Håller med alla i tråden som skriver att man inte behöver något särskilt sparmål, att tryggheten och möjligheterna ett kapital för med sig räcker mer än väl.
Sedan det här med att över- och underspara… visst, att underspara är en risk om man är risig på matematik eller inte kan hitta en ränta-på-ränta-kalkylator. Men att ta i med lite marginal när det gäller sparandet är ganska sunt med tanke på att man inte vet hur avkastningen under just ens egen livstid kommer se ut, under ens egna 30-50-årsålder kanske börsen bara ger hälften av det historiska snittet.
Jag tror att det är en hel del som inte ser problemet med att överspara, jag är en sådan. Jag sparar det jag inte behöver för tillfället. Vad är alternativet? Att spendera utöver det man behöver? Med motiveringen då att lycka kräver att man spenderar, gör man inte det så minskar lyckan?
Jag har nog alltid gjort så i livet, sparat överskottet, utan något speciellt sparmål. Då och då uppstår konkreta behov av att använda sparmedel, då finns de där. Spara först, köp sen. Jag ser inte problemet faktiskt.
Sen kanske det finns de som ser ALLT sparande som något man försakar, att man sparar ISTÄLLET för att leva livet. Jag har aldrig känt så för sparande faktiskt. Därmed existerar inte översparande för mig som begrepp.
Helt rätt att ta sig an den här frågan om man vill hjälpa människor på riktigt. Det behöver du inte om du bara säljer “metoden”.
Jag tror det är otroligt viktigt att skapa konkreta mål själv eller (ännu viktigare) tillsammans om man är två! Det blir någonting eftersträvansvärt utanför själva vardagslunket och slitet. Det är själva moroten som vänder en statisk tillvaro som ofta kräver konstanta insatser till ett kul projekt och i bästa fall skapar mening. Självskapad mening är ju alltid det jag gillar att tjata om, bland det viktigaste av allt
Man måste väl också tänka på att det viktigaste med målet är faktiskt inte alltid att nå det (!) Saker händer längs vägen, det är OK. Ändrar man planen så gör man det för en ännu bättre plan. Jag tycker i alla lägen det är mycket bättre att ha konkreta mål / planer än att inte ha det. Det är när man börjar testa nya saker, dra i nya trådar som dörrar öppnas man inte trodde fanns.
Sen tror jag det är rätt vanligt att va lite konfunderad om vad man vill med saker och ting tidigt i livet. Även i mitten av livet. Kanske vissa undrar vad de vill med livet när de är pensionärer? Det är ju en resa i sig att kunna hitta och sätta de där målen. Är det så man känner är man nog inte framme i den resan helt enkelt.
Bra avsnitt även denna gång.
Reagerade på en mening Jan sa om ”att hitta rätta vägen och känna att man kommer fram”
—> det är tror jag ett misstag.
För varje mål man sätter sig så kommer man alltid att känna sig lite stolt och lite besviken för att känslan man trodde man skulle få inte riktigt inträffar. Efter ett litet tag så börjar man se sig om efter nästa steg att ta och hamnar om och om igen i frågan (och osäkerheten) om den rätta vägen utifrån var man befinner sig just då och de insikter man har fått fram tills dess. Precis som Caroline citerade Kirkegaard så lever vi framåt och förstår bakåt.
Kan tänka mig att vara med i ert program för att jag precis som ni tror att man tänker bäst med bra input från andra engagerade.
Ja, det tror jag går bra. Man kanske kan hitta ett delmål som öppnar upp för olika vägar framåt. Så har vi tänkt i vissa fall. Tex när vi vill prova något under en viss tid för att sedan göra ytterligare val
Huvudproblemet är väl det som uttrycktes i avsnittet: Hur hittar man dit man vill ? Det uttrycktes i stil med vad man känner sig OK med att se tillbaka på på sin dödsbädd.
Det känns väldigt mycket viktigare och större än att man råkar överspara. Man glider in på det existentiella planet här
Men å andra sidan stämmer det nog angående ekonomin också. Ju snabbare man hittar hem i huvudfrågan, desto bättre kan man väl anpassa sin ekonomi för att landa där man vill vara.
Man kommer alltid ångra saker på sin dödsbädd. Det man inte gjorde vet man mindre om än det man gjorde, så man vet inget om nackdelarna med det. Det man gjorde vet man allt om.
