Älskar man sitt jobb eller är det något man bara säger (och lurar sig själv)?

Vardags- och privatekonomi Lön- och jobbrelaterade frågor
#1

I tråden “Avsnitt #261 - Samla positiva livsupplevelser snarare än pengar på kontot? (då det sannolikt kommer hända iaf.)” kom vi på ämnet att “älska sitt jobb”. Bland annat då det tas upp i Bill Perkins bok som tråden handlar om men också utifrån följande kommentar som jag bryter ut till en egen tråd för att höra era tankar kring mitt eget funderande… således varning för ostruktuterat inlägg… :blush:

Jag har lite mixad relation till det här. Så här kommer lite lösa tankar.

Ja, jag håller med om att man ska gilla sitt jobb. Det är ju ett av mina huvudargument mot alla FIRE-människor som vill bli FI för kunna sluta jobba. Dessutom visar undersökningar från t.ex. Gallup (taget från huvudet / avrundat) att runt 60 % skulle bytt jobb om de bara vågade och ca 80+ % är inte engagerade på sitt jobb, 20 % är direkt oengagerade och motarbetar organisationen.

Så ja, många borde byta jobb. Men, det är inte det som denna tråden handlar om. Den handlar snarare om oss / mig / de som säger att de älskar sitt jobb. Jag tror nämligen att t.ex. jag från tid till annan lurar mig själv - även om jag är först att skriva under på att jag älskar mitt jobb.

Det första lackmus-testet som jag brukar använda kommer från Charlie Söderberg som brukade på sina föreläsningar säga något i stil med:

Många som säger att de älskar sitt jobb, älskar inte sitt jobb. Låt oss testa. Om jag sa till dig, du får din lön som du har idag, varje månad resten av ditt liv på kontot, men jag kräver en sak som motprestation. Det är att du aldrig mer får träffa dina barn. Aldrig någonsin. Skulle du ta det bytet?

Alla säger “nej”. Varför? Jo, för att man älskar sina barn och man vill inte byta bort dem för 35 000 SEK innan skatt i månaden. Men låt oss ta nästa exempel. Du får din lön, precis som idag, insatt på kontot resten av ditt, liv men nu är motprestationen att du aldrig mer får gå till jobbet. Idag var sista dagen och du får inte gå dit igen. Skulle du ta det?

Väldigt många säger ja. Varför? Jo, för att du älskar inte ditt jobb. Du kan gilla ditt jobb, men du älskar inte ditt jobb på samma nivå som du älskar dina barn.

Jag skulle ju högst sannolikt må dåligt av att inte få göra mitt jobb, hänga med er och allt det andra som jag gör. Men jag vet autentiskt inte om jag hade tackat nej för att jag älskar mitt jobb, för att det är en rädsla vad jag skulle göra annars eller hur jag skulle få utlopp för driv och kreativitet.

Återigen tror jag att svaret handlar om balans, att autentiskt försöka reflektera över vad som är viktigt på riktigt för en själv. Ja, lite förvirrade tankar en måndag kväll i augusti…

12 gillningar
#2

Lever jag för att arbeta, eller arbetar jag för att leva ?

5 gillningar
#3

Jag tänker också att vi gör en tankevurpa när vi utgår från att vi som människor är konsekventa och har EN entydig inställning till saker och ting. Jag tänker att vårt psyke snarare är en mer eller mindre välstånd orkester med olika åsikter och känslor kring saker och ting. Jag har en del som älskar mitt jobb, en annan som önskar att jag inte behövde jobba alls och så vidare.

Lite måndagsflum från mig :relaxed::pray:

5 gillningar
#4

Det här är något jag reflekterat en del över under de senate två åren. Jag har förmånen att från och med i höst ha min största hobby som yrke. Det är en anställning på 50% och jag spenderar resterande tid på plats för att jag älskar det jag gör och för att jag finner det utvecklande. Anställningen i sig kommer från att jag har varit där obetalt och absorberat så mycket kunskap som det bara gick, visat intresse och en vilja att vara kvar.

Min känsla är att de flesta av oss inte gör det vi innerst inne brinner för. Det ligger verkligen något i att syssla med något du skulle gjort utan ersättning.

