Jag undrar också varför man ska leva sitt liv efter spekulationer om vad ens 80åriga jag kommer tycka. För om man lever så som ens nutida jag finner bäst kommer man förhoppningsvis ihåg ett bra liv och minns anledningarna till ens val. Och minns man inte det så är man dement och ingen lämplig domare att leva sitt liv efter.
1 gillning
Jag tror inte det var menat på det sättet 
Alltså, det hade väl egentligen ingenting med själva dödsbädden eller döden att göra ens. Jag tror det var menat så här: Det finns vissa som idag (!!) upplever ett glapp mellan vad de ser i sin ekonomiska plan fram till dödsbädden och deras förväntningar på vad hela livet ska innehålla fram till dödsbädden. Det är ett glapp som upplevs nu, och det är nu man kanske vill göra nått åt det.
Jag tror det finns en poäng helt klart.
Innehåller ens förväntningar på livet att någon gång segla jorden runt men den “enkla” planen innehåller inte kapital för båten eller tiden man vill njuta av den så upplever man ett glapp, nu… Man kan säga att man vill ligga på dödsbädden med jorden runt seglingen gjord, att kunna “se tillbaka” på den. Men det har endast med nuet, målen och planeringen att göra. Det är alltså inte upplevelsen på dödsbädden man söker det är själva seglingen.
2 gillningar
Jag tycker att det är sorgligt om man väntar med sina funderingar om livet tills sista dagen. Funderingar om livet gör man väl helst varje dag. Även den som lever väldigt isolerat funderar på livet medan det pågår.
6 gillningar
Jag har ingen aning vad jag vill, hur mycket pengar som kommer krävas eller dylikt.
Håller inte riktigt med om att man måste ha ett mål när man sparar. Man vet ju aldrig vad man kan komma att vilja göra? Jag är 24 år i talandes stund och har hela livet framför mig och drömmer idag om hus, nyare bil, resor etc men vet inte alls vad det kommer att faktiskt kosta eller om jag vill det när tiden närmar sig.
Personligen påverkar inte detta mitt sparande anser jag men man vet aldrig!
3 gillningar
Som lurker brukar jag undvika att engagera mig i onödan, men kände att jag måste reagera på detta avsnitt. Förstår så klart intentionen, men tycker att programmets budskap inte landade rätt.
Mitt första intryck var målhets. Jag är snart 40 år och har fortfarande inga tydliga mål. Ser ej problemet med det. Det skaver även när någon som som velat fram och tillbaka med sina egna mål offentligt de senaste åren försöker övertyga om vikten av det. I och med att mångas, kanske de flestas, mål tenderar att utvecklas i takt med att man blir äldre så blir det galet om man ska försöka låsa sina mål tidigt och sedan blint arbeta mot dem. Även om man inte arbetar blint mot dem utan låter dem utvecklas med tiden så kanske målet man ställde upp vid 20 års ålder direkt motverkar de mål man senare har när man är 40. Då har ens tidiga mål t.o.m. varit destruktiva för en. Jag ville själv t.ex. inte ha barn i framtiden när jag var 20, det ändras först långt efter 30.
Min spontana reflektion var istället samma sak som @havsekorre var inne på längre upp - vikten av att skapa sig själv optionalitet, så att man kan hoppa på de möjligheter som dyker upp i livet. Eller parera tragedier som plötslig sjukdom. Samtidigt utan att tumma för mycket på ens nuvarande livssituation.
Slutsatsen (för en vanlig lönearbetare som mig) blir därför att medveten konsumtion med hög sparkvot skapar stor optionalitet senare, oavsett vad målen (eventuellt) visar sig vara.
Ett stort kapital, ihop med rätt mindset, är det som skapar optionalitet, så att sikta in sig på “just enough” kommer potentiellt vara destruktivt för ens möjligheter senare i livet. Tänk t.ex. att ha planerat för att “die with zero” och att man vid 85 års ålder börjar närma sig noll i besparingar. Samtidigt, i takt med att ens ledbesvär blir att värre, fylls man av en önskan av att spendera de sista åren på varmare breddgrader. Den dörren är dock stängd, p.g.a. mål som man var förnuftig och satte upp när man var yngre.
För er som har tydliga mål i livet - grattis, hoppas att de håller även om 30 år. Om inte får vi hoppas på att ni tagit höjd för optionalitet då. Ett sista medskick är att livet sällan blir som man tänkt sig. Att då planera ens mål långt i förväg kräver mot eller dumdristighet.
(Ber om ursäkt för ev. sämre formuleringar, som småbarnsförälder får man utnyttja de korta luckorna man får för att skriva. Detta var heller ingen kritik mot RT, det är ok att tänka “fel” i bland.)
18 gillningar
Inte alls. Du formulerade väldigt väl vad jag försökt skriva och de känslor jag bär på också. Speciellt den här delen:
Lycka till i besluten. Jag skissar på antingen att dra pluggen helt eller att helt enkelt leverera ett genomtänkt koncept med sysselsättningsgrad, arbetsuppgifter, upplägg och schema till min arbetsgivare. Det senare är enda sättet jag ser det som möjligt att verkligen gå ner i tid. Två dagar i vecka à tio timmar t ex.
