Jag är 22 snart 23, har 19.22 i merit och kan därav inte bli psykolog som egentligen är nog det som är mest passande mina intressen. Skriver detta i hopp om att hitta något annat yrke som passar mig. Vad jobbar ni med? Trivs ni på erat jobb? Berätta!
Första frågan till poliser - snälla berätta om arbetstiderna, 3 skift. Hur funkar det i praktiken? Är rädd över att man ska jobba så många nätter och kvällar att man inte har tid över till familj och fritid. Vad tycker du (som polis) helt ärligt om yrket? Hur kan en månad se ut i form av arbetstid? Hur många nätter resp. Kvällar/dagar? Känner du att du har mycket fritid? Hade det inte varit för nätterna hade jag nog sökt redan nu. Finns det någon inriktning förutom utredare där du jobbar mer kontorstid? Hur funkar det för en trafikpolis t.ex?
Sen undrar jag också, har arbetsgivare emot om man gör filmer på fritiden och lägger upp på youtube? Det kan handla om alltifrån psykisk hälsa till en film om bostadsköer i Sverige. Till en film om hur det är att bo i Sveriges ‘tråkigaste’ stad. videos på youtube, självklart helt utan koppling till polisyrket. På fritiden
Lite om mig - Läst väldigt, väldigt många böcker om personlig utveckling. Stort intresse för psykologi och hur vi människor fungerar. Framförallt hur och varför vi människor mår bra (och inte) just nu jobbar jag i matvarubutik, trivs bra, men vill göra något annat.
Sen är jag också mycket intresserad av företagande i stort, pengar. Börsen lägger jag mycket tid på och tycker är intressant. Drömmen kanske någon gång är att ha eget företag, inte att göra pengar utan mer att sätta avtryck och göra skillnad.
Utöver det spelar jag fotboll, gymmar och gillar att göra filmer. mått riktigt dåligt det senaste. Velat och velat vad jag vill bli, alltifrån socionom till beteendevetare till polis till ekonom som rådgivare, till marknadsföring till folkhälsovetare, till att plugga upp betygen och faktiskt försöka bli psykolog. Ni märker själva… haha.
Jag behöver ingen superlön, absolut inte. Bara jag trivs med jobbet, och kan känna att det man gör har ett syfte. Tack…
Jag har barn i din ålder och ser ibland framtidsångesten titta fram. Se till att ta hand om dig, även genom avslappning och mental återhämtning (yoga tex) och se livet långsiktigt. Själv har jag bytt karriär fyra gånger (hittills).
Till sitt yttre ser många jobb lika ut. Man sitter och skyfflar mejl och jobbar på bärbar dator och förgås i möten. Oavsett om man är utredare, projektledare, HR, ekonom eller civilingenjör (i många fall). Undvik det, sök en karriär med variation.
Polis, psykolog, socionom mm handlar i mycket om att ta hand om människor i mycket svåra situationer. Fundera ordentligt igenom om du kan bära det och hur bra du tror du är på att släppa jobbet och koppla av på fritiden.
Det är oftast mer tillåtande i offentlig sektor, både om man i perioder inte är på topp, och mot det du nämner (filmer). Offentliga håller yttrandefrihet högt, men naturligtvis finns det gränser även där.
Ett yrke jag kunnat satsa på om jag varit ung idag är fysioterapeut/sjukgymnast eller närliggande yrkesgrupper (arbetsterapeut osv). De jag träffat verkar må prima, möjligen lite missnöjda med lön och arbetsbelastning, men oftast väldigt friska/pigga. Även där tar man hand om människor men kanske inte riktigt samma djupa frågor lika ofta. Finns också privat marknad som sjukgymnast…och möjlighet till eget företag.
Jag skulle avråda från polis utifrån lönerna. De är vääldigt låga helt enkelt i förhållande till andra akademiska yrken. Jag skulle också rekommendera fysioterapeut, särskilt eftersom du har intresse av sport.
