Häftigt! 
Vad bra att du fick tid till att läka. Ganska unik resa ändå. Hur ser du på andra som inte orkat göra din resa? Tror du att alla kan göra som du? Vad skiljer dig från de som inte lyckats?
Vill också påpeka att en kass person är inte lika med överviktig, ohälsosam, fattig eller ensam!
Vad var det du gillade med personalen? Hade vården kunnat göra något annorlunda för att du skulle få ut mer av den?
Ps. Skriv en bok! Tror många hade velat läsa.
Skulle säga att överleva våldet , depressionen, ångesten etc är en slantsingling men det är ju något väldigt få behöver hantera, hur extremt det var istort sett ingen.
Resten hävdar jag tack vara att man inte behöver hantera och arbeta med allvarlig psykisk sjukdom samtidigt är lättare. Min fördel är att jag inte hade något val för alla andra måste det vara ett val!
Inget är i sig självt särkilt komplicerat eller svårt .
Med tanke på att vi är på ett ekonomiforum så är det ju inte särkilt svårt att sluta spendera varje krona varje månad och börja spara och investera lite istället. Att göra en större overhaul av sin ekonomi och lägga lite ansträngning gällande att minska sina kostnader och kanske öka sina inkomster är inte heller särkilt svårt , det kräver lite ansträngning men inte så farligt mycket att ta tag i det. Efter någon månad sköter det sig självt, och vi vet alla här hur stor effekt förändringar av ekonomiska vanor i kombination med ränta på ränta kan göra!
Det samma gäller på exakt samma sätt för alla andra delar av livet, det finns forskning för mycket och för resten har vi i grunden ganska enkla idéer och tankar från de största och bästa tänkarna genom historien till vårt förfogande.
Tänk vilket försprång vi skulle få gentemot de omkring oss om vi lät ränta på ränta arbeta med alla delar av vårt liv på samma sätt som de flesta här gör med ekonomin, tänk om man hade samma försprång gällande det fysiska, mentala , styrkan i våra relationer , tankarna vi tänker och vanornas vi har? Det man behöver göra är precis det som forskning säger ger mening, lycka , välbefinnande och tillfredsställelse i livet, så man blir inte bara bättre man mår också bättre.
Jag alltså inte gjort något i sig som nästan alla inte kan, jag tog inget direkt aktivt val jag tvingades till, jag valde kanske mellan liv och död förvisso men det är ju inte mycket till val. Jag valde liv och i situationen jag var i fanns då bara det här valet.
Jag ser också att det fungerar för andra, både för min fru som gör lite samma resa som mig , betydligt mindre extremt dock, och för andra jag är stödperson för och mentor för. Tex personer som är på väg att hamna snett eller håller på att ta sig tillbaka!
Att leva så här är inte jobbigare, svårare eller besvärligare. Tvärtom det gör allt lättare. Men det är lite som en omorganisation på jobbet där det bli lite krångligt att göra och lära om men när allt kommit på plats flyter allt på bättre.
Önska inte att livet var bättre, var bättre, gör bättre, ät bättre , tänk bättre och träna bättre.
Angående kass person så var det separat från de andra sakerna där, det fanns såklart förklaringar kanske , men jag var egoitisk, mycket brutna löften mot själv och andra bidrog inte direkt till min omvärld iallafall inte i positiv riktning, tyckte synd om mig själv, var arg på värden och tyckte den var skyldig mig vilket i sig gör att man tillförskaffar sig vinning när möjligheten dyker upp, om inte på kriminellt vis så omoraliskt och ej enligt de värderingarna de flesta ändå anser vara goda . Oavsett om ursäktande anledningar finns för att man är på ett visst sätt så påverkar vad man gör omgivningen likvärdigt oavsett motivation och hur lätt eller tufft man haft det i livet.
Det är en del av att ta ansvar och ägandeskap över sig själv att inte använda det som sker eller skett som en ursäkt till varför det skulle vara ”ok” att bete sig eller vara på ett visst sätt. Att vara för hård i att döma sig själv är inte konstruktivt men att säga till sig att ok nu hanterade jag den här situationen så här pga av att jag mådde dåligt, hade ångest eller vad det nu kan vara men det gör det inte ok. För mig är det inte acceptabelt beteende hur lär jag mig må bättre och att vara/göra bättre när det inte gått.
Samma sak med minADHD jag ursäktar inte impulsivt beteende eller att inte klara vissa saker med min diagnos jag konstaterar bara att det gör det svårare för mig, det är mitt ansvar att lära mig hantera min ADHD inte omvärldens ansvar att anpassa sig till mig.
Att verkligen trumma in mitt ansvar, det ligger i min makt att lära mig hantera det här skapar självständighet och autonomi, att säga jag har inget val, ingen kontroll etc pga av det här gör en till offer för sina omständigheter, vilket antyder hjälplöshet.
Jag var inte en vidare bra människa när jag mådde som sämst att det fanns omständigheter för mig som gjorde det svårare att vara just en bra person förändrade inte det!
Fullt ägandeskap och ansvar är det absolut viktigaste för mig i hur jag lever, det gör att man per automatik börjar fundera på lösningar för saker och problem som man själv kan ta tag i, det bara sker på automatik. Vilket återigen ger en större faktisk kontroll och makt över sitt liv istället för offer för omständigheter och hjälplöshet känslan.
Självklart kan yttre omständigheter och vad andra gör påverka ens liv men aldrig lika mycket som vad man själv gör eller inte gör. Det är också det ända man kan påverka vilket också gör det rimligt att man fokuserar på det .
