Normala människor har inte heller disciplinen att inte trycka i sig skräpmat 24/7, utan disciplin händer inte mycket bra i livet.
Om inte “normala människor” (typ gemene man <> från oss här på RT) har disciplinen att hantera sitt likvida sparande på ett klokt sätt är ju rådet att låna maximalt på bostaden och sätta in på sparkonto väldigt dåligt…
1 gillning
Måste vara onormal. Fick en fråga av en bekant vad lönedagen betyder för mig. Absolut ingenting för min egen del. Ingen känsla, varken glädje eller sorg.
Är mer glad för min optimering. Bara ätit ute 2 ggr den här månaden varav ena dagen var att fira 2 årig bröllopsdag . Andra var McDonalds idag. Ätit ur frysen istället kör att handla.
Jag tänker att gruppen som inte skulle klara av att ha stora likvida tillgångar skulle kunna delas upp ytterligare.
Många klarar inte av att skapa löpande överskott, överhuvudtaget.
I deras fall är det irrelevant att fundera på vad som ska göras med ett överskott eftersom det inte finns något.
Alla pengar som kommer in konsumeras upp.
De personer som amorterar stora belopp är udda på samma sätt som de som sparar pengar på hög eller investerar det i något annat, t.ex. aktier.
Jag inbillar mig att gruppen som amorterar hårt skulle ha lättare för att inte spendera upp pengarna än de som sparar väldigt lite eller ingenting alls.
De som amorterar är målmedvetna och kan ju tekniskt sett öka bolånet när som helst för att konsumera men väljer att inte göra det.
Det är nog mest riskaptit och brist på kunskap som är motiveringen i deras fall och kanske inte enbart att de inte klarar av att hålla i pengar.
3 gillningar
Tycker tråden är väldigt kategoriskt, som om det vore en naturlag att inte amortera.
Allt beror på dina likvida tillgångar, soliditet och kassaflöde/lön.
Alla har olika förutsättningar/förmågor och miljöer som dom anpassa sig i.
3 gillningar
Ttcker du också att första inlägget är det? Jag tycker tvärtom att första inlägget försöker reda ut att det i de flesta fall (men inte alla) är bättre om hushållet kan spara i andra sparformer än amortering på bolånet.
Jag förstår TS och håller delvis med, men försöker också argumentera för att människan är svag och begår beteendemisstag som lämnar hushållet fattigare om sparformen är en annan än amortering på bolån. Men det är ju en högst personlig känsla och inte på något sätt korrekt ur ett ekonomiskt perspektiv.
1 gillning
Den intressanta frågan är väl vad som gör hushållet lyckligast? Rikast på kyrkogården är ett så oerhört deppigt mål. Men visst, om låg amortering leder till att någon passar på att spela bort pengarna på onlinespel så är det inte bra. Om däremot valet står mellan hög amortering och tex många härliga resor med sin familj så är väl valet självklart? Fattigare men livsmässigt rikare skulle jag välja alla dagar i veckan.
4 gillningar
Jag tycker det är en bra poäng att klarar man att amortera så lär man klara att spara/investera. Och det lär i varje fall vara bättre att konsumera de pengar som är lånade via billigt bostadslån snarare än att ta ett dyrt konsumtionslån—vilket man också kan göra om man inte klarar av att kontrollera sig själv. Jag tror många av beteendegrejerna ni pratar om uppstår mycket pga av saknad kunskap och obetänksamhet, inte enbart pga avsaknad självkontroll. Och tråden handlar om att tillföra kunskap och fundera igenom vad som är bäst på riktigt, i stället för att handla bara på instinkt.
Beakta att första svaret från början riktade sig till Jan när han bestämde sig för att extraamortera 
1 gillning
Jag håller med om din trådstart, särskilt om man vet vad man gör. Jag är ändå principiellt för amortering, jag anser att det är bästa sättet att hålla bostadspriserna nere. Måste man amortera av sitt lån på tex 25 år som man behöver i andra länder så går det inte att ta så stora lån för amorteringarna blir skyhöga.
Däremot tycker jag inte att amorteringskrav av moraliska skäl eller i uppfostringssyfte för att få folk att spara är rätt. Jag tror också att har man väldigt svårt att spara (förutsatt att man har ett utrymme att spara) så har man en impulsproblematik som inte löses med amorteringar eller amorteringskrav. Sparande är ju inte rocket science direkt, att förstå att man behöver ha resurser i reserv klarar de allra flesta som inte är väldigt unga och oerfarna.
2 gillningar
Det finns förstås en sanning i detta för vissa. Men till slut inser man att det finns en risk med allt som är individspecifikt.
@axr, kan ha dåligt minne men har du redigerat eller lagt till saker i första inlägget (trådstarten)?
Inte nyligen, man kan inte redigera gamla inlägg längre. Men Jan kanske gjort något, han har ibland redigerat trådstarter han länkar till från sajten. Något särskilt du tänker på?
