Jag är och nosar på att säga upp mig inom kort, vilket kommer innebära att jag slutar precis innan sommarledigheterna tar vid. Anledningen är att jag är missnöjd det framtida löneläget. Jag redan har bytt arbetsuppgifter, men inte lönesatts i linje med den nya rollen ännu. Hos oss är detta normalt, för man måste först visa att man kan leverera och är kompetent nog. Nu visade det sig tyvärr vara så att arbetsgivaren satsar hårt på att hålla nere lönen efter rollbytet. Det är inte aktuellt för mig.
Kruxet är att mina kollegor kommer få en mycket tuff situation och kanske svårt att få ut ledigheter i sommar redan som det är. Om jag säger upp mig kommer det få effekter för mina kollegor. Arbetsgivaren kan inte ta in ersättare eller dra ner på verksamheten. Försök till nyanställning pågår, men de lyckas inte attrahera någon.
Ena dagen tänker jag: kör på, jag är en fri människa på en fri marknad. Ansvaret ligger inte hos mig.
Andra dagen tänker jag: det enda schyssta sättet är ju att lämna efter sommaren. Även om jag verkligen, verkligen vill vara ledig hela sommaren.
Jag behöver utmana mig själv och min moraliska kompass så jag tar hjälp av detta forum. Am I the asshole om jag lämnar innan sommaren?
Det korta svaret är nej, you’re not the asshole. Men detta kan ju verkligen nyanseras beroende på hur väl du känner dina kollegor, kanske till och med umgås privat och vet att de har de tufft därhemma med småbarn and what not… du förstår nog min poäng att man kan vrida och vända på detta. Men rent objektivt tycker jag du ska följa det du själv vill här. Det är arbetsgivarens skyldighet att tillgodose en bra arbetsmiljö, det ska inte ligga på dina axlar i nån slags altruistisk handling.
Om det är viktigt för företaget att ha dig kvar över sommaren kan de erbjuda dig en ordentlig ersättning för detta. Gör företaget inte detta är det främst företagets fel, inte ditt, om det blir problem med semestrarna.
Nej, det är klart att du kan säga upp dig sommaren om du verkligen vill.
Arbetsgivaren verkar inte speciellt bra och får skylla sig själv att de inte ger dig bra betalt för dina nya uppgifter och inte kan lösa en ersättare. Följden bli missnöjda kollegor som kanske också söker sig därifrån så småningom, och det kanske andra redan känt av om det är svårt att rekrytera. För dina kollegors skull så avsluta snyggt, avsluta allt du kan innan du slutar, tydlig lista med vad som ev är kvar och var saker är sparade osv. Men att jobba kvar bara för att hjälpa sina kollegor, det tycker jag inte att man har skyldighet att göra. Livet är för kort för att täcka upp för dåliga arbetsgivare.
Om företaget “upplevde” en liknande situation som du, vad hade de premierat; dina behov eller företagets?
I samma stund som företaget anser dig fundamentalt negativ för deras bottom line så hade du förmodligen strykt med. Det kanske inte känns så men tro mig jag ser det igen och igen och medarbetaren ser det sällan komma, de har oftast misstagit affärsöverrenskommelsen för ngn slags djupare lojalitet som inte finns. Ofta för att chefer försöker trumma upp lojalitet men tal om team, familj etc.
Företag gör dock i min erfarenhet sällan själva samma misstag att sätta lojalitet före egna behov.
När jag var ung vuxen och arbetade på ålderdomshem hamnade jag i liknande problematik. Jag valde att vara osjälvisk efter diverse påtryckningar från arbetsgivaren, så jag arbetade över sommaren istället för att hänga med mina kompisar på tågluff. Vilket givetvis var den bästa resan dom gjort, enligt dom själva.
Man ska bara ångra saker man inte gjort. Jag ångrar att jag inte tågluffade med dom just den sommaren.
Det är ingen som tackar mig idag för att jag ställde upp för att kollegor skulle kunna vara lediga.
Framför allt sitter inte arbetsgivaren och tänker “hm, vilken hjälte den där Nisse1 var runt 1988 då han ställde upp och jobbade istället för att åka med på gängets första tågluff någonsin”
Ja, det är ju sant. Tanken är ju inte att göra mig otillgänglig. Bara otillgänglig vid oförändrad ersättning. Om min fortsatta insats värderas högt så finns ju alltid möjligheten för arbetsgivaren att öppna plånboken. Trots att timingen blir sur för dem så tror jag att kollegorna har förståelse för valet eftersom vi pratar om löner i mitten av lönespannet för rollen, inget extremt.
