Bastu och AW är det hög frekvens på självmordstankar innan också.
2 gillningar
Charlie Söderbergs retorik är orättvis i sitt upplägg, det är rätt givet att man inte älskar ett jobb på samma sätt som sin familj.
Jag trivs bra med mitt jobb men skulle inte säga att jag älskar det. Faktum är att jobbet blir precis vad jag väljer att göra det till. Jag har stort ansvar men också stor frihet att prioritera och välja nivån på det jag gör. Jag har alla möjligheter att byta jobb internt på en stor arbetsplats, gå kurser, jobba med mig själv etc. Jag har bra kollegor och det är trivsamt på många sätt att samarbeta med folk, att jobba mot gemensamma mål och lösa problem som uppstår.
Dock börjar jag känna vittring på “FIRE” så sedan några år tillbaka snurrar tankarna i bakgrunden. Jag kan säga upp mig idag om jag skulle vilja men det känns ännu inte rätt. Det är en komplex fråga och allt ligger i mina händer, både vad jag vill göra sista åren på jobbet och hur jag tänker mig framtiden efter att jag har sagt upp mig. Beslutet får mogna och har egentligen inget alls att göra med om jag “älskar” mitt jobb eller inte, det är mer kopplat till det stora livspusslet och helheten.
Man ska inte förenkla saker för långt och att lönearbeta sitter rätt djupt rotat. Det behöver inte vara dåligt. Känner man att tillvaron är meningsfull är det knappast fel. Det är inte säkert att tillvaron känns mer meningsfull utan jobbet, det kan också bli precis tvärtom beroende på hur man är funtad.
Jag är väldigt sällan ledig från jobbet. Är jag det känner jag lite dåligt samvete, det känns lite som när man skolkade i skolan (vilket för mig handlar om några enstaka dagar under grundskolan). Samma om man är hemma och sjuk. Jag tar ut flex eller semester då, det händer så sällan. Jag har aldrig varit sjukskriven, aldrig arbetslös. Det känns naturligt att arbeta och förutom att det är meningsfullt att åstadkomma resultat i samarbete med andra så är det ju bra med fast lön, fasta vanor. Och så är det faktiskt tänkt så att “samhällskontraktet” bygger på att de som har arbetsförmåga behövs för att skattepengarna ska komma in och räcka även till de som inte har arbetförmåga. Och jag har arbetsförmåga, det blir lite som ett slöseri att inte utnyttja den, lite som att hålla sig undan när det är städdag i bostadsföreningen. Så alla dessa tankar kommer att snurra vidare till den dag då det tippar över, att jag väljer att säga upp mig. Det kan bli om en månad, om ett år, om 10 år. Mest troligt är att det blir inom ett par år.
Angående “erbjudandet” att få lön resten av livet men inte få gå till jobbet så hade jag tagit det idag. Då tippar det nog över pga “snålhet”. Man kan alltid starta eget om man vill, då man ju har försörjning i grunden så kan man jobba med precis det man vill, eller prova olika saker fritt. Eller jobba ett par timmar om dagen med sina aktier, fonder, ETF:er etc. och sen chilla resten av dagen.
4 gillningar
Jag är lite kluven till sådant. Jag tycker faktiskt att det är lite kul och givande i stunden. Sen brukar det inte bli så mycket av det i praktiken. Cheferna får på sig uppifrån att göra den här typen av övningar. Det kommer oftast sent och med dålig planering för de har antagligen prokrastinerat det själva. Sen heter det att man ska följa upp det några veckor senare. Det händer nästan aldrig.
Jag ser det som ett slags spel. Det lönar sig inte att motarbeta så jag spelar lite teater och försöker vara så positivt inställd som det går, det uppskattas av cheferna och man kommer framåt, de känner sig nöjda. Det blir inte bättre av att gå och tycka illa om det och kanske motarbeta. Lite som att gå till tandläkaren, det behöver göras. Men i stunden tycker jag ändå att via “teatern” så kan det vara lite småkul. Så ett tips kan vara att nästa gång en sådan övning ska göras, se det som ett rollspel och ta på dig de positivaste glasögonen du har. Det gör det lättare och det kan rent av bli kul!
2 gillningar
Ja Tack Pelle det är så man måste/ska göra.
Det står också i dom flesta överlevnadshandböcker att en bibehållen positiv attityd ökar chanserna. Sen kan man välja att implementera detta vart man vill.
1 gillning
Allt har en prislapp?
Personligen skulle jag aboslut inte slutat jobba även om jag fick samma lön för att sluta arbeta, inte ens om jag skulle fått dubbel lön för att sluta arbeta…
Om jag däremot skulle fått en budget på ca 30 msek/år för att bygga maskiner, IT-lösningar och automationslösningar inom valfri industri utefter mina intressen så skulle jag acceptera detta. Även om det vore en oavlönad tjänst.