1 gillning
Körde en variation av denna på Insta igår. Några kommentarer från folk utanför forumet:
https://www.instagram.com/p/DYu3z-zjXIh/
Exakt så hände mina föräldrar. Så amortera och sen låna upp innan pension är lätt den bästa grejen med hus.
Det beror oxå på hur gammal du är o vad du tänker framåt ä. Tänker du bo kvar i huset tills du dör är det rätt men tänker du flytta o köpa något annat eller bygga ut är det bra att amortera för då får du ett större rörelsekapital.
Jag är inte pro amortering och framförallt inte det tvingande amorteringskravet som föreligger.
Staten ska inte bestämma vart och hur man har sitt sparande. Bättre att lägga pengarna i annat sparande och sälja när värdet på bostaden är högre än inköpspriset.
Ha en fin kväll!
Det är väl bättre vara,skuldfri än slav under banken??
Lever du på relativt låg pension och det händer något med ditt hus, tex elpannan går sönder och du inte har sparkapital utan har amorterat i stället, då är det jättesvårt att få lån för att kunna betala pannan. Då är du verkligen slav. Förr fick du ju låna på ditt hus om värdet var betydligt högre än lånen, vad du hade för inkomst spelade ingen roll, så är det inte idag, i alla fall inte för pensionärer.
om huset är avbetalt har du väl outnyttjade pantbrev?
Ja, men du behöver höja lånet ändå och då säger banken nej. Har exempel inom familjen där lån ej blev beviljat trots fria pantbrev på nästan 2 miljoner , blev det nej på totalsumma på 500.000 (inga andra lån på huset) huset värderat till 4 miljoner, låntagarens pension var för låg ansåg banken. Spelade ingen roll att lånet var på en halv miljon och huset värderat till 4 miljoner, de tyckte hon skulle sälja huset som hon bott i 48 år.
Kluven. Har äldre anhöriga. En som lyssnat på banken och inte amorterat så mycket, och ett par som inte har lån på någonting. Personen som sitter med lån blir tvungen att sälja huset för att ha råd att leva gott när pensionssparandet tar slut pga ökade driftskostnader + risk för ökade räntekostnader. De som äger hela sitt hus har en helt annan förmåga att behålla huset trots ökade driftskostnader. Så länge man har en stabil inkomst så är det ju lugnt. Men många missar nog att de ofta ska leva betydligt längre än deras privata pensions täcker.
Absolut - varför skulle Agda ha det magert under pensionen, för att lämna ett hus för 4 mille efter sig till arvingarna? Om hon lämnar ett hus för 4 mille + ett banklån att lösa på 1 mille, så får väl arvingarna det gott nog ändå? Det kan också vara så, att Agda borde se till att göra alla större renoveringar som kan kommas att behövas Innan hon går i pension - för skulle hon behöva byta tak eller renovera badrum när hon väl gått i pension, så kan det också bli nobben från banken.
Kommer banken låna ut pengar även om man bara har några år kvar till pension lr när ska man låna upp?
Aldrig betala av bolån. Vill alltid ha 5-10x hävstång där. Sålde innerstadslyan för ca 12Mkr just för att belåningsgraden var för låg (60% typ) och banken inte tillät utökat bolån pga stelbenta låneregler. Så fick bli billigare maxbelånat boende (max hävstång), överblivna miljoner åker in på börsen.
Hoppas man nån gång kan få låna 10-14Mkr för att köpa en innerstadslya för kanske 12-18Mkr. Tills vidare så tackar jag alltså nej till låg belåningsgrad.
I mina ögon är varje amorterad krona en alternativkostnad
Trams. Detta är ett mantra bankerna arbetat MYCKET hårt för att tuta i människor. Det finns INGA fördelar att inte casha huset om man kan. Bankerna behöver inte mer ränteintäkter.
Varför belåna huset? Kanske smartare att dom som ska ärva huset efter Agda betalar en liten summa till henne varje.månad istället så hon får lite guldkant
Pension är säkra kassaflöden, så Agda kommer kunna belåna sin bostad för att köpa sommarhus i troppan, slipper hon hänga med Biggan, Kurt och Bengan i Haninge under hennes bästa år.
1 gillning
Det här måste vara en av de bästa trådarna på forumet. Den har iallafall fått mig att tänka om vad gäller hur jag tänker mig att lägga upp planen för mitt kapitalbyggande för resten av livet.
Jag har räknar på följande förutsättningar och livsval:
- Jag är 48 år 2026, ensamstående med 2 barn, och mitt huslån ligger på 50% belåning, och är ungefär dubbelt så stort som mitt kapital i värdepapper.
