan enas om dock, sen om detta ensidiga kommer av mardrömsscenarios eller fantasislott, beror nog både på situation och person(lighet).
Ett tips om inget annat hjälper kan ju vara att slå sig i slang med någon som är ens totala motsats när det gäller risk aversion i livet.
I mitt eget förhållande brukar vi referera till mig själv som bromsen och min fru som gasen, vi kompletterar varandra ganska bra, utan min fru skulle jag bara stå stilla och utan mig skulle hon nog kört av vägen för länge sen.
En del människor är så rädda för besvikelse (eftersom andra besvikelser, ofta i mycket tidiga relationer, varit så oändligt plågsamma) att man varken orkar eller vågar hoppas. Helt omedvetet. Det känns tryggare att förutsätta att allt ska gå åt skogen. Oftast krävs psykoterapi för att ta sig ur ett sådant mönster.
i en handfull företag.
in the streets”)
Fanns ju rätt många öppningar i den där historien.