Betyder det att jag inte gillar mitt jobb 
3 gillningar
Personligen lägger jag inte så väldigt stor vikt vid just termen “älska”, så jag upplever nog inte frågeställning som riktigt så laddad som det kanske var tänkt. När folk säger att de “älskar sitt jobb” så tror jag de flesta egentligen menar cirka “jag gillar det väldigt mycket”. Det är alltså ett uttryck som i vardagsspråk kan användas på samma sätt som t.ex. “jag älskar chokladglass”. Att då börja prata om självbedrägeri bara för att man inte gillar sitt jobb lika mycket som man gillar sina barn blir lite väl pedantiskt i min mening.
Med det sagt så tror jag absolut att folk har en tendens att fastna i rutiner som de egentligen inte gillar särskilt mycket och motivera det fångenskapet med diverse självbedrägliga bedömningar om rutinernas förträfflighet. Här skulle jag dock inte bara vilja lyfta fram jobbsituationen, utan jag tänker nog att den här typen av självbedrägerier är betydligt mer allmängiltiga och kan täcka i stort sett alla långvariga situationer—jobb, partner, bostad, vänner, etc. Det verkar finnas någon form av allmän status quo-bias i samhället där folk till synes föredrar att fortsätta på samma spår som de alltid har gjort i stället för att prova något nytt, även i situationer där ursprungsläget kan framstå som ganska dåligt i absolut bemärkelse.
Om man ska rationalisera detta på något sätt så tror jag man måste börja med insikten att förändring alltid kostar (tid, energi, resurser, etc.). Att lämna sin partner innebär t.ex. kanske i förlängningen att man också behöver hitta en helt ny bekantskapskrets för att inte riskera att dö ensam och miserabel. Det skapar i sin tur en osäkerhet om huruvida man verkligen kommer tjäna på förändringen eller inte. Att lyfta fram förträffligheten i sin egen situation skulle då eventuellt kunna tolkas som resultatet av en nyttokalkyl där man kommit fram till att även om man har det ganska bedrövligt i absolut bemärkelse så är det ändå bättre än riskerna man måste bära under alla gångbara alternativ.
4 gillningar
Det beror på - får jag tjäna pengar på andra sätt eller är jag förbjuden att ta andra jobb? Dvs jag tvingas gå hemma med noll möjlighet att tjäna mer pengar?
Då skulle jag tacka nej. Jag både trivs och ser dessutom mitt arbete som möjlighet att tjäna mer pengar i framtiden. Genom karriärutveckling och genom att optioner kan avkasta.
Får jag däremot dagens månadslön direkt in på kontot och kan ta ett annat (säkert lika kul) jobb imorgon så skulle jag sluta direkt.
1 gillning
Tror inte man behöver göra frågeställningen så komplicerad. Om man istället frågar om den:
“Hur mycket gillar du ditt jobb på en skala mellan 0-100 vad skulle du då ge det för siffra?” Där 0 betyder att det finns inget som man gillar med sitt jobb alls och 100 betyder att det finns inget som man ogillar. Det blir en betydligt mera nyanserad fråga istället för den svart vita frågan som Charlie ställer. Jag tror väldigt få skulle ge sitt jobb siffran 100 och väldigt få skulle ge siffran 0. Jag tror de flesta ser att jobbet innebär en del bra saker och en del dåliga saker. Vissa kommer sedan tycka att de dåliga överväger och vissa tycker att de bra överväger.
Jag tror att precis som i de allra flesta saker så behöver man hitta en balans.
4 gillningar
Nej, tror inte att man kan jämföra att man älskar sina barn med att man älskar sitt jobb oavsett.
Två helt olika värdegrunder som utmanar varandra och om du sätter dina barn på spel så skulle 99.9% minst, välja bort sitt jobb, bil, hus, kanske och antagligen till och med fru.
Frågan kanske bör ställas om, missbrukas ordet älskar? Isåfall, ja.
3 gillningar
Jag tror du har rätt i att de flesta föräldrar skulle säga att de värderar sin barn högre än allt annat. Men samtidigt så spenderar ju många av dessa föräldrar betydligt mer tid på sina jobb än på att umgås med sina barn.
Varför då?
Ett möjligt svar skulle kunna vara att många föräldrar i själva verket inte värderar sina barn så högt som de påstår, och att självbedrägeriet som Jan fiskar efter egentligen ligger på barnsidan snarare än på jobbsidan.
(Jag har inte själv några barn, så egentligen borde jag väl kanske svara “ja” på frågan om att aldrig träffa mina barn för 35 000 eftersom det skulle ge mig en fin lön för något som jag idag gör helt gratis.)
1 gillning
Är det verkligen barnens bästa att man som förälder spenderar all sin vakna tid med dom? Att älska kanske är att låta dom forma sitt eget liv?
3 gillningar
Jag tycker genuint om mitt jobb och ser fram emot att sätta igång igen nu efter semestern.
Visst finns det dagar som man känner att det skulle vara skönt att bara gör något annat, men det är sällan. Kort och gott så jobbar jag med IT-försäljning och nuvarande arbetsgivare är ett stort amerikanskt bolag som är specialiserade på mjukvara för datacenter, nätverk och molntjänster.
