Jag har tänkt mycket på begreppet ”ett rikare liv”. Jag trodde att föräldraledighet och tiden hemma med mitt barn skulle kännas just så – rikare. Mer mening, mer närvaro, mindre stress. Men för mig har det snarare blivit tvärtom, och det är svårt att erkänna.
Jag skäms lite när jag skriver det här, men jag saknar att jobba.
Jag är egenföretagare och när jag jobbar får jag vara produktiv, lösa problem och känna mig kompetent. Jag skapar något, bidrar och ser tydliga resultat av det jag gör. Det är inte hela min identitet, men en väldigt viktig del av vem jag är.
Nu är jag föräldraledig. Och ja, det är givande på många sätt. Jag älskar mitt barn. Men vardagen är också ofta frustrerande och monoton. Dagarna är repetitiva och saknar det där kvittot på att något blivit klart eller löst.
Det som överraskar mig är att jag trodde att jag skulle klara av den här “pausen” bättre. Jag har alltid jobbat mycket och tänkte att det kanske till och med skulle bli skönt att stanna upp. Istället längtar jag tillbaka till jobbet mycket mer än jag hade väntat mig.
Min partner jobbar mycket och har inte möjlighet att vara föräldraledig alls, så jag kan aldrig riktigt lämna över. Han jobbar dessutom långa dagar, vilket gör att mina dagar ensam med barn blir väldigt långa. När han är hemma pratar vi mycket om situationer och problem på hans jobb och jag känner mig lite avundsjuk på hans intressanta vardag.
Vem är man när man inte jobbar? När man inte får använda den del av sig själv som är van att tänka, skapa och lösa problem?
Finns det fler som känner igen sig, och har ni några tips på hur man gör för att få ihop det här på ett hållbart sätt?
Jepp, småbarnsåren är inte så givande alltid. Att spendera all sin vakna och sovande (om man har tur) tid med en person med IQ 10 blir gammalt ganska fort. Jag ser inte direkt framemot 3 veckors julledighet nu, ungarna blir helt galet understimulerade. Sen kan jag tycka det är kul att hänga med ett av barnen i taget, men såfort dom är tillsammans är det konstant skrik och bråk sinsemellan. Sen är vinterhalvåret väldigt tufft. Sommararen kan man vara ute på helt annat sätt, barnen blir tröttare och sover bättre osv. Huset känns som ett fängelse under vintern.
För att inte tala om den ekonomiska aspekten. Ledigheten innebär ju att jag tjänar betydligt mindre, vilket också påverkar känslan av självständighet och kontroll.
Min man veckopendlade under föräldraledigheten så jag var mycket själv. Jag överlevde tristessen genom att sy och handarbete. Nästan varje gång bebisen sov passade jag på att sitta vid symaskinen. Så mitt tips är att hitta ett eller flera projekt att pyssla med
Bra tips! Vi har haft det stökigt med sömnen och har hittills mest kunnat söva i vagn på dagarna vilket inte gett så mycket tid för egna intressen. Har överlevt på ljudböcker och podcasts. Men sömnen blir bättre och bättre.
En hörlurssnäcka i örat och någon podd eller ljudbok som är igång kan lindra tristessen . Såklart inte hela tiden, då man behöver bonda och interagera med sitt barn men det finns ju så många timmar av en dag.
Fram till min son var 2 så var det tråkigt att vara fl. Nu när min son är 3 är han tillräckligt gammal för att tas med på aktiviteter som jag uppskattar + han är blöjfri. Vill jag åka på loppis, handla, träffa vänner och familj eller gå i naturen så hänger han med. Mitt gym har barnpassning så tänkte börja använda mig av den tjänsten. Sen att allt tar längre tid att göra, spelar ingen roll för man är ändå ledig. Hans mamma tycker om att leka med honom, jag tycker om att ta med han ut på äventyr.
Vad man kan eller inte kan göra som föräldraledig beror ju så klart på vilken sorts barn man fått. Men i grunden är det ju lättast att förverkliga sig själv när barnet sover. Beroende på ålder kan det ju så klart vara mer eller mindre lätt.