Själv är jag socionom och tjänar bra relaterat till min ålder och bransch. Älskar mitt jobb inom socialtjänsten, men det är inte sällan slitsamt både psykiskt samt stress-mässigt. Det har inte varit helt lätt att hitta en organisation med stabil arbetsmiljö. Det krävs att du har starkt psyke, stabil livssituation, och mycket mer.
Det blir lite konstigt att ha flera trådar av samma användare om samma ämne.
En av mina närmaste barndomsvänner är kriminalkommisarie och förekommer i media ibland. Vi hade mycket kontakt under hela den fas när han kom in på Polishögskolan och började jobba som polis. Jag hängde också en del med honom och hans kurskamrater från Polishögskolan.
Mina slutsatser av de kontakterna kan sammanfattas ungefär så här:
Polishögskolan är inget man bara väljer. Det är en grej av samma typ som Diplomatprogrammet på UD. För att bli antagen krävs förberedelser under flera år. Man förväntas ha en stor uppsättning meriterande erfarenheter. Min kompis hade bland annat omfattande erfarenhet från ett yrke med mycket kontakt med knepiga element och även betydande erfarenhet från militär sektor. Han hade också läst relevanta kurser på universitetet innan han kom in på Polishögskolan. Han hade jobbat på att bygga denna plattform i flera år. Jag tror han var 19-20 år när han började och han var väl 24-25 år när han kom in på Polishögskolan.
Som polis har man relativt dåliga villkor som “vanlig” polisman. Sedan kan de bli bättre när man gör karriär. Att utvärdera yrket baserat på arbetstider eller villkor som vanlig polisman är sannolikt inte korrekt.
Poliser är generellt en typ av elitgrupp. Det är inga medelmåttor som kommer in på Polishögskolan. Däremot är det inga “smarta” människor, om vi med smart menar att man skriver toppresultat på högskoleprovet, får stipendium till Ivy League-universitet etc. Någon av min kompis kursare hade tävlat på elitnivå i idrott, någon annan hade utmärkt sig på andra sätt. Generellt handlade det om mer praktiska saker som de var bra på. De kombinerade en god social förmåga med en mentalitet som man kanske annars skulle kunna hitta hos hantverkare. Jag kände rätt tydligt att det där inte var min grej riktigt.
Vi pratar nu om erfarenheter som ligger några år tillbaka i tiden, runt 20 år ungefär… Det har sedan dess uppstått panik i samhället över det allmänna förfallet kopplat till storskalig invandring av diverse element. Poliser röstar i massiv omfattning på SD just för att de ser denna verklighet på nära håll, inte bara i tidningen.
Paniken i samhället har lett till högljudda krav på fler poliser och det har rimligen lett till att fler/andra grupper tagits in än vad som traditionellt varit fallet. Inte minst har det ju börjat anses viktigt att poliser gärna ska ha liknande utseende och prata likadant som de som de arbetar med att låsa in. Att den här utvecklingen har lett till att kvaliteten på polisaspiranter blivit mer spretig är något som det skrivits om i media. Du har några exempel här. Jag menar nu inte att specifikt polisaspiranter med viss bakgrund skulle stå för dåligheter utan den utvecklingen är nog mer generell. Samtidigt kan överreaktioner i form av våld, tillmälen etc. sannolikt i många fall knytas till förfallet. Man förväntas agera professionellt och enligt regelverket men får frispel när de element som ska låsas in beter sig som apor på Skansen. Jag har själv bevittnat sådant beteende emellanåt. Det är rätt tragiskt alltsammans.
Jag tror inte att kravbilden har förändrats så mycket, i meningen vilka man önskar ta in. Sedan har man sannolikt tummat på en del önskemål för att få in fler i allmänhet och särskilt personer med annan kulturell bakgrund. Att tänka att det skulle vara jättelätt att komma in är fortfarande en överdrift. Det klagas ju fortfarande i media på att alldeles för många sorteras bort i processen och särskilt då de som står för den önskade mångfalden. Jag kan inte bedöma dessa frågor på något djupare plan än det som rapporteras i media.