Gräset är alltid grönare på andra sidan. Pga ens okunskap om läget där
Jag gjorde det enkelt för mig och bestämde mig för att formulera målet så här:
Den nettolön jag har nu 2013 vill jag ha när jag pensionerar mig justerad för inflationen.
Så det är min baslinje så att säga, som då är mätbar. Vad man däremot kommer att göra är en helt annan femma och kan även förändras med tiden men man kan då hela tiden jämföra förändrade scenarion med baslinjen.
Det är ju ett konkret mål. Men är det realistiskt att tro att du verkligen kommer att byta jobb om det visar sig att du sannolikt inte kommer att nå din “baslinje”?
Jag kommer inte att byta jobb. Jag är företagare med enskild firma. Det är ett konkret mål. Att ha något annat blir flummigt. Huruvida man når baslinjen eller inte beror väl på hur mycket man kan och vill investera i det. Det är ju bara en baslinje sedan om man i verkligheten ligger över eller under den spelar väl en större roll om har en fast “deadline”. Flexibilitet i allt är a och o.
Jag har följt Jans liv i typ 6-7 år nu och det framgår ganska tydligt att jobbet och “jagandet” är en stor del av livet. När barn kom in i bilden verkar inte jagandet lugnat ned sig utan det det fortsätter eller kanske till och med ökar. Vad är egentligen syftet med allt jagande efter pengar och status? Är det verkligen det du vill ha kvar vid dödsbädden? En jävla massa pengar och status? Vad är egentligen poängen med livet? Vad skänker mening?
För mig har jobb och status aldrig varit något jag vill ägna mitt liv åt att jaga och ju äldre jag blir desto mer övertygad är jag. När barnen kom blev suget att arbeta ungefär noll. Jag vill umgås med min familj och utveckla mig själv och mina egna intressen istället för att springa ärenden åt arbetsgivaren eller kunder. Det är upplevelser och minnen som är livet. Dessa upplevelser blir betydligt bättre om man dessutom får uppleva dem med andra man tycker om. Efter ett halvt arbetsliv kan jag lätt säga att de fina upplevelser och minnen jag haft till 100 procent är utanför arbetslivet. Arbetslivet är dötid, bortkastat liv vars enda syfte är få medel för att man ska kunna få göra något som är värt något. Arbetslivet kan förvisso ge en viss tillfredsställse i nu:et vilket förstås också är viktigt men sådan tillfredsställelse åtnjuter jag hellre med något jag helt fritt kan bestämma. Därför är fire ett mål! Att slå sig fri från bojorna som hindrar mig och min familj för fina upplevelser tillsammans. Jag behöver inte något arbete för att bevisa något för mig själv och andra. Jag behöver frihet för att få göra som jag vill! Jag vill inte missa mina barns uppväxt, varken när de är små eller stora. Tiden kommer aldrig tillbaka och det går inte att kompensera på ålderns höst. De behöver båda sina föräldrar här och nu och vi behöver dem även här och nu… I alla olika situationer i livet. Jag kommer aldrig ångra att jag jobbat för lite eller varit för dålig på att göra karriär. Däremot är jag övertygad att jag kommer ångra ifall jag försakade familj, barn och min egen fria tid att utveckla mig själv precis som jag själv vill
Sant,
Dessutom tror jag folk i allmänhet överskattar det där med dödsbädden. Vanligtvis så ligger man ju inte där så värst länge. Ligger man då där och ångrar sig lite så är det nog inte hela världen.
Dessutom kan det ju vara så att när man kommit dit så har man fått så mycket perspektiv på tillvaron att man inser att det mesta man gjort eller inte gjort ändå inte spelar någon roll då.
Först, igen, tack för ett super-avsnitt!
Ett extra tack till @carolinebolmeson för din direkta och ofiltrerade feedback i avsnitten, det ger verkligen ytterligare perspektiv och extra dimension till svårigheten att förhålla sig till (för mig abstrakta) frågor
Jag har sagt det till frugan så många gånger snart, så hon tycker jag är tjatig; “detta avsnittet satte verkligen fingret på mina känslor…”
För mig började det i somras med “Die with zero-avsnitten”, och bara blivit mer och mer påtagligt sen dess - jag har ju ingen Livsplan, alls…
Det går liksom bara runt och runt - men vart är vi på väg…?
Och gällande Rika Tillsammansprogrammet, som jag verkligen ser fram emot att komma igång med, så känner jag med @janbolmeson:s fråga ovan: “Jag kommer bli underkänd!”