2 gillningar
#5

Man menar väl inte riktigt att man älskar sitt jobb även om man säger det. Man menar väl mera att “jag trivs så bra att jag inte skulle kunna tänka mig att byta mot nåt annat jobb”

2 gillningar
#6

När man har provat olika saker innan och “jobbat sig fram” till sin nuvarande roll och/eller arbetsgivare så kan man nog hyggligt väl bedöma om man landat rätt och är på det optimala stället. Innan man gjort den resan är det ju lätt att tänka att jobbet är reko men utan att egentligen veta om det finns något annat som skulle passa bättre.

1 gillning
#7

Charlie måste ha frågat avgående riksdagspolitiker. “Ja, det är väl så det ska funka?”

Skämt åsido, det är ganska naturligt att ifrågasätta sin tillvaro och sysselsättning då och då, det gör nog de flesta. De flesta över 30 år har haft flera jobb (och således lämnat ett jobb tidigare) och när man dessutom har barn finns en chans/risk att karriären inte känns lika viktig som tidigare. “Once you’re a parent, you’re the ghost of your children’s future” som han McConaughey sa i den där filmen. Då är det lätt hänt att man ser sitt förvärvsarbete som just… ett förvärvsarbete.

Jag trivs jättebra med mitt jobb, med sina segrar och tragedier, och slöseri med tid kommer det nog aldrig kännas som. Jag gillar vad jag gör och arbetar deltid för att komma till barnen, inte från jobbet, och jag skulle antagligen bli halvt galen efter 1-2 år utan den typ av intellektuell stimulans jag får av att jobba. Men det är ju långsiktiga perspektiv - försöker någon sno mina barn i sin preppiga PowerPoint-hypotes kickar reptilhjärnan igång på två sekunder och Charlie Söderberg har därmed fått mig precis dit han vill.

1 gillning
#8

Jag tror att många som säger sig ogilla/vilja byta eller sluta arbeta helt och hållet egentligen skulle må sämre om de slutade jobba. Arbetet fyller för många fler funktioner än enbart som födkrok. Många (särskilt äldre) har en stor del av sin identitet i sin yrkesroll.

Sedan finns det även en grupp som t.o.m bävar inför helger och semestrar för att de är så ensamma på fritiden eller inte vet vad de ska göra av sig själva. Det är ofta den gruppen som hamnar i stora bekymmer pga arbetslöshet.

4 gillningar
#9

Hade du frågat mig för 5 veckor sedan hade jag nog protesterat. Såhär 4 veckor in i min semester kan jag dock bara instämma till fullo! Även om det är en stressfri tillvaro :slight_smile:

Jag är i och för sig högst introvert och kräver återladdning av batterierna i tid till annan. Men utdragna semestrar gynnar helt enkelt inte mitt psyke har jag insett den här semestern! Jag blir förslappad, vilse och allmänt lost. :face_with_spiral_eyes: Då har jag ändå sysselsatt mig med diverse aktiviteter i gott sällskap…

Men samtidigt känner jag en överhängande likgiltighet inför återgången till jobbet nästa vecka… Inte att jag älskar det, trots att det gynnar mig i någon mån. Det skvallrar ju givetvis om att jag borde byta. Kruxet är bara att jag i grund och botten tror det är anställningsformen som är problemet för mig. Det känns som att hela mitt väsen är byggt för någon typ av egenföretagande, oavsett hur olönsamt det skulle vara till en början om inte annat.

Någon affärsidé har jag inte heller :sweat_smile: Just nu känns det bara som att jag skulle kunna köra taxi eller plocka bär i skogen om det är så. Bara jag får ha min egna lilla bubbla och mitt egna lilla bolag :joy: Jag har funderat på det länge men aldrig kommit till skott med något! Det var mycket intressant att få läsa Blogg: Min resa till att bli företagare [Företag startat! Följ det!] på temat!

Tack för jobbigt tankespjärn såhär en måndag! :wink: @janbolmeson

7 gillningar
#10

Just ordet älskar är mycket laddat för mig. Det är främst reserverat för mina barn, min man, glass och vattenmeloner.