Alltså. Enligt SCB låg snittlönen norr om 40t år 2023. Utöver det tillkommer OB, övertid mm och att man har förkortad arbetstid. Och så kommenderingsuppdrag på det (typ melodifestivalen i Malmö eller någon högrisk-match) En bekant till mig som iofs gjort +25 år skryter om årsinkomst på över 700k.
Nu är väl polisyrket mer semiskademiskt i sin karaktär, men jag vet inte vad du tror att akademiker inom samhäll/beteendevetenskap/humaniora tjänar?
Jag tycker inte att du ska försöka tänka dig fram till rätt svar, försök i stället att “praoa” så gott det går inom olika jobb. Går det inte att praoa så hör av dig till utbildningarna och fråga om de kan koppla ihop dig med tex studenter inom utbildningen så att du kan få lite mer kött på benen.
Du borde för övrigt kunna ta fristående kurser i psykologi eller liknande. Man måste inte gå ett program, det finns ofta flera vägar fram till en examen. Sedan kan det finnas närliggande ämnen som leder till samma typ av jobb, tex kanske psykoterapi? Samma här, kontakta personer som jobbar som psykologer och hör hur de utbildade sig.
Ta alltså ett par steg i olika riktningar och se vad som händer, låt det inte bara stanna i tankarna!
Jag är anställd som arbetsterapeut och har jobbat dom det i 8 år. Trivs, det är helt ok. Men jag lägger inte så stor vikt i känslorna kring jobbet. Är det för stressigt och/eller toxisk social miljö har jag bytt. Så länge jag anser stt jag får ut en rimlig peng och har en rimlig arbetsmiljö för 40h/veckan av min tid så är jag fine
Kul att snittet har höjts såpass mycket på så få år!
Skulle fortfarande inte tycka det är värt villkoren, men tur att det finns andra som vill ta sig an det Och OB i all ära, men det är ju också obekvämt att bli inkallad, inte ha regelbunden dygnsrytm eller ha ledigt när de flesta andra har det osv.
Lite svårt att jämföra polisyrket med andra humanistiska/beteendevetenskapliga ämnen. Själv skulle jag inte kunna byta till exempelvis civil utredare (där socionomexamen räcker) hos Polisen utan att gå ner flera K i lön, men beror kanske på att de tar in andra beteendevetare som utredare också
Tack för din kommentar. Har reflekterat lite själv och kommit fram till att det jag väljer nu behöver jag inte jobba med för all framtid, såklart. Det viktigaste är inte jobbet, utan även hur man mår och är utanför jobbet - livet, så att säga. Tror det är lätt att man som ung hamnar i dem tankarna där jag är, om man inte har en rak och spikrak väg till karriär som väldigt få har. Sen gör ju inte alla framgångsgurun på instagram saken bättre heller… :’)
Blir någonting nu till januari iallafall. Får tänka över det i några dagar. Ska bli kul att testa på och möta lite nytt folk, kan ju vara det också! Du verkar som en väldigt genuin person, kudos till dig. Ta hand om dig med!
Jag uppfattar dig som att du är väldigt mån om att välja “det rätta”, det finns något ängsligt över det hela. Alla (nåja, de flesta av oss) är ängsliga emellanåt men om dina tankar snurrar så här hela tiden så måste det vara fruktansvärt jobbigt och energikrävande för dig, i så fall tycker jag att du ska prata med ett proffs exempelvis på vårdcentralen eller någon privat vårdgivare med inriktning på psykoterapi.
Jag har svårt att tänka mig att det finns ett jobb som är “det rätta” för de flesta av oss, man kan fungera på många olika ställen med många olika sysselsättningar. Bara välj något som låter spännande och testa, du kan ju alltid ångra dig om det känns fel!
Och OB i all ära, men det är ju också obekvämt att bli inkallad, inte ha regelbunden dygnsrytm eller ha ledigt när de flesta andra har det osv.