En reflektion om amorteringskravet utifrån min egen situation.
-Har ca 1,5 mkr i bolån.
-Har rörlig ränta.
-Amorterar enligt kravet 2 % per år.
Om vi för enkelhetens skulle säger att räntan landar på 4 % här framöver så kommer räntekostnaden hamna på 5 000 kr per månad (tänker bort ränteavdraget just nu). Om jag amorterar 2 % under ett år och räntan fortfarande är 4 % kommer min räntekostnad per månad vara 4900 kr. Alltså bara 100 kr mindre per månad. Rent krasst har ju detta inte hjälpt mig nämnvärt ekonomiskt, i avseende sänkt mina månatliga kostnader. Borde inte amorteringskravet vara betydligt högre för att göra någon nytta?
Det är en korrekt iakttagelse. Men många bäckar små
Precis som ett månadssparande på börsen om sådär 3K/månaden inte ser mycket ut för världen på ett års sikt. Men de där 100 kronorna per månad du sparar in i exemplet ovan är ju permanenta.
Syftet med amorteringskravet är att sänka risken som folks höga belåning utgör. Risken ligger i att om värdet på bostaden sjunker (som nu) och du tvingas sälja pga livshändelse (skilsmässa) så kan du hamna i situation där hela kontantinsatsen försvunnit och du hamnar i skuld även efter bostaden är såld. Banken vill alltid ha tillbaka sina pengar. Om folk inte alls kan betala bolån en masse kan det hota hela banksystemet.
Borde vara 100%. Som jag förstått det är Sverige ganska ensamma med att inte betala av sitt bostadslån.
Skulle man betala tillbaka sitt lån så skulle en del av de artificiella prisökningarna försvinna, det skulle bli mera fördelaktigt att bygga normala hyres/bostadsrätter jämfört med lyxprojekt och då kommer byggföretag fokusera sig på marknader där det faktiskt behövs. (sorry, lite off topic men svenska bostadspolitiken gör mig lite småsur ).
I en perfekt värld borde alla givetvis betala av sina skulder men när det kommer till bostäder och dess lån så har ju den principen satts ur spel sedan mer än 25 år tillbaka pga enorma prisökningar till följd av 50 års bedrövlig bostadspolitik i kombination med en extrem lågräntemiljö hittills under 2000-talet.
Det finns ingen möjlighet för unga människor boende i stor-stadsregionerna att starta sitt vuxenliv och bilda familj utan att ofrivilligt dra på sig miljonskulder.
Jag har full förståelse för olika synpunkter i ämnet ”Amortering” men vi sitter idag i en situation som vi nog aldrig kommer att ta oss ur utan att människor oavsett ålder kommer hamna i kläm med enorma ekonomiska konsekvenser.
Vi har alla klivit in i bostadsmarknaden vid olika tidpunkter och har därmed också helt naturligt olika förutsättningar till att en gång i framtiden bli skuldfria.
För att bli lite personlig så har jag, född på 60-talet och boende i Stockholm, haft en otrolig bostadskarriär mätt i pengar även om 40/50-talisterna sannolikt haft en ännu mer gynnsam utveckling.
Helt utan eget slit och gnetande har mitt första bostadsköp på 80-talet vars syfte var att ha någonstans att bo och bilda familj genererat en relativt stor förmögenhet som jag försökt att använda till att mina 4 barn kunnat etablera sig på bostadsmarknaden utan att skuldsätta sig.
Lägg därtill en ärvd bostad utan belåning så förstår alla vilken vinstlott jag och andra i samma situation dragit.
Men min syn på amortering har också förändrats under denna resa från att det borde vara självklart att amortera av 100% av bostadslånet till idag när jag anser att man bör ligga så nära maxbelåning ens ekonomi tillåter med hänsyn till räntesvängningar.
Om man har för avsikt att bo och leva i sin bostad är det bara en myt att man sparar till sig själv genom att amortera ned sina lån.