Jag finner att det är lättast att orka med de vakna timmarna om man inte har så höga krav på vad som skall göras när barnet sover, ska man stressa igenom massa hushållsarbete så kommer man inte känna sig utvilad eller mentalt stimulerad. Bättre då att satsa på något man känner är rätt sorts stimulans för hjärnan för att man ska orka och känna sig stimulerad. Hushållsarbetet får partnern sköta när denne kommer hem.
Jag har fått höra liknande från vänner - att det blir bättre ju äldre de blir. Kanske helt enkelt får acceptera att det kommer vara en tråkig tid framöver ett tag till (min son är 8 månader) men att det antagligen blir bättre. Den vardag du beskriver låter ju rätt bra!
Brukar finnas grupper från 0-3 och ofta specifika baby grupper.
Att få ett litet lufthål och prata med föräldrar i samma situation var en skön ventil för mig som pappa då jag inte var så involverad i mammans mammagrupp.
Med de senaste 2 barnen fick vi ingen riktig mammagrupp heller så då blev det än nu viktigare då jag inte har så många kompisar i samma sits med barn i närheten.
Jag gillar i teorin det du skriver, att man inte ska ha så höga krav på vad som skall hinnas med.
Min partner jobbar dock så långa dagar att om inte jag fixar hushållsarbetet så blir det inte gjort. Jag har testat den varianten också - låta diskberg och klädhögar växa men det påverkar mig så mycket att leva i ett stökigt hem. Min partner ser ju bara stöket någon timme på kvällen så det stör inte honom så mycket. Jag måste ju leva i det hela dagarna.. Resultatet blir alltså att den lilla tid jag har lägger jag på hushållsarbete.
I så fall hoppas jag det är något yrke med starka säsongsvariationer din respektive har, eller att den intensiva perioden är övergående. Annars kommer det bli svårt att hålla i längden.
Är det så extremt med sysslorna så kan ju städhjälp t.ex. vara ett alternativ om ni har råd.
Annars är bästa tipset att försöka komma iväg till öppen förskola, kommunal eller kyrkan spelar inte så mycket roll. Gå på babysim eller gör något som gör att man inte bara sitter stilla hemma. Åk till Ikea och titta på lampor eller nåt, spädbarn är inte så kräsna.
Det är övergående men kommer vara såhär intensivt i ett par år till. Därefter kommer han gå ner väldigt mycket i tid och vår situation kommer se helt annorlunda ut.
Har absolut övervägt städhjälp men om jag ska vara ärlig är det inte hushållssysslorna utan det framförallt det faktum att jag saknar jobbet så mycket som skaver för mig.
Det gör han ju också, såklart. Jag tror inte att man behöver eller alltid ska lämna jobbet på jobbet. Vi har alltid pratat mycket om våra jobb och jag tror att man lär sig mycket om varandra och sig själv så. Dock har jag ju inte längre några jobbsituationer att dela med mig av..
Precis nu de kommande månaderna kommer det att hända supermycket. Framsteg varje vecka med nya reaktioner, läten, ord, steg, observationer, härmning, förstå uppmaningar, osv. Att ta hand om en bebis kommer snabbt att övergå till att umgås med ett litet barn, på bara några veckor.
Er bebisperiod är nästan över nu och det börjar bli dags att sälja liggdelen i vagnen, de små bebiskläderna, babyskyddet, de små napparna… den här tiden var inte längre än så. Några få månader av ryckig sömn, små fingrar och tår, total närhet och ett fluffigt moln av trygghet och värme.
Det ser ut som ni har levt livet där jobbet betyder nästan allt och helt plötsligt kommer in unge oskyldig som ställer till för Er. Tyvärr när man får barn måste man ändra sina prioriteringar och leva som föräldrar om man vill att livet ska fungera. Ingetting blir som innan utan barn. Det får man acceptera omgående annars har/får man både kortsiktiga och långsiktiga problem
Leta upp föräldragrupper där ni kan hänga. Det gör underverk. Du får träffa andra och barnen har kul.
Sedan livet med barn är helt annorlunda än livet utan. Ni kommer behöva ställa om era liv för det kommer kretsa kring barnen. Och det är viktigt att ni gör det för barnens skull, de behöver er som mest när de är små.
Bebis livet är rena semestern tills de blir några år.
. Såklart inte hela tiden, då man behöver bonda och interagera med sitt barn men det finns ju så många timmar av en dag.