Om arbetsgivaren skulle få för sig att försöka med någon slags emotionell utpressning där kollegornas situation hålls gisslan så är det ju lätt att vända på resonemanget. Det är inte jag som är arbetsgivare.
Tycker du fokuserar på två rätt ovidkommande saker:
Stackars mina kollegor som jag överger. - Nej, du jobbar hos arbetsgivaren för ersättning. Inte för att kollegorna ska ha det bra.
Fan vad jag vill hämnas för att arbetsgivaren inte ger rätt lön. Nu ska de straffas och jag ska göra mig otillgänglig när det är minst smidigt för dem! - Nej, sök jobb och se till att du inte står utan jobb bara för att “ge igen”. Sök jobb, hitta något skoj, säg upp dig. Skitsamma om det är i Mars eller Augusti.
Det är väl så här jag är orolig för att man ska tolka det som, att kollegor och arbetsgivare tycker att jag lämnar osnyggt, även om det i detta fall är ett sammanträffande.
I min bransch är det lite skevt i den mån att arbetsgivaren som regel inte anpassar produktionskrav om någon säger upp sig. Arbetsbelastningen hamnar på de som är kvar.
Observera att alla har rätt till 4 veckors sammanhängande semester under sommaren- enligt lag. Arbetsgivaren kan inte neka ledighet, däremot kanske man inte får ledigheten exakt när man vill. Men de har rätt att få den mellan jun-aug. Inte alla som vet det, du kanske borde informera dina kollegor? Och nej- du är allt annat än A.
Jag tycker du ska fokusera på det enda som faktiskt stämmer. Du är inte nöjd med ersättningen och har hittat nytt jobb som uppfyller dina krav/förväntningar på ersättning/arbetsförhållande/uppgifter. Allt annat är och förblir tom spekulation.
Som @Agaton-Sax säger, det är rätt god churn på en arbetsplats. Har man jobbat på en och samma arbetsplats och reflekterar så ser man snabbt att 5-15% per år i churn inte är några konstiga siffror, du blir snabbt “en i mängden” efter ett par andra anställda har passerat stämpelklocka efter dig.
I varje inlägg du gör så tar du din arbetsgivares glasögon på dig och du tar på dig deras ansvar. Gör inte det. Säg upp dig om du vill det. Arbetsgivaren ansvarar för hur sommaren hanteras med de anställda som finns kvar. De kan alltid ta in konsulter eller annat för att stärka upp. Kollegorna kommer ju snarast bli sura på arbetsgivaren och inte på dig ifall inte företaget hanterar detta bra.
Säg upp dig direkt på ett trevligt sätt. Lev ditt liv och var ledig hela sommaren.
When you put it that way… så låter det ju så enkelt. Den samlade visdomen har visat vägen.
Tror att kollegornas och arbetsgivaren perspektiv får mitt fokus eftersom jag gärna kommer tillbaka till arbetsplatsen när villkoren blir bättre. Troligtvis behöver jag sluta för att nå dit. Sen är det lite typiskt för oss som jobbar inom vården att axla patientansvar. Vi är måna om att verksamheten ska fungera bra helt enkelt.
Tillägg: Med detta menar jag att det finns en tydlig historia av att arbetstagare inom vården antar ett arbetsgivarperspektiv. Länge sen jag jobbade inom annan bransch så jag kan inte uttala mig om det, men jag utgår från att det är mer eller mindre vanligt förekommande inom flera branscher. Jag menar inte att detta är rätt. Det är problematiskt och försämrar arbetsvillkoren, vilket i längden försämrar för verksamheten.
Det här är anledningen varför vården får så dåligt betalt. Arbetsgivaren räknar att sådana som du räddar verksamheten. Arbetet är inte ett kall och det är rätt ohederligt av dig att försöka få oss andra känna som att du är den enda som är “mån om att verksamheten ska fungera bra helt enkelt”. Menar du att vi alla andra inte gör det?
Om du är så mån om patienternas bästa så borde du inte sluta alls. Fortsätt jobba för samma lön.