4 gillningar
Bra inspel. Det gäller att tänka på alla dessa saker som du nämner. Jag håller med om att det troligtvis inte alltid är möjligt, livsmål kommer kanske inte på riktigt förrän man är 40-45++. För oss framträdde målen sakta över tid mellan 35-42 typ . Under 35 flöt vi båda mycket med i strömmen bara och försökte göra smarta mikroval på vägen Tillfälligheter styrde väldigt mycket, vi hade en del tur kanske. Vi provade även en del olika grejjer innan vi hittade rätt. Det krävdes en del reflektion och väldigt mycket efterföljande planering. Inget av de saker vi nu ser på som fantastiska hade hänt utan den processen. Hela det sätt vi designat vårt liv är bara möjligt tack vare målsättningen och planeringen (hyffsat) tidigt.
Vad som händer om man arbetar med konkreta mål är att man ofta hamnar i nått man uppskattar. Nya dörrar öppnas ibland om man försöker lösa konkreta problem i sin planering. Man lär sig väldigt mycket.
Vad som händer om man bara flyter med går väl inte riktigt att säga. Om man hoppas på att det ska bli meningsfullt / bra ändå får man oavsett bara gilla läget.
I slutändan måste man göra det man tycker känns bäst.
Angående att ha alternativa möjligheter om det inte går som det ska: detta har ju med själva planeringen att göra, inte målen. Det är definitivt något man bör bygga in i sin plan oavsett om man sätter konkreta eller diffusa mål.
3 gillningar
Tusen tack för ett sjukt intressant avsnitt, vilket iallafall fick mig att resonera lite annorlunda.
Jag kan ju säga som såhär nu när jag har filosoferat i ett par timmar, vad vill jag göra med mitt sparande.
Jag vill bokstavligt talat använda de ihopsparade kapitalet till att nyttja som en kassa som inte påverkar ens humankapital säg att jag har sparat ihop, så vill jag kunna ta ut säg 50’ (1.25%) för att lägga på en resa till den blivande familjen. Så även om jag använder mitt humankapital för resan så använder jag indirekt delar utav mitt undansparande kapital.
2 gillningar
“Dödsbädden” är väl mer en metafor för när man blir gammal och tänker tillbaka på sitt liv, inte just i det palliativa skedet. Då tänker man nog inte alls särskilt mycket eftersom man är helt borta.
1 gillning
Om du har mindre barn (under 12?) så är det fritt fram att vara föräldraledig upp till 25% så det är ett sätt att jobba mindre utan att arbetsgivaren kan göra något åt saken.
Uppskattar avsnittet, särskilt resonemanget kring hur behovet av upplevd trygghet (eller rädslan att bli fattigpensionär som Caroline uttryckte det) kan påverka varför vi troget månadssparar.
Tänker att optionalitet lätt blir en chimär, pengarna finns där i vår LF Global indexfond, men spenderas inte vid de tillfällen som nämnts i vissa inlägg eftersom dom kanske behövs i framtiden - en annan framtid 
Vad är valmöjligheter värda om dom aldrig utnyttjas?
2 gillningar
En timme in efter pratande om vikten av mål.
“Vår kompis som började träna utan något specifikt mål, utan målet var att tränandet skulle vara roligt”.
Jag: Ja, byt ut ordet träna mot spara, och precis så var det för mig.
8 gillningar
Som många andra vart inne på och min högst personliga åsikt är att ni missade frågan som behöver ställas innan målbilden och det är hur vill jag leva livet i nutid samt vilken livsstil är viktigast för mig.
För mig är sparande skillnaden mellan att leva livet som vi vill och nettolönen. Men i avsnittet var min känsla att sparande är ett nödvändigt ont för att nå sina mål och det är långt ifrån hur jag ser på sparande…
1 gillning
Funderar och funderar… Kan du utveckla vad du menar? Det ena är att leva livet, vilket i många fall inte går att uttrycka i monetära termer. Det andra är nettolönen, som i princip bara kan uttryckas i monetära termer. Hur bildar man skillnaden mellan dessa helt olika storheter?
Bättre än inget mål alls
Nettoinkomst - livsstilskostnad = sparande.
Livsstilskostmad = kostnaden för att leva livet som vi vill.
Personligen anser jag det bara är energislöseri av att försöka tvinga mig själv till en viss sparkvot utan det får bli det blir.
1 gillning
Det fungerar ju så länge livstilkostnad < nettoinkomst.
1 gillning
För att kunna svara på den frågan måste man också ha svaret på vad för uppoffringar man gjort för att få valmöjligheterna.
Om svaret på den frågan är inga eller små, kan svaret på din fråga vara “oändliga”.
1 gillning
Eller så ser man frågan mer retoriskt eller filosofiskt 
Jo, jag förstod det, men jag spann vidare på det, för det är ändå kärnfrågan.
Hela frågeställningen går ut på att den uppskjutna konsumptionen ska vara en uppoffring vid något tillfälle, för vissa är det det, för andra inte.
Frågan, även den möjligtvis retoriska eller filosofiska, blir då;
Hur mycket är uppoffringarna jag gör idag värda om de aldrig kommer bära frukt?
1 gillning