Håller med i stora drag men nog tycker jag att samhället ska anpassa och inkludera folk med exempelvis npf på ett bättre sätt! Det fråntar inte individen ett eget ansvar men samhället måste ge stöd på vägen, oavsett om det är ekonomiskt, psykologiskt eller arbetsrelaterat. Individen måste sedan göra sin del. Med det sagt, en imponerande resa du gjort. Hatten av för dig och hoppas du njuter i massor av allt du uppnått, du som vet hur hårt livet kan vara! 
Bra att du engagerar dig socialt också. Samhället behöver fler män och överlevare som kliver fram och är föredömen.
Självklart är det bra om samhället gör det och jag tycker att det borde göra det! Vilket förhållningssätt individen ska leva sitt liv efter är separat från det. Ska jag som individ lägga mitt fokus på mitt ansvar och vad jag som individ har kontroll över eller ska jag lägga min energi och mitt fokus primärt på de saker jag anser min omgivning brister i? Vill man ta på sig jobbet och ansvaret för att skapa förändring kan man naturligtvis göra båda två men annars är det kanske bäst att fokusera på sig själv , rösta på det man anser stå för de förändringarna man vill se och tar en och annan diskussion om ämnet för sprida sitt perspektiv. Ju mer man lägger fokus på vad andra gör ”fel” desto lättare är det att glömma av sig själv!
Vad är förövrigt enklast för någon med NPF diagnos, lära varje miljö man hamnar i hur den ska anpassa sig efter sig med den friktion det innebär, tänk sen att de är en miljö som har flera personer med NPF diagnos med olika behov, eller att man själv lär sig anpassa sig och fungera i världen man lever i?
Bara för att jag tycker något borde vara annorlunda så ger de mig inte en anledning till att inte ha ta fullt ansvar för mitt liv, vem jag är och vad gör!
Självfallet ska samhället på olika sätt hjälpa personer som har det svårt! Vare sig de gör ett bra eller dåligt jobb ger mig bara olika förutsättningar att jobba med, det påverkar inte att jag har ansvar för vad jag gör! Vad andra gör eller inte gör är irrelevant för vad jag tycker är rätt eller fel och vilken standard jag håller mig själv till.
Det finns naturligtvis alltid nyanser , men så fort man tillåter nyanser att ursäkta sitt beteende så blir det lättare till rationaliseringar. Bättre att som individ arbeta med principen mitt ansvar.
Just nu i stunden tar det inte bort mitt ansvar för att jag tycker samhället borde vara bättre på något!
I den bästa av världar kommer individen alltid fokusera på vad den kan göra bättre när saker inte blir som den vill och samhället kommer fokusera på vad det kan göra för att underlätta. Oavsett vad samhället gör och vad andra individer gör så fokuserar jag på mig, det blir bäst så både för mig och för alla andra!
Om det personliga ansvaret för vad man gör beror på omständigheterna faller hela principen.
Jag har haft en “kunna göra exit” plan länge (exit är väl ungefär FIRE vid 55) men det har varit så långt borta vid horizonten till nu och bara en lös plan, som är baserad på att inte spendera så mycket att jag inte kan ha ett bra sparande. När det gäller jobbet och liknnade har jag tagit ett steg i taget och inte haft en flerstegsplan. När det gäller bil, båt, hus och annan spend har min enda plan varit min plan att renovera huset, mest i värdebevarande syfte (det har mest varit frygan som iblan vill att vi ska lyfta nivån).
De senaste 5 åren har jag börjat få en sådan net worth att frågan om FIRE blivit aktuell.
så: Löst uttänkt plan,kanske kan kalladet en RAM PLAN bara.
och De tidiga åren höll den aldrig. Vi spenderade alltid mer och sparade mindre, men vi sparade alltid något
Man förklarar en aktivitet med en icke-aktivitet, som om det skulle beskriva något öht. När man frågar om visionen efter FIRE blir det knäpptyst och omöjligt att vidareutveckla någon form av narrativ. Det går inte ens klämma ur sig att man ska promenera och baka bullar så man kan bilda någon form av narrativ kring det. Vad man får ut av det och vilka moment man gillar mest, ifall man försöker minska friktion i köket eller på promenaden. Eller kanske sätt att överbrygga friktionen med typ stövlar och regnkläder.
Man tar inte upp - som du - pilotdrömmar och bygga eget flygplan, utan hela livet verkar kretsa kring att INTE GÖRA EN VISS SAK. Arbeta. När det inte går att precisera något öht får man tillslut bilden av att personen ska sitta och dregla på en pall, i en tom lägenhet, 24/7 eller bli en total grönsak som aldrig går ur sängen och bara stirrar i taket dygnet om. Man kan ju ta en planlös strandpromenad vid ett sommarhus på Kreta, men det är faktiskt någonting. Inte ingenting, alltså. Man kan bli fårfarmare och självförsörjande på ved, helt utan tidsuppfattning och schema - men det är fortfarande NÅGONTING.
Dessa saker är inspirerande att lyssna på och gratis att dela med sig av. Men det är ofta som när man kommer tillbaka från sommarlovet och klassföreståndaren frågar vad man gjort. Majoriteten sitter som djur eller - ja, grönsaker. Bluddrar lite möjligtvis. Den mest artikulerade sjuåringen kanske får fram ett “ingenting” och det är där diskussionen brukar landa med FIRE-människor upplever jag. Sry om det blir lite av ett rant, men vad i helvete liksom. Vad gör man på ett diskussionsforum om man inte kan eller vill utveckla minsta lilla. En eloge till @angaudlinn som faktiskt kunde ge en övergripande inblick i livet efter fire i “Fire på svenska” som vad jag förstår bestod av kulturupplevelser i form av film- och muskikkonsumtion, skapande, umgänge och matlagning (och i