Tror du läser in lite väl mycket. Skrev ett förtydligande tillägg i förra kommentaren. Här handlar det mer om att försöka förstå vad motståndet till att säga upp mig beror på. Samma resonemang borde gälla för alla på arbetsplatser där man värderar sina kollegor och vad man åstadkommer ihop. Det jag tror att de som försökt hjälpa mig i denna tråd har gjort är att de problematiserat detta förhållningssätt och menar på att intressekonflikten kan erkännas, men att jag inte bör låta detta styra mitt beslut. Att jag i grunden ska ta ansvar för var mitt intresse ligger, och sen så snyggt och ansvarsfullt som möjligt säga upp mig och lämna över.
Jag trodde inte att jag gav intrycket av att sätta mig på en piedestal eller påstå att jag endast drivs av ett högre kall
Min bild/erfarenhet som ”kollega” är snarare att jag, och många med mig, tänkt ”Helt rätt gjort av personen! Önskar att jag också vågade/kunde göra så!”
Dvs alla kollegorna känner också av att det är en dålig arbetssituation och de som slutat har inte setts som svikare utan snarare som ”gott exempel”.
Det är arbetsgivarens uppgift att förhindra/lösa situationen som uppstår. Har nog aldrig känt/hört talas om direkt i snacket på arbetsplatser jag varit på/känner till att den som slutar anses som en svikare utan ilskan har alltid vänts mot arbetsgivaren och den dåliga arbetssituationen.
Däremot har jag flera gånger sett hur jag upplever att arbetsgivaren utnyttjar att vissa kollegor är (för) snälla/lojala mot arbetsgivaren.
Att andra kanske skulle bete i strid med vad jag anser gott och rätt är väl inte relevant för om jag ska agera i linje med vad jag tycker är rätt? Vad andra gör får stå för dom, den enda jag behöver titta på i spegeln är mig själv!
Även om man nu tycker det är rimligt blir det ju väldigt konstigt att skapa hypotetiska exempel för sig själv där andra agerar fel eller egoistiskt, och som kanske aldrig kommer ske för att ge sig själv till tillåtelse att inte agera i linje med mina egna värderingar!!
Någon annan kommer säkert göra ett sådant val om de hamnar i min situation därför är det ok för mig! Väldigt konstigt.
Synd att det sällan eller aldrig används åt andra hållet . Det finns säkert någon som är mer storsint, mer ödmjuk, mer generös, mer empatisk, mer disciplinerad, modigare jag borde kunna och vara bättre än så här!
Med det sagt tycker jag nog inte det är fel av TS att sluta innan sommaren men som en annan redan nämnt i tråden är det här nog ändå en situation av extremt många nyanser.
NTA. Alla “kan inte” och “lyckas inte” som du nämner ovan är relativa, även i vårdverksamhet. De stämmer säkert när det gäller vad den närmaste chefen har mandat att göra i en normalsituation. Men om det uppstår en faktisk kritisk situation finns det lösningar som kan öppnas upp. Allt från extra betalt till befintlig personal som jobbar extra till att en liknande verksamhet någon annanstans får resurser att ta över uppdraget tillfälligt.
Du har ansvar att utföra ditt jobb på ett bra sätt så länge du är anställd, vilket du är så länge du önskar plus en avtalad uppsägningstid.
Din chef har ansvar att med begränsade medel försöka hålla verksamheten i ett normaltillstånd.
Din chefs överordnade har ansvar att, om närmaste chefen inte lyckas bibehålla normaltillstånd, lösa situationen genom mer extraordinära verktyg.
Din chefs ansvar är inte ditt ansvar. Och om chefens jobb att hålla verksamheten i normaldrift med begränsade medel är för svårt, är det verkligen inte ditt ansvar utan de överordnade chefernas.
Så, sluta efter sommaren ska du bara göra om du starkt känner att du vill ge de överordnade cheferna en härlig men oförtjänt, avslappnad sommar på din bekostnad.
Stort tack allesammans . Era kommentarer har verkligen hjälpt mig att bottna i beslut och resonemang. Nu kommer det bli betydligt lättare att gå vidare med ett känslolugn.
Vi får se om jag kan få tydligt besked om lönen inom kort. Jag har en buffert, så om jag inte kan se en framtid på arbetsplatsen föredrar jag att säga upp mig eftersom jag mentalt redan är på väg därifrån.
