Ta emot dem såklart.
Nu vet jag inte hur gammal din mamma är, eller hur hög pension hon har.
Jag önskar att mina föräldrar hade tänkt att jag hade haft mer nytta av pengarna än vad de har som är 75+ och höga pensioner. De har ingen chans att göra av med sina pengar om de inte börjar göra saker/köpa saker, de aldrig gjort i hela sina liv.
Ta emot pengarna, men se till att din mamma får ta del av den plattform som hon hjälp till att finansiera. Ni kan ha lägre lån (och därmed kanske har råd att ta med henne på en resa per år), ni kanske har råd att bo bättre (och ni kan bjuda hem henne på söndagsmiddag en gång i månaden i ert fina hem) osv osv osv.
Läs boken Die with Zero så kanske du har en bättre plattform för att fatta ditt eget beslut.
Det känns som ett bra tillvägagångssätt - att sätta sig ned och diskutera hur hennes ekonomiska situation ser ur, förväntningarna och förhoppningarna för framtiden samt vad jag planerar att göra med pengarna. Stort tack!
Vad generöst av din mor! Fattar kluvenheten men i din sits hade jag nog tackat ja. Att öva sig på att ta emot av andra är bra, det är andra sidan av myntet generositet! Att låta andra få ge och glädja dig.
Jag har tagit emot gåvor från min far som enskild egendom. Och jag har även skrivit testamente där min fru ärver mina fastigheter som enskild egendom. Får man något som enskild egendom så äger man det helt. Den stora skillnaden är vad som händer om du och din fru skulle skilja er, att de då kan undantas från giftorättsgodset.
Min uppfattning är att vid större gåvor från föräldrar till barn brukar den allmänna rekommendationen vara att göra det som enskild egendom. Nästan alltid gällande fastigheter. När det gäller rena likvider är det kanske inte lika självklart.
ja, varför är min impuls att säga nej? Dels vill jag att hon ska njuta av sina pengar då hon arbetat hårt sedan hon var 16 år gammal och dels har jag otroligt svårt att ta emot hjälp. Varför? Jag vet inte om det handlar om att vara självständig eller om det på något vis känns som att man är stark om man inte behöver hjälp? Helt obegripligt.
Jag behöver inte pengarna akut. Jag klarar mig bra men det skulle absolut ge min ekonomi en boost
Medan mina föräldrar levde så var jag väldigt noga med att aldrig uttrycka någon åsikt om vad de skulle göra med sina tillgångar. Jag hade ärligt talat inte vågat ge en bok som Die with Zero.
Samtidigt är jag jag från en familj som är van vid att prata pengar och att utföra generationsväxlingar, så när det väl kom till kritan så var det ganska enkelt. Jag hade uppfostrats med skatteregler och idén på kapitalöverföring. I de flesta familjer är det inte så, har jag förstått.
Jag skulle tagit emot pengarna och sett det som förskott på arv om det finns andra arvtagare. Om hon har 5M har hon rimligen konkluderat att hon kan ge bort 1MSek till dig utan att det påverkar henne själv nämnvärt. Hon vill troligen göra det…
Vår föräldrageneration sparade inte större summor. Små gåvor har vi fått men vi barn har uppmuntrat dom att spendera deras måttliga sparande på det dom tycker är kul medan dom kan. Det blev nya bilar ett par gånger och en del extra resor etc.
Jag och min fru är numera i liknande verklighet som din mamma där vi inser att vi inte längre behöver spara utan att sakta tömma sparkontona är vettig strategi. Att sedan enbart lämna ett arv långt i framtiden när barnbarnen flyttat hemifrån och barnen passerat 60+ och har det närmast onödigt bra ekonomiskt redan är inte bästa valet tycker vi.
Vi har haft same same idee som din mamma troligen har och gav bort en andel av vårt sparande som en klumpsumma till våra barn när dom behövde det bäst när deras barn var små.
Vi valde att inte kräva enskild egendom eftersom äktenskapen var stabila och äkta hälfterna i vilket fall är föräldrar till våra barnbarn och i våra familjer har vi typiskt alltid haft helt gemensamma ekonomier inom kärnfamiljerna på allra enklaste sätt. Allt mitt är ditt och tvärsom .
Är inte bokens budskap att man ska göra precis som din mamma gör nu? Plocka en del till nästa generation så hon kan sätta sprätt på resten de sista åren… hon har ju inte gett bort sista öret direkt. Har hon slitit för att kunna ge till sina barn blir det ju ett tråkigt antiklimax att barnen inte vill ha pengarna, också.
Är det här allt hon äger eller finns det tjänstepension och avbetalat boende utöver allmän pension också? Isf kan ju 4msek räcka rätt långt, menar jag.
Hur ska hon njuta av miljonen? Mycket roligt är ju relativt billigt. Vad ska hon lägga miljonen på? Många uppskattar ju inte dyrt “skräp” (jag är själv sådan)… man känner sig mest lurad och får en dålig eftersmak. Att ge och särskilt att investera i familjen/ livsprojektet kan ju vara det roligaste man kan tänka sig.
Jag är nog i liknande situation som din mamma och har redan börjat hjälpa de vuxna barnen med insats till bostäder. De har gärna tagit emot som förskott på arv och jag har försökt att vara rättvis så gott det går och testamente finns. Sen pratar vi öppet om pengar, sparkvot, investeringar, amortering mm
Skulle personligen bli ledsen och fundersam om de inte skulle vilja ta emot. Anser som ngn ovan att arv där barnen är 50+ är lite sent.
Lycka till och hoppas ni hittar en väg där alla blir nöjda.
Fattar kluvenheten men i din sits hade jag nog tackat ja. Att öva sig på att ta emot av andra är bra, det är andra sidan av myntet generositet! Att låta andra få ge och glädja dig.