Jag gillar, tycker om och trivs med mitt jobb. Det ger mig utmaningar, personlig utveckling, tacksamhet för min livssituation och tillfredsställelse i att hjälpa andra samt en hyfsad lön varje månad.

Jag har provat på olika jobb genom livet men haft känslan av att bara lotsas att jag vet vad jag gör och rädsla för att bli genomskådad som en bluff.

Det jobb jag har idag är jag genuint intresserad av, brinner för, vet att jag är bra på det jag gör och har ingen känsla av att låtsas länge.

Ändå kan jag inte säga att jag älskar mitt jobb.

4 gillningar
#11

Hela livet är ett bedrägeri.

Så snart vi utvecklat ett självmedvetande så börjar vi att skapa schimärer.

Det är vår och vi lurar oss själva att det är något viktigt med att bygga den där kojan av ris i skogen uppe vid dagiset som våra vårdnadshavare placerat oss i.

Sen upptäcker vi spik och stjäl någon manlig förebilds undanlagda plankor och börjar bygga den där trädkojan. Vi pantar burkar för att köpa spik och skryter så gärna om hur hög den skall bli.

Sen trimmar vi moppar och ger tjejerna skjuts. Vi lackar och lagar och köper CD-skivor. Dom har vi med oss på festen och spelar.

Sen kommer sommaren och då är det bil med kjolpaket och baslåda. Vi flyttar till lägenhet med flickan vi älskar. Vi tecknar lån och reverser både finansiellt och emotionellt. Svetsar rost och bävar inför besiktningen.

Det blir ungar och hus. Amortering och föräldrakurs. Renovering och vardagsekonomi. Bära plankor, skruva gips, lägga golv, tilläggsisolera.

Sen kommer hösten. Ungdomens glada dagar är förbi. Vardagen kommer inpå. Kärleken kläms mellan alla måsten och allt vi försöker få till.

Vintern. Kärleken tar slut. All sötma tycks ha svunnit. Nu står man helt plötsligt som en yr fågelunge och undrar vad som hände.

Livet är hårt och enda vägen ut är att kravla sig igenom ännu en vinter, ännu en dag. Enda sättet att göra det är att lura sig själv att det är värt det.

8 gillningar
#12

Hade det varit bara rädsla och undvikande i botten så hade du antagligen känt det. Ibland när man bollar med olika argument för/emot har jag märkt att om man bara skalar bort dem och känner efter så känner man ofta något i stil med: det finns inget att snacka om, det är det här jag gillar och vill. Och det låter dessutom fullständigt rimligt att också vara lite rädd inför tanken på att bli av med allt man byggt upp och skapat.

Sen vet jag inte om jag tycker att just älska sitt jobb är så viktigt. För mig är det ordet lite för kompromisslöst. Jag tänker nog mer att om jag är intresserad av mitt jobb och ser fram emot saker jag ska göra på jobbet, då är jag på rätt plats. Kanske är det så att om man verkligen älskar sitt jobb kan det ha att göra med att man egentligen älskar bekräftelsen och de sociala aspekterna snarare än arbetsuppgifterna?

Alternativ fråga: skulle man fortfarande älska sitt jobb om ingen annan nånsin skulle uppmärksamma det eller bry sig om vad man säger och gör?

3 gillningar
#13

Jag antar att lönen kommer även om man väljer vägen att fortsätta jobba, annars vore ju valet inte styrt av känslor utan av krav.
Jag vet ärligt talat inte om jag skulle ta det, jag behöver göra de utmanande sakerna jag gör på jobbet, annars mår jag inte bra på riktigt.
På jobbet innan det jag har nu var jag understimulerad och tillbringade mycket av min fritid att göra saker om jag i stort sett gör på mitt nuvarande jobb.

Dvs, skulle jag ta dealen skulle jag ändå tillbringa massa tid med att göra vad jag nu gör på jobbet.

1 gillning
#14

Jag tror det är förunnat några få att verkligen i grunden älska sitt jobb. Typ de som har sin hobby som jobb. Som hade gjort samma sak ändå på sin fritid utan att få betalt.

