Hej!
Jag är läkare i en bristspecialitet och har sedan i somras haft en extrem arbetsbelastning. Jag har lyft det med min chef flera gånger och även om lösningar söks är situationen fortfarande ohållbar. Jag jobbar mycket övertid, vilket tär på mig, samtidigt som jag har haft en tuff privat situation och är ensam förälder till barn som inte mått bra. Jag känner inte att jag räcker till.
Nu har jag fått ett mycket bra jobberbjudande i privat sektor – ett deltidsjobb med god lön som ger mig mer tid för barnen men även annat jag vill göra karriärsmässigt. Sådana möjligheter är ovanliga där jag bor, och rollen skulle också bredda mitt CV.
Jag har därför bestämt mig för att ta jobbet och säga upp mig, även om jag vet att min chef kommer bli besviken och att min frånvaro kommer att skapa en akut krissituation på arbetsplatsen. Det är sannolikt att bemanningssituationen kommer att bli bättre till nästa höst då kollegor återvänder från föräldraledighet etc. Jag har fått mycket vidareutbildning från min arbetsplats och tidigare stor frihet att påverka mitt schema så det gått att anpassa efter min familjesituation, även om det alltid förutsatt att jag själv planerar noga och jobbar av i förväg.
Jag tror att chefen kommer att hänvisa till allt arbetsplatsen gjort för mig och att om jag bara stannar kvar och kämpar under den här tuffa perioden kommer det att bli bättre sedan. Jag tror helt enkelt att det kommer att tas ganska personligt och som att jag “sviker” när det är en tuffare period.
Jag har en månads uppsägningstid och har funderat på om det finns orsak att jobba deltid på nuvarande arbetsplats lite längre för att mildra krisen, det vill säga börja nya jobbet men stanna på gamla arbetsplatsen för att mildra övergången, men jag har aldrig varit med om att arbetsbelastningen minskar när man går ner i tid på min arbetsplats så det känns inte möjligt.
Min fråga här är nog hur man kan sköta det här så snyggt som möjligt. Jag förstår att man legalt inte är skyldig sitt jobb en massa saker, men jag har ett viktigt jobb som påverkar andra och har enormt dåligt samvete för att lämna.
Jag har aldrig sagt upp mig från ett arbete, utan bytt jobb naturligt när det krävs i läkarkarriären för att gå till nästa steg. Finns det något särskilt man bör tänka på?
Arbetet är inte ett kall. Du bokar in ett möte med chefen och lämnar in din uppsägningsblankett. Du säger INGET om att jobba deltid eller så, för det kommer utnyttjas. Arbetsgivaren tog ju inte sitt ansvar. Det är ett pris de får betala. Hade din chef tagit sin arbetsuppgift på allvar så hade chefen mitigerat den extrema arbetsbelastningen genom att hyra in konsulter eller ta in en vikarie. Det hände inte. Dåliga chefer ska inte premieras.
En chef som försöker skuldbelägga en anställd och manipulera denne till att härda ut i en dålig arbetssituation är ingen bra chef.
Varför skulle du ha någon form av skyldighet att ta ansvar för dennes problem? Har du betalt för det?
Man kan känna för sina kollegors arbetssituation vilken förvärras när man lämnar. Men ibland måste man tänkande sig själv och lämna innan skeppet sjunker.
Självklart kan man ha både respekt och medkänsla. Men det låter som att TS förväntar sig att bli bemött på ett sätt som vore ett fruktansvärt dåligt ledarskap. Sådant förtjänar begränsat med ångest.
Håller med dig till 100. Dåliga chefer finns det för många av. Därför borde uppsägningen bara vara ”tack för den här tiden. Vill söka nya utmaningar” och sen är man tyst.
Du kan ju helt sanningsenligt hänvisa till att kombinationen med högt tempo och en knepig situation hemma inte är hållbar för dig och att du tagit det här tuffa beslutet eftersom du måste prioritera familjens behov.
Sedan kan du ju erbjuda dig i den mån det är möjligt att lämna över på ett smidigt sätt. Tex genom att lämna efter dig en dokumentation eller vad som kan tänkas vara relevant för nästa person på tjänsten.
Då finns det risk att chefen ser det som en öppning och LOVAR att allt kommer bli bättre, bara TS stannar. Nä, man ska inte öppna upp sig för sådant. Som medarbetare så behöver man inte lära upp chefen att sköta sitt jobb.
Då får man bara stå på sig. Min poäng är att om man hänvisar till sitt privatliv så är det ett oantastligt skäl som inte går att skamma någon för, särskilt inte en ensamstående förälder.
Att däremot ta upp att man får bättre villkor, vill utvecklas eller ha ett roligare jobb kan mer leda till att man kan ses som en svikare, vilket var vad TS ville undvika.
Säg bara upp dig helt enkelt. Som skäl behöver du inte söga något annat än att då du hittat annat jobb. Behövs ingen motivering eller ursäkt!
Du har inga ”skyldigheter” eller behöver tänka på hur gamla jobbet kan lösa det. Det är DERAS jobb att hantera/tänka på inget du behöver/ska hänsyn till.
Visst dina nuvarande/fd kollegor kommer påverkas MEN samma sak där det är arbetsgivarens roll hantera inte ditt! Är de dina ”kompisar” i verkligheten lär de förstå att du tar steget och går vidare om du nu har fått chansen.
Exakt. Var bara helt formell. Snärj inte in dig i resonemang. Precis som när personalplaneringen på mitt jobb ringer och frågar om jag kan jobba över. Jag säger bara att jag inte kan. Förut höll jag på att förklara varför jag inte kunde och var tvungen att hitta på en massa grejer fast jag egentligen bara inte ville.
Lämna in din uppsägning bara, du behöver inte motivera eller förklara. Om du påtalat brister tidigare och ingen förändring skett så kan du hänvisa till det, om du vill vara bjussig. Men det låter som emotionell utpressning och att chefen på något sätt vill att du ska känna skam över detta. Det ska du inte. Lämna så neutralt som möjligt, var inte otrevlig men be heller inte om ursäkt. Var korrekt och neutral och önska dem lycka till.
Baserat på helheten i din beskrivning tycker jag inte att DU skall känna att du bär ansvaret för läget på din arbetsplats och bruka våld på ditt behov av rejäl förändring. Det ansvaret har dina chefer efter att du sedan länge meddelat att du är ohållbart överbelastad.. Om jag var du skulle jag ge kanske 2 månaders varsel för att visa god vilja. Dvs ta nya jobbet utan dåligt samvete.
Om du har en orimlig arbetsbörda och av privata skäl behöver få lättnad så skall du tänka på dig. OCH ditt barn.
Det är din arbetsgivares problem att lösa bemanningen och i förlängningen de folkvalda. Du är inte skyldig arbetsgivaren något för dina vidareutbildningar, det är samma som att du skulle vara skyldig nåogt för att du fått arbetskläder.
Din chef kan inte lova någonting. Det är inte hen som bestämmer.
Jag säger bara en sak, tuffa till dig och ta det jobbiga samtalet. Du behöver inte motivera det med en utläggning.
Tack för alla tips, jag läser allt och det hjälper mig att forma hur jag ska lägga upp samtalet. Förutom det dåliga samvetet vill jag gärna sluta så snyggt som möjligt eftersom jag inte utesluter att jag i ett annat livsskede skulle kunna tänka mig att arbeta på samma arbetsplats igen. Det är dock extrem brist på min kompetens och har sett andra kollegor anställas igen efter att ha varit borta från arbetsplatsen (och även sagt upp sig under dramatiska former när de gick). Ofta får man bättre villkor när man “återvänder”.
Nya jobbet behöver mig redan från januari, så jag tror egentligen att jag ska hålla min en månads uppsägningstid. Det är förstås kort tid att hitta någon akut lösning för sjukhuset men jag har flaggat flera gånger för att jag känner att jobbet går ut över hälsa och privatliv, så det är ett sånt läge där jag tror många andra blivit sjukskrivna och då måste man ju också hitta akut lösning.
Är tacksam för alla stöttande inlägg att ta avstamp i! Finns en massa jag är nervös för i omställning det innebär då min arbetssituation kommer att se väldigt annorlunda ut och ha delvis andra uppgifter, och det gör det svårare att ha den säkerhet i mig som jag kommer att behöva för att tala med chefen. (Tror att jag kommer att få olika förslag om tillfällig paus från arbetsuppgifter som jag helt enkelt inte tror kommer att hjälpa av olika skäl).