Amorteringen medför ju endast, bortsett någon hundralapp i sänkta räntekostnader, att nästa generation (arvingar) tillgodogör sig det du amorterat i bostaden - det amorterade kapitalet realiseras ju inte förrän den dag bostaden säljs vilket är när jag och hustrun avlidit alternativt när våra barn bedömer att vi inte längre klarar oss själva och placerar oss på någon institution och helt sonika säljer bostaden.
Tveksamt om jag då kommer ha någon glädje av dessa amorterade kronor när grynvällingen ställs fram och jag måste lägga mig för natten efter att sändningen av ”Fråga Doktorn” avslutats kl 19….
Självfallet - Det finns ingen bank som vill ha tillbaka pengarna utom vid extrema tillfällen.
Bankens affärsidé är ju att tjäna pengar på utlåning av kapital.
Ur bankens perspektiv är volymen på utlåningen det mest centrala.
Banken vill dock ha sina räntebetalningar. Om folk inte har råd att betala räntan kan banken tvinga dig att sälja bostaden och lösa lånet. Ska bli intressant att se om det blir så nu i vår.
Jag har inte själv testat denna metod än men tänkte göra det efter nyår. Alla mina lån skall alltid belasta mitt kassaflöde med 10% av lånet per år. Antingen i form av höga räntor eller höga amorteringar. På så viss riskera man aldrig att ta för höga lån eftersom att kassaflödet kommer kraftig begränsa mängden lån man kan ta.
Jag tror ett av problemen i Sverige är att väldigt många har inte amorterat och istället investerat. Har vart en bra strategi när räntorna vart låga men nu när det verkar vända har det motsatt effekt. Kostnaden på lånet stiger samtidig som tillgångarna i form av hus och aktier minskar. Möjligheten att jobba extra övertid osv blir samtidigt mindre.
Jag tycker att det svåra är att hitta en balans mellan risken att kostande på lånet ökar och risken att missa avkastning som börsen eventuellt skulle kunna ge i förhållande till mitt framtida kassaflöde.
Tack för alla intressanta svar! Att amorteringskravet (även på 2%) bidrar till att få ner risken och skydda mot eventuella boprisfall köper jag absolut. Därför känns det väldigt bra amortera även på denna nivå. Däremot är den hundring i minskade boendekostnader på ett års amortering inte något som gör att jag vill betrakta amortering på denna nivå som en investering (avkastning=sänkt boendekostnad). Men lätt att bli kluven kring detta måste jag säga
Väldigt intressant perspektiv och erfarenheter! Detta var ett nytt sätt för mig att se på det. Kanske runt 50% belåningsgrad man kan börja tänka så, eller högre?
Citat Om man har för avsikt att bo och leva i sin bostad är det bara en myt att man sparar till sig själv genom att amortera ned sina lån.
Amorteringen medför ju endast, bortsett någon hundralapp i sänkta räntekostnader, att nästa generation (arvingar) tillgodogör sig det du amorterat i bostaden
I avseende sänkta boendekostnader så borde det vara mer än 100 kr efter ett års amortering. 500 kr kanske skulle vara mer rimligt? Men det ger ju naturligtvis nytta i form av lägre risk för min privatekonomi som flera är inne på här i tråden. Sen kan man säkert värdera hundralappen olika.
Tack för inlägget! Tycker inte det är off topic, väldigt intressant att fundera på vad det skulle ge för (förmodligen positiva) effekter med total avbetalning. Utifrån nuvarande läge, tycker du ändå det är positivt för en privatperson med amortering även vid låg belåningsgrad (under 50 %)? Ger ju tyvärr inte så mycket lägre boendekostnader och man har god marginal vid boprisfall.
Så länge bolåneräntan är noterbart lägre än vad du får om du investerar pengarna bör du alltid maxa dina bolån framför att ha dem avbetalda. Dvs. målet bör vara att ligga kring 85% belåning hela tiden.
Givet att du inte bryr dig om att t.ex. kunna behålla bostaden vid inkomstförändringar (typ ena parten i ett förhållande dör…). Åas har du sparat pengen du annars skulle lägga på att betala bostadslånet så kan du ju alltid dumpa in det i bostaden vid behov. Fast då måste du börja med en buffert stor nog så att du kan klara dig även om börsen står stilla eller backar i många år.
).