Om du flaggat tidigare och inget händer, varför skulle det hända något nu?
Som sagt, du kan inte lita på att löftena hålls. Och framför allt, du skriver ju att det finns en poäng i att byta arbete just för det nya arbetet medför saker som du eftertraktar.
För mig blinkar varningslamporna rött om du skulle stanna.
Du skall inte heller försöka stå på två stolar samtidigt så klipp med det gamla och fokusera på det nya. Inget “försöka hjälpa till på det gamla under en övergångstid”. Det ÄR INTE DITT ANSVAR.
Öva lite på vad du vill säga. Håll samtalet kort. Och är det alldeles för svårt, kom ihåg att ett email är också en legal metod för uppsägning. Även om det inte är snyggt.
Sedan får du skylla på arbetsbelastningen att du inte hunnit prata med chefen…
Det är såklart en fördel att ha ett kontrakt signerat, även om bläcket inte är torrt när man tar samtalet. Det gäller bara att hålla ordning på datumen så man inte tappar bort en dag (se min tråd om detta lyxproblem… )
Jo, jag tänkte definitivt ta samtalet först när kontraktet med nya jobbet är signerat. Villkoren för det är såpass bra att jag inte tror på det fören allt är underskrivet
Säg upp dig så snart det nya kontraktet är signerat. Med en månads uppsägningstid kan du vara ledig 1-2 veckor mellan jobben (om du är ok med glapp mellan anställningarna).
Håll det kort, sakligt och neutralt.
Skriv gärna här sedan hur det går för dig framöver.
Lycka till!
Timlönen är betydligt högre på nya jobbet, 2.5 gånger min tidigare bruttotimlön. Däremot kommer jag bara att arbeta en dag i veckan. Det rör sig inte om kliniskt vårdarbete utan en typ av sakkunnig/expertroll i privat företag. Vill jag fortsätta på samma bana bygger den rollen potentiellt kontakter som jag kan använda för att få mer omfattande uppdrag längre fram och söka mer omfattande tjänster inom det området, men sådana är synnerligen ovanliga på orten jag bor och gissar att chansen att landa ett sånt jobb som kan skötas mkt på distans blir betydligt högre om jag har relevant erfarenhet som jag nu kan få.
eftersom jag jobbar så mkt övertid och jour i nuläget så blir skillnaden ännu större i faktisk inkomst. Men jag och familjen kommer att kunna leva på detta och det är stor sannolikhet att det jag ägnar mig åt övriga dagar i veckan kommer att generera inkomster (kommer kunna ge mer tid åt eget företagande och lite annat som jag skött vid sidan om, men det kommer inte bli samma stora pengar som av jourer osv).
Tycker det låter sunt att du vill sköta uppsägningen på ett bra sätt för alla parter - då du inte vill bränna broarna - för att eventuellt ha möjlighet att återvända.
En sak du kan ha i åtanke är att om sjukhuset hade lagt ner din avdelning och behövt sparka er alla där så hade arbetsgivaren med allra största sannolikhet haft noll dåligt samvete eller känt att de gjort fel. De hade bara hänvisat till den ekonomiska verkligheten och regelverket. Så tänk bara att du ska sköta det snyggt för att inte bränna några skepp men du behöver absolut inte ha dåligt samvete.
Själv läkare i bristspecialitet med tidigare anställningar hos olika huvudmän( stat, region/landsting, personalägda AB, privat ägda AB) vilka alla haft sina för- och nackdelar men regionen alltid varit minst flexibel ( ”inte ens en kontorslampa kan köpas utan godkännande av divisionschef ”).
Trots ett kall att göra rätt för patienter ( som de flesta av oss läkare har men i olika omfattning ) har jag med åren insett att prioritet av sig själv med familj måste gå först.
Max 3-5 år på samma arbetsplats har gällt för mig för att inte stagnera.
Sluta alltid på ett mycket korrekt sätt men kohandla inte - i morgon kan ni vara kollegor igen.
Lycka till med nya jobbet men se rätt omgående ( inom ca två år) till att börja jobba deltid kliniskt någonstans - arbetet är ett hantverk som man annars snabbt glömmer
Har jobbat längre än så på rådande arbetsplats (men inte som färdig specialist). Bra poäng med att hålla kliniska färdigheter vid liv, jag får se hur jag löser det långsiktigt. Av olika skäl stor trygghet för barnen att vi finns där vi är nu men det begränsar möjliga arbetsplatser. Å andra sidan börjar barnen flytta hemifrån om 4-5 år så jag tänker att i worst case blir jag borta från kliniken så pass länge och får hitta en bra plats för att fräscha upp kunskaperna stegvis när jag sedan är flyttbar och kan jobba precis var och hur som helst. Så kan jag skaffa mig en phD och lite lugn och ro under tiden. bra att höra tankar från någon annan i brasnchen!
Grattis till ett fint jobberbjudande! Hoppas det kommer ta dig framåt i en riktning du vill, samt till god timlön och främst balans i tillvaron med mer tid och ork till dig själv och barn. Kör på!