De flesta av oss tror jag epitetet ”gillar” är mer passande. Älskar är ett verkligt starkt ord och jag tycker vi drar iväg med superlativer inom områden där de inte hör hemma. Vi har kanske också lite fel förväntningar om man ska älska allt man gör. Så är ju inte livet.

Själv har jag haft turen att ha en verklig kanontid på mina arbeten. Inte alla och alltid men generellt ser jag mig som turgubbe. Men jag kan inte ärligt säga att jag älskat jobbet. Inte lika mycket som jag hade älskat att lägga samma tid med nära & kära. Jag har däremot verkligen gillat jobbet, karriären, den mesta delen av tiden.

Sen är det nog en hel del som harvar genom jobbet, karriären, och gör det mer för att försörja sig. Min bror gjorde så. La så lite energi på jobbet som möjligt för att satsa all energi på sin fritid. Det tycker jag är helt ok/bra!

Sist så finns det nog de som är i en toxisk arbetsmiljö. Typ mår dåligt av att gå till jobbet och kanske mer hatar det än gillar det. Här måste man förändra situationen. Livet är rätt långt och man kan inte må dåligt av jobbet.

Så min sammanfattning är.

  • Älska jobbet är nog få förunnat
  • Gilla jobbet är en vettig förväntan i min värld
  • Försörja sig för att lägga energin utanför jobbet är helt ok/bra
  • Må dåligt/hata jobbet kräver förändring
4 gillningar
#15

Jag ljuger nog lite när jag säger att jag tycker om mitt jobb. Jag gillar gemenskapen och är intresserad av vad jag håller på med men det är inte kul att jobba 8-16 varje dag.

Men vad hade man annars gjort? Det räcker ju att ha nån sjukdag ibland för att vakna till.

1 gillning
#16

Jag tror inte heller att det är många som älskar sitt jobb.
Men jag tror att om man jobbar med någonting man tycker om och trivs bra med träffar man förmodligen likasinnade människor och får utlopp för vissa behov som man inte får annars från vänner och familj.

Sen kommer såklart frågan ifall det är rimligt att då lägga ~40h/vecka på detta, men som Jan nämnde handlar det om balans.

1 gillning
#17

Jag kan återvända till livet för 150-200 år sedan i tanken. Jag jobbar för att överleva. Kunna sätta mat på bordet, trygga framtida generationers överlevnad. Thats it i grund och botten. Mitt svar i dagens samhälle på att ta hand om en ko, fiska, odla och överleva.
Allt därutöver är en form av bonus.

#18

Jag är idag 57år och det har gått 2 år sedan jag och hustrun beslutade att säga upp oss från våra arbeten och därmed få 10 extraår som pensionärer.

Jag kan sammanfatta svaret på frågeställningen såhär; Jag kan ibland sakna mitt yrke men aldrig min arbetsplats…

Jag arbetade i många år som placeringsrådgivare och har fortfarande viss kontakt med några av mina större kunder som ringer mig privat och ber om en ”second opinion” kring de råd de fått sedan jag slutade.
Tyvärr är jag inte mycket till hjälp då ekonomiska råd är en färskvara och jag har loggat ut från det mesta.

3 gillningar
#19

Jag älskar min fru och mina barn. Efter den meningen har jag svårt att kunna tänka mig att någon verkligen älskar sitt jobb. Ungefär som exemplet i början av tråden och som @Kasam är inne på.

Men för att försöka dra diskussionen vidare lite:

Tänk om jobbet verkligen ger dig mer än du ger det? Fantisera ihop ett jobb som ger dig all världens möjligheter. Vänner/kollegor, kunskap, resor, pengar, kändisskap (om nåt av det nu lockar) etc. Kanske kan man ha ett jobb som verkligen förgyller livet så pass mycket att man faktiskt älskar att man har det jobbet och därmed livet som medföljer.

Att endast kolla på en grej (pengar i lackmus-testet) kanske inte är rättvist för att det är mer komplicerat än så?

1 gillning
#20

Samma här! Jag är introvert och tystlåten för det mesta så dom sociala bitarna på jobbet är inte min grej.

Det värsta jag vet är medarbetarundersökningar och gruppcouching, han är röd, blå eller gul personlighet. Samtal i ring alltså, skjut mig hellre tack.

6 gillningar