Här tre stycken reklamfilmer, som visades på #COP26 (fast den mellersta har jag sett innan så den har nog snurrat lite på SoMe tror jag).
Jag är nyfiken på vad du tycker om dessa tre.
Vilken var bäst? Vad väcker de för känslor för dig? Får de dig att vilja göra något, eller sluta göra något? Inspirerar de till action, till förändring, till eftertanke?
Taggar lite random folk vars användarnamn jag minns från interaktioner senaste veckan eller så (har ju inte hängt här så länge) @Anonym@Bjornen@Bullen@lilladoktorn@Patrickb utan att ha en susning om ni finner detta intressant eller inte.
Den första talar mest till mig. Den bygger på ljud och ljud är mer universella än bilder. Man sätter själv bilder till det man hör och gör det relevant för sig själv.
Den andra var kul. Brittisk humor när den är lagom ironisk och syrlig. Lite Monty Pyton möter Ab Fab. Men den är inte lika generell.
Den sista kändes mest som att den försökte få amerikaner att förstå hur världen fungerar. Den skriver på näsan och betonar självklarheter som om man är korkad.
Den första får mig att längta mer till våren i allmänhet och dagen då jag förhoppningsvis kliver av hjulet/lämnar kvarnen i synnerhet. Den inspirerar så till vida att den påminner om det jag gillade med pandemisommaren. Jag har alltid trivts själv eller i sällskap med få. Men jag upplevde också att många andra mådde bra av att testa det livet.
Så ja, nummer 1 “vinner” då den manar till eftertanke och egen tolkning av vad dessa möjligheter kan innebära.
p.s. Stackars Richard. Jag tror inte allt var hans fel.
Ja, visst är den mäktig!
Ger lite tankespjärn för inledningsvis undrade jag om det var ngt fel liksom, eftersom det inte syntes nånting…
Mmm.
Intressant!
Även jag har njutit (om man nu får säga det. Jag säger det i alla fall) av det nedsaktade tempot och att det blev “ok” att inte vilja ta mig nånstans. Alls. Typ - trädgården. Räckte så fint så!