För jag har verkligen inga svar på frågorna - varken "vad är Ditt mål" och då inte heller “vad är enough”
Förhoppningsvis är det fler än Jan och jag som delar denna oklarhet i livet, så att det finns underlag för konstruktiva dialoger under 2023 i utformandet av kommande Livsplan/er
Jag håller som bäst på att brottas med det faktum att jag på sätt och vis nått i mål.
Jag behöver nog inte jobba mer om jag inte vill.
Hur gör man nu då…
Jag gillar mitt jobb så det är inte på kartan att sluta med det . Inte idag i alla fall. Men jag känner samtidigt att hela samhället och inte minst tillvaron som anställd är uppställd efter premissen att man skall jobba sina 40 timmar i veckan och se fram emot semestern på 5-6 veckor.
Men om man inte villhöver jobba enligt detta schema. Ifall man inte bryr sig om man får en löneförhöjning på 2,3,4 eller några procent alls. Om man hellre skulle vilja ha rätt att vara tjänstledig lite då och då utan att för den delen göra något av de saker som enligt lagen berättigar till tjänstledighet. Då är det i stort sett up till arbetsgivarens goda vilja. För att inte tala om Försäkringskassan som blir mycket upprörda om man får för sig att inte jobba heltid.
Visst, nu tänker nog en del av er: “Men säg upp dig då, människa!”.
Men jag är inte intresserad av att sluta jobba eller bli egenföretagare. Jag trivs väldigt bra på mitt jobb. Vill bara göra mindre av det.
Egentligen är det ingen tekniskt svår nöt att knäcka. Men på något konstigt sätt bär det emot att göra något sådant eftersom det går mot strömmen och “hur det förväntas vara”. Jag tror på något sätt att det är samma sak som Jans pensionsavsättningar. Man förväntas ju vilja maximera avkastningen…
Oj oj vad förvirrat detta blev. Man förändring skall ju bära emot i början, sägs det.
Ni är inte ensamma. Vanligtvis är jag inte en person som ältar, men när det gäller dessa frågorna så går det runt, runt.
Å en sidan vill jag leva så sparsamt det går samtidigt som jag maximerar mina inkomster för att bli FIRE nån dag. Å andra sidan vill jag tjäna mycket pengar och spendera dem på allehanda bekvämligheter NU. Å tredje sidan vill jag säga upp mig och börja plugga, testa ett okvalificerat jobb på promenadavstånd, eller starta eget. Och värst av allt - tänk om jag fattar ett beslut och sedan ångrar mig?
Så har jag hållit på i över ett år nu, och det är enormt tröttsamt. Avsnittet satte ytterligare ljus på mitt ältande, och jag tänker att det är fantastiskt att jag hittat till podden och forumet i ungefär samma veva. Det är precis vad jag behöver just nu.
Något som jag däremot vet, är att jag vill fortsätta framåt tillsammans med min partner, så allt annat är i någon mån sekundärt. Tolkar jag det rätt att @janbolmeson vill betänka även detta under 2023, och att det är anledningen till Carolines ledsamhet inför hela diskussionen? Känns ärligt talat inget vidare att sitta och titta på den här typen av diakussioner ifall så är fallet…
Jag tycker att frågeställningen är lite skruvad ärligt talat. För det första vill inte de flesta ens tänka sig den egna dödsbädden men oftast är ju folk så dåliga då att döden ändå kommer som en befrielse.
Jag vill inte leva mitt liv med tanke på dödsbädden och tankar då, jag vill leva i nuet! Jag tror mig heller inte vara typen som skulle känna ånger i det läget, jag tänker att jag försöker göra mitt bästa och så mycket jag orkar i varje situation, det är gott nog. Man är inte mer än människa faktiskt, dvs man är inte perfekt och jag vägrar se livet som något som ska optimeras. Jag tar hellre vara på vardagen som den är utan att söka ständiga optimum och samla minnen som om det vore en dyr frimärkssamling. Frimärkssamlingen liksom alla minnen blir ju ändå totalt värdelösa när döden har inträtt, varför skulle just sista tiden innan döden var så viktig? Det enda syftet skulle väl i så fall vara för att ge frid åt de efterlevande och framåtriktat mot deras egen kommande död.
Alltså, döden kommer ju oavsett hur mycket eller lite ånger man har på dödsbädden, det där med att dö i frid och utan ånger är väl mest en filmmyt som inte har så mycket med verkligheten att göra. I alla fall inte med min verklighet. Men det är jag det, uppenbart fungerar alla så olika här.
för ett super-avsnitt!