- Jag fortsätter med en sparkvot på ca 20% av nettolönen till kapitaluppyggnad tills barnen är självförsörjande, går upp till ca 25% när barnen blir självförsörjande, och går ner till ca 5% när jag går ner på halvtid. När jag går i pension så börjar jag istället ta ut pengar.
- Huspriserna utvecklas på samma sätt som de senaste 40 åren, dvs 5% ökning per år
- Inflationen är 4% per år.
- Börsen utvecklas med 7% per år.
- När barnen fyller 25 får de en miljon var i förtida arv.
- 5 miljoner ges till barnbarnen 2058, då är de ca 25. Det motsvarar ungefär 1,5 miljoner i dagens pengavärde.
- Går ner på 50% arbetstid vid 60 och pension vid 70 (egen företagare).
- När jag dör går arvet till barnen, som förhoppningsvis inte behöver det eftersom de är i pensionsåldern då.
- Jag fortsätter att amortera 1% av bolånet per år.
Det här ger en fin och bekväm kalkyl med mycket goda marginaler.
- Redan om 4 år så blir mitt sparade kapital lika stort som husets värde.
- När jag går ner på halvtid vid 60, så ligger belåningsgraden på bekväma 25% och mina aktiekapital ligger på 1,6 ggr bolånets värde så jag skulle kunna betala av huset direkt. Och då har jag ändå givit barnen varsin miljon i 25-årspresent några år tidigare.
- Lånen på huset kommer inte att vara ett problem. När jag går i pension vid 70 så ligger belåningsgraden på bekväma 15% och jag har 2,35 ggr så mycket värdepapper som lån.
- När jag dör är belåninggraden 4%. I praktiken så ärver barnen ett nästan obelånat hus och dessutom en rejäl hög värdepapper.
Reflektioner
Givet den här kalkylen så är det inga som helst problem att amortera världigt lite. Om jag ändrar kalkylen till att inte amortera alls och en konservativ utveckling av fastighetspriserna på vara 2% så hamnar jag ändå på en belåningsgrad på 22% vid döden och 32% vid pensionen, och jag kommer att ha lika mycket pengar i värdepapper som huslånen under hela tiden som jag är pensionär. Om jag samtidigt räknar med en inflation på 4% så innebär det att husets värde reellt halveras motför idag, men det är ändå inget problem. Belåningsgraden förblir låg. Och rimligen så har pensionen följt inflationsutvecklingen.
Om något så är kalkylen för konservativ. Även om husvärdena långsiktigt reellt havererar så är det ändå inga problem att sitta med bolån som pensionär. Med lite positiva utfall så är det snarare så att jag kan spara mindre pengar och ge mer till barn- och barnbarn. Att dö med ett lågbelånat hus och flera miljoner (i dagens penningvärde) på banken känns också helt onödigt, det är snarare så att jag borde bränna mer pengar eller jobba mindre ännu tidigare.
Om jag jämför med en likadan kalkyl där jag är nöjd med mitt nuvarande aktiekapital och fokuserar på att betala av huslånen blir kalkylen brutalt mycket sämre. Visserligen är jag skuldfri strax efter 60 men mitt aktiekapital är bara 20% av vad det skulle ha varit om med fokus på kapitalbyggande. Jag kommer inte att kunna ge något till barnbarnen när de är i 25-årsåldern och mitt reella aktiekapital vid döden kommer att vara ca 20% av det som det skulle ha varit i det primära scenariot trots att jag inte givit något till barnbarnen.
För mig är slutsaten glasklar - fokusera inte på att betala av huslånen. Håll dem på en rimlig nivå istället.
3 gillningar
Varför inte utöka belåningen på huset upp till 50% var femte år, och använda pengarna till att köpa aktieindexfonder? På så sätt blir inte onödigt mycket av kapitalet i huset bundet utan tillgängligt för investering och/eller konsumtion.
4 gillningar
Nackdelen med det resonemanget är att det ökar risken. Förutsatt att börsen fortsätter som den gjort hittills så är det ju en väldigt bra affär att jobba med hävstång men hävstång ökar ju samtidigt risken. Jag skulle sova lite sämre med en sån lösning,
2 gillningar
Kör det i din modell innan du bestämmer dig för att sova dåligt.
1 gillning
Men även med en börs som går sidledes i säg tio år så kan utökad belåning på huset vara bra. Du låser ju inte in hela bostadens kapital utan en del kan du använda om du behöver pengar för konsumtion. Det negativa med utökad belåning är väl att kostnaderna ökar för lånet.
I en annan tråd om Aktiefonddepå vs ISK så frågade jag om det är bra att ha bolån och ränteavdrag kvar för att kvitta ISK skatten. Den frågan kanske är relevant i den här tråden också? Sen kanske det bara är relevant för räntekostnader över 100.000kr/person/år då det sjunker till 21%.
Det gäller bara vid underskott på kapital, har du kapitalinkomster att kvitto mot finns ingen gräns.
1 gillning