Det var verkligen inte meningen att trigga dåligt samvete. Jag förstår av detta och av dina tidigare svar att du verkligen har tagit ditt delansvar och letat vägar framåt, samt signalerat det ohållbara i situationen. Jag ser det som att du kan börja ett nytt jobb utan skam över att ha brustit i ansvar.
Vet att det kan vara svårt inom sjukvården eftersom vi vet att det finns de som inte ser arbetet som en anställlning, utan snarare ett ansvarsområde där arbetet inte avslutas förrän allt hunnits med. Detta oavsett om ersättning eller flex ges för den extra tiden.
Det är väl klart att man som chef bryr sig om de man tvingats säga upp! Och har dåligt samvete över det även om omständigheterna gjorde att det inte fanns något alternativ.
Och att man som vårdanställd ser sitt yrke som ett kall är nog det vanliga. Det är väl oftast för att man vill ha ett meningsfullt arbete som gör samhällsnytta som man väljer ett vårdyrke.
Men självklart ska du sluta om det känns rätt. Att ha dåligt samvete kommer nog på köpet men blir bättre med tiden. Tänk på att det egentligen enbart är i rollen som förälder som du inte kan ersättas!
Var mentalt beredd på att din annars trevlige chef kan hamna i affekt när du säger upp dig.
Hände mig en gång, när jag informerade den annars sansade chefen fick jag höra “vad tråkigt att du bara bryr dig om pengar”, smutskastning om företaget jag skulle byta till, att jag var oschysst som inte tidigare först berättat för chefen att jag letade efter nytt jobb etc. Det var också viktigt för honom att framför kollegorna på avskedsfikat påtala att jag i hans ögon bytte till ett mindre fint jobb. I efterhand insåg jag att jag var den första personen som själv sagt upp sig, alla tidigare som slutat hade han istället själv sparkat. Själv fick jag upp lönen med 30% med minskat ansvar men roligare jobb och när min respekt för chefen väl raserats iom hans agerande brydde jag mig inte alltför mkt om vad han tyckte.
Men vill man undvika risken för en överväldigad chef kanske ett förvarnande email snarare än blixt från klar himmel under en rutinavstämning (som jag gjorde) kan vara en idee? “Jag vill så snart det passar dig ses för att lämna in min avskedsanmälan och diskutera upplägget för de sista veckorna”. Då får de tid på att bearbeta detta innan de sitter ansikte mot ansikte. Det blir nog min taktik nästa gång.
Ge någon förklaring till bytet behöver du alls inte och jag skulle tro att det är bättre att låta bli eftersom det leder chefen i fel riktning om man bara är intresserad av praktikaliteterna kring sista veckorna.
Jag menade arbetsgivaren, dvs den organisation som man jobbar för, inte den direkta chefen. Individuella chefer kan säkert vara mycket mer omtänksamma (eller mindre.) Men de har väl lite att säga till om vad gäller villkor för personal som sägs upp? (De är ju också anställda.)
Det behöver ju inte va närmsta chefens fel att det ser ut som det gör. Och man kan ha empati för någon som gett en mycket tidigare. Men är arbetssituationen ohållbar så är den. Det bör framgå vid uppsägninge. Om inte annat för att klargöra vad som måste göras för att behålla andra på arbetsplatsen. Sen bör det framställas så att det redan är ett fattat beslut att byta och inte något förhandlingsbart med löften om bättre villkor framöver.
Du vet att jag påtalat att situationen är ohållbar. Och det har inte blivit bättre utan snarare sämre sedan dess. Nu har jag fått ett annat jobb och kommer sluta här. Jag säger alltså upp mig. Jag hoppas ni får in någon ersättare fort så jag kan göra en snygg överlämning.
Om nu chefen har varit bra tidigare och är en bra människa så förstår den säkert situationen. Om så är fallet kan man även visa lite medkänsla och säga nåt i stil med: Jag är tacksam för vårt samarbete och alla utbildningar jag fått. Och jag vill inte sätta dig i klistret. Men jag behöver gå vidare. Hoppas ni får gjort vad som måste göras för arbetsbelastningen så att de andra inte behöver göra samma val.