I just mitt fall så skulle jag säga att det är dessa faktorer som gör att jag tycker om mitt jobb:
- Frihet att jobba lite hur/när/vart jag vill. Är mycket bra då vi har en stor familj med småbarn.
- Stimulerar mitt sociala driv.
- Jag är genuint intresserad av det vi håller på med.
- Resultatbaserad roll vilket betyder att det finns möjligheter till att tjäna väldigt mycket om man lägger manken till.
- Härliga kollegor.
2 gillningar
Brukar säga att jag skulle älska mitt jobb om det fanns fler timmar på dygnet och jag kunde få sova lite mer.
2 gillningar
Löjliga lekar på APT:n. Jag går på toa när det är sånt.
1 gillning
Går aldrig på saker utanför arbetstid. Visst har jag trevliga arbetskamrater men ska jag träffa dom på fritiden känns det ju som jag är på jobbet då också.
2 gillningar
Låter sunt, man känner av vilka man vill hänga med och då brukar det en riktig vänskap oavsett om man träffas på jobbet. Ibland får man väl offra sig dock även fast man är en osocial räv som hellre sitter framför excel och knåpar ihop något…
Bra infallsvinkel.
Det här med att vissa saknar kapacitet att föreställa sig något, vad som helst, som skulle kunna vara roligare än att lönearbeta minst 1 dag i veckan.. är det brist på kreativitet eller någon slags rädsla för att lämna det trygga? Kanske ett omedvetet försvar för all den energi man lagt på att komma dit man är i karriären 
allt man offrat på vägen kan ju inte vara förgäves.
Detta tror jag kan ändra sig med ålder och antal år som lönearbetare också. De flesta älskar nog sitt jobb första 15-20 åren, sen blir det kanske nån slags rutin och under tiden händer annat, familj, barn, perspektiv ändras över tid. Man hittar kanske hem i sin livsfilosofi och lär känna sig själv bättre Till slut blir jobbet bara nått man gör bland allt annat som utgör livet. Hur många 50 åringar får nya spännande minnen för livet när de är på jobbet?
1 gillning
Tack för ett bra inlägg!
Jag har också tänkt mycket på just det här ämnet!!
Dels utifrån mig själv men också hur jag upplever att andra ser på det här med jobb, frihet och synen på sysselsättning i samhället i stort.
Jag har ett sådant där jobb som många drivs att konkurrera om, och där alla ska älska sitt arbete och glädjas dagligen över vilket fantastiskt företag vi är som förändrar världen!
Men om jag fick lämna med lön så hade jag sagt TACK FÖR MIG!! På direkten. 
Många i min omgivning säger till min förvåning och irritation att dom älskar det och skulle aldrig KUNNA sluta arbeta. (Lönearbete)
Jag har ställt mig själv frågor många gånger:
Om jag nu stämplade ut för gott, hade jag mått bra av att vara “ekonomiskt oberoende” och inte förhålla mig till en arbetsgivare? Hur skulle jag klara detta?
Hade jag mått bättre som Entreprenör eller egenföretagare istället?
Hur skulle jag fylla mina dagar?
Är det som jag längtat efter sedan 18 års ålder?
Bäst att vara helt fri??.
Om jag stannar där och reflekterar så tror jag vi människor har olika behov, som man kan fylla på flera sätt.
Grundläggande så behöver man motion för att må bra och en känsla av att man får något uträttat för sin överlevnads skull. Man behöver också säkert en flock-tillhörighet / social kontakt.
Exempel: Plocka bär, jaga, hugga ved, eller nutida fenomen som gruppträning eller jobba ideellt i ett soppkök. Oklart vad dessa aktiviteter ska vara men bara det ger mig som homo sapiens den här grundläggande tillfredsställelsen.
Det stör mig att folk man pratar med nästan Alltid blir förskräckta när man säger att man INTE vill jobba.
Det är normer och en indoktrinering som jag tycker är så vidrig, det är som om dom inte ens försöker se med öppna ögon och smaka på ordet: frihet!
Med det sagt så tror jag att jag absolut kan klara av att sluta lönerabeta, det skulle också vara intressant att driva företag utifrån en passion jag kan hitta framöver.
Jag tror det finns folk som älskar sitt jobb.
Eller så älskar dom det dom blir när dom gör det, eller tillfredsställelsen av att ha ett syfte här på jorden.
Själv tror jag faktiskt bara det krävs lite struktur och ordning, se till att jag har grundläggande saker i mitt liv. Utveckling, utmaningar, socialt och fyller dagarna med sådant jag mår bra av. Vara min egen chef och ta mer ansvar för mig själv.
Detta ämne inser jag nu är så stort och gränsar till biologiska grejer och filosofiska frågor som vad är meningen med livet och varför är jag här på jorden. 
Kanske något man ska ta över en öl med likasinnade människor som vågar ha två tankar i huvudet samtidigt.
8 gillningar
Så vidrigt är det nog inte då samhället faktiskt bygger på att folk jobbar och bidrar till det allmänna med skattepengar och tillväxt för att trygga pensioner etc. Det är en bra norm, utan den skulle samhället inte fungera.
2 gillningar