Jag tycker att alla borde få göra som dom vill utan att andra lägger sig i.
För kunde jag fråga andra om dom inte skall skaffa barn snart, men efter att ha ställt frågan till en bekant som var ofrivilligt barnlös och efter att ha haft en flickvän som var helt övertygad om att hon inte ville ha några barn och berättade om hur jobbigt hon tyckte det var att hela tiden få frågan om när hon skulle skaffa barn och sedan vara tvungen att motivera varför hon inte ville ha några, så har jag slutat fråga eftersom att jag anser att jag inte har med det att göra.
Är du tveksam till om du vill ha barn, skaffa inga, det innebär en massa jobb och det kommer inskränka nått enormt på din egentid. Som Jan säger, man måste gilla dom problem som en investering innebär, och gillar man inte problemen som investeringen barn innebär så skall man inta investera i barn. 
Jag däremot visste redan när jag var 15 att jag ville ha barn, minst två, men gärna fler. Jag träffade barnens mor när jag var 23 och hon 22, och hon sa redan efter någon månad att hon ville ha barn. Javisst tänkte jag, vi kör, det tar väl ett tag innan hon blir gravid så det är lika bra att börja. Det tog bara några veckor så var hon gravid och när dottern fötts så ville hon ha ett barn till, javisst sa jag, vi kör. Så mellan mina barn är det 14 månader och det är helt perfekt.
Folk säger att det är jobbigt att ha två små samtidigt, men jag håller inte med. När man har ett barn under 3 år så måste man nästan ständigt ha med sig en skötväska med blöjor, våtservetter och klädombyte, om man packar för ett eller två barn spelar ingen roll. Visst är det lite kämpigare att resa, att handla, gå på nöjespark och natta om man har två, speciellt om man är skild och måste göra allt själv, men jag väljer det alla gånger och sedan är man ur småbarnsåren på 4 år och behöver inte börja om med blöjor igen när den stora fyller 6 år.
Vi skilde oss som vänner när barnen var 2 och 3 år, och det var det bästa som vi kunde göra. Skilsmässan är inget nederlag, det kan vara något väldigt bra.
I vårt fall så delade vi på vårdnaden och umgängestiden lika, men eftersom jag jobbar i byggbranschen och ofta jobbar på annan ort med övernattning i veckorna och hon jobbade timmar inom vården (med mycket helger) så gjorde vi så att jag hade barnen varje helg, torsdag kväll till måndag morgon ena veckan och fredag kväll till måndag morgon nästa vecka.
Som skild förälder så får man det bästa ur två världar, man får massa tid med sina barn eftersom man måste fixa allt själv när man har dom, och sedan får man massa egentid som man kan spendera hur man vill den barnlediga tiden. I mitt fall så tillbringade jag mina veckor på annan ort med att jobba och träna och sedan hämtade jag barnen och sedan var det bara vi hela helgen. Visst var det kämpigt bitvis, för när jag kom hem på helgen så fick jag ju lösa allt med att storhandla inför veckan, laga matlådor, städa och tvätta samtidigt som vi tillbringade varje lördag i simhallen eller på något busland eller nöjespark.
Någon direkt hjälp med barnvakt hade jag inte då mina föräldrar bor 35 mil bort
Även om jag idag är väldigt nöjd med mitt liv, så ser jag tillbaka på dom åren från det att barnen var 2 och 3 tills dom blev runt 7 år som den lyckligaste tiden i mitt liv, tiden då det bara var jag och barnen och vi gjorde allt tillsammans.
Idag har jag en sambo, och hon är också skild och har en dotter på halvtid. Eftersom vi har lite olika upplägg på barnen då hennes 9 åring är hos oss varannan vecka, min 14 årige son är hos oss på heltid och min 15 åriga dotter kommer när hon känner för det så har vi gjort upp att varannan helg så har vi inga barn. Då får jag och sambon tid för oss själv, då kan vi göra allt det som vi känner för, detta är guld för relationen, och all övrig tid finns vi där för barnen.
Vi har pratat om att skaffa ett gemensamt barn, men vi säger bägge två att om vi varit 30 så hade vi kör direkt, men eftersom vi fyller 40 nästa år så tycker vi att vi är för gamla att börja om, att vi har gjort vårat på den fronten, även om jag verkligen skulle vilja ha en liten till, det är något speciellt med att få ha en liten på armen.
Barn innebär verkligen en väldans massa bråk och slit och allt är inte en dans på rosor, men dom ger
en enorm guldkant på tillvaron som jag verkligen inte skulle vilja vara utan och jag hoppas verkligen att mina barn skaffar egna barn, för jag vill ha barnbarn, men det är helt deras beslut och det är inget som jag har med att göra. 
Jag har en enorm förlossningsrädsla och oro inför eventuell graviditet och det bidrar såklart till min ambivalens om jag vill ha barn eller inte. Jag har minnen att jag redan som barn kände skräck inför att behöva föda barn och det blir bara värre, speciellt de senaste åren när förlossningsvården totalt verkar kollapsa och många kvinnor får svåra skador som hade kunnat undvikas.