Säg upp dig, det är ditt liv och din karriär du har ansvar för. Du har erbjudits en ny tjänst och det räcker som motiveringen. Alltid snyggare att gå till något positivt än från något negativt. Din ansvarskänsla för nuvarande arbetsplats hedrar dig. Samtidigt är det ledningens ansvar att resurssätta med kompetens och personal så att verksamheten fungerar och arbetsmiljön är god. Det borde tagits in vikarier osv om andra är t ex föräldralediga. Låter lite som att du blivit tagen för given.
Nä visst, föll i samma fälla som de som gjorde mig irriterad. Upplevde att många i tråden hade en retorik som utgick från att alla chefer var känslokalla jäklar. Jag känner många chefer, ingen som är känslokall.
Sedan är det kanske så att om man arbetar i en stor organisation och beslut som har negativ påverkan på enskilda individer tas långt ifrån de som besluten handlar om, då minskar kanske risken för dålig sömn hos beslutsfattarna. Vad vet jag, jag har aldrig arbetat i stora organisationer.
Och jag instämmer definitivt i att det inte är TS problem utan att hon ska lämna utan att behöva ha dåligt samvete. Sedan tror jag att hon ändå kommer att ha det i början eftersom hon verkar vara en empatisk människa och då är det inte konstigt att tänka på vad som kommer att hända med patienter och kollegor. Man ska inte heller ha dåligt samvete över att ha dåligt samvete.
Jag tror det är viktigt att du skiljer på saker och ting kring din situation. För att rikta dina tankar och känslor lite.
Din chef är bara en person som har vissa arbetsuppgifter och som kanske inte kan påverka situationen i någon större utsträckning. Om det inte är så att du tycker den här chefen faktiskt har en förmåga att förankra och implementera de förändringar som hade löst just din situation - men brustit i sitt engagemang? I samband med uppsägning tycker jag att du kan berätta lite kort för din chef hur du tycker att ert samarbete fungerat.
Din arbetsgivare kan fungera som ventil i dialogen med chefen - säg uttryckligen att det är omständigheter i arbetsgivarens förutsättningar, policys etc. som du kritiserar och inte din chefs insatser. Här finns inga skuldkänslor som är rationella - i en arbetsgivares verksamhet är du bara ett yrke med en siffra - inte en namngiven individ. Tyvärr är den siffran nära 1 just nu, men det är inte du som har försatt verksamheten i den känsliga positionen.
Om det finns några skuldkänslor kvar kring ovan två så undrar jag om du har varit tydlig med exakt vad som hade krävts för att du skulle vilja stanna? Om du kan formulera de konkreta krav som hade förändrat ditt beslut - gör det och ta med dig dem i dialogen. Om du inte har gjort det tidigare kanske det finns skuldkänslor kopplade till att du vet att din chef och arbetsgivare inte har haft någon möjlighet att faktiskt lösa situationen. Men det är aldrig för sent! Du kan reversera ditt beslut om följande punkter löses inom 2 veckor - för om två veckor säger du upp dig. Gör dock inte detta om du har varit tydlig tidigare.
De skuldkänslor du känner gentemot samhället (dina grannar dvs patienter) är annars den enda rationella källan. Och en ädel sådan! Här blir det en fråga om din egna och din familjs intressen - samt hur starkt du känner en plikt och får en positiv känsla av att hjälpa andra där du befinner dig idag. Om du inte kommer att kunna se dina barn i ögonen pga skam, så är det självklart ingen känsla du bara ska ignorera. Men glöm inte att det också kostar något, av dig och din familj.
En tanke jag vill dela, och den kommer från omtanke, är att du ibland verkar stå ut med mer än du egentligen borde behöva göra. Du förtjänar att bli behandlad bra och att känna att du har valmöjligheter. Fundera gärna på om den situation du är i verkligen speglar hur du vill ha det i längden.
Som vi sagt tidigare i tråden, du ska känna glädje och trivsel när du går till jobbet. Om det inte känns så, är det helt okej att börja se dig om efter något som passar dig bättre. Den inställningen har varit väldigt hjälpsam för mig, och jag hoppas att du också kan hitta en väg som känns bra för dig.
Att jobba vidare i en ohållbar situation är att stödja och förlänga ohållbarheten. När man väl tydligt har identifierat ohållbarhet är det därför läge att så snabbt det går sluta stödja den. Framför allt för sin egen skull förstås, men också faktiskt för verksamhetens bästa.
Fokusera på dig och ditt barn. Chefen har redan misslyckats i och med att du känner att du vill lämna. Du har inget ansvar att mildra några effekter av din uppsägning.