Jag tycker att flera här i tråden har ett förenklad syn på arbetslivet och blundar för sitt ansvar i sammanhanget. Som anställd bör man se det som en av sina arbetsuppgifter att hjälpa sin chef att vara en god chef. Att se vad man själv och verksamheten behöver och föra en dialog med chefen kring detta och mer. Att påstå att en anställd står utan ansvar för situationer som uppstår när man slutar tycker jag är ett orimligt och oansvarigt synsätt. Jag menar inte heller att man ska ta ansvar för sådant som ligger utanför ens kontroll, så som hur sjukhusledning och regionfullmäktige arbetar/prioriterar.
Säg att jag är den enda som är kompetent inom en viss operation, eller säg cystisk fibros, i en del av landet. Det finns inga konsulter, vikarier eller andra lämpliga personer att anlita om jag slutar. Patientgruppen kommer då få sämre vård och/eller behöva resa till annan region osv. Om något eller några år kanske någon har hunnit fortbildas för att ta över arbetsuppgifterna i bästa fall. Att säga upp mig med en månads varsel och påstå att man står utan ansvar stämmer juridiskt, men saknar man verkligen ansvar gentemot sina medmänniskor? Med det sagt så vilar lejonparten av ansvaret för situationen på chefer, politiker och medborgarna i längden. Du som anställd ska fortfarande ta det nya jobbet med rak rygg. Tacka för tiden som varit och det som jobbet givit. Lämna gärna förslag till chefen (om du inte redan gjort det) kring hur den stundande krissituationen kan bemötas/lindras. I exitsamtalet är det ju en gåva till arbetsplatsen att berätta hur arbetet kan göras mer attraktivt. Detta kan göras utan att lämna dålig bismak om det görs med omsorg, men gör det samtidigt klart för chefen att ditt beslut redan är taget.
Tack för ett balanserat svar! Jag håller med dig, och det är väl en orsak till jag tycker det här samtalet blir särskilt svårt. Jag har genom åren försökt arbeta för att göra det lätt för den här chefen att leda verksamheten, kommit med egna schemaförslag och upplägg, sållat och prioriterat och även bidragit i rekryteringen på olika sätt genom att knyta kontakter och rekrytera. Tack och lov sitter jag inte på någon smal kompetens som inte skulle gå att i alla fall i teorin ersätta med hyrläkare, åtminstone inte den formella kompetensen, däremot kan man ju vara mer eller mindre skicklig på sitt jobb även om man inte är i någon smal subspecialitet och har förstått att jag upplevs ha personliga egenskaper som gör mig svårersättlig när det gäller att hantera vissa svåra situationer vi ställs inför. Brottats länge med hur mycket man är skyldig att använda sin begåvning och förmåga inom olika områden, så mitt obehag inför detta går väl helt i linje med min förkärlek för plikt och att göra några större positiva avtryck i den här världen. I den bästa av världar lyckas jag använda den frigjorda tiden till att bygga sånt som kanske gör nytta på andra sätt.
Nu spårade jag ur, det dåliga samvetet fick mig att älta igen trots din balanserade och vänliga kommentar. Men håller med dig om att det här yrket innehåller ett mått av samhällsansvar som jag tror man behöver axla till viss del och som ska göra tankeförloppet lite längre och mer komplext innan man går.
Om din arbetsgivare sa upp dig, skulle de känna ansvar för situationen som uppstod för dig, utöver vad som är bestämt i kontraktet?? Knappast. TS har redan påtalat problemen och bristerna. Nu har det tåget gått och hen ska inte känna någon skuld för att välja att gå vidare i livet. Folk slutar jobb hela tiden och om arbetsgivaren inte klarar att fixa en månads förvarning så skulle de ha förhandlat en längre uppsägningstid.
Mitt råd till TS är, som någon redan sagt, att inte börja argumentera, inte säga att det är pga X och Y, det leder bara till motargument. Säg bara helt enkelt att du säger upp dig och om de frågar varför säg på sin höjd att du ska börja ett nytt jobb. Var noga med att formulera dig så att det är klart att det nya jobbet är “fait accompli” och att det inte är något att förhandla om. Om din chef inte kan hantera detta så är det ingen du vill ha som chef i vilket fall.
PS. Såg att TS pratade om att “känna samhällsansvar”. Det är klart att man känner så som läkare, men samhällsansvaret är din arbetsgivares. Ditt ansvar är att göra ditt jobb så bra som möjligt, inte att vara livegen. Om det är så viktigt att behålla personal så får arbetsgivaren se till att erbjuda villkor och arbetsmiljö så personalen inte vill sluta, så enkelt är det. Om de inte känner så, så är det inte du som ska sitta emellan.
Sa inte emot dig, utan ville bara förstärka det du menade. Allt för många arbetsgivare missbrukar lojaliteten som arbetstagarna har. Speciellt inom vården och barnomsorgen . Tyvärr har det lett till villkor som försämras hela tiden
Vet inte om du arbetat inom sjukvården? Ofta kan det vara så att det är du och dina kollegor som turas om att vara chef. Att då anamma en svartvit bild av en cynisk chef med endast egenintresse rimmar illa med verkligheten. Det är klart att en god arbetsgivare tar hänsyn till sina anställdas situation och vill ge sina anställda chans att landa på fötterna. Sen är jag inte godtrogen nog att tro att alla arbetsgivare ser det så. Jag har aldrig behövt säga upp någon, men om någon av de som jag haft som anställda behövdes sägas upp är det klart att jag skulle engagera mig i dennes situation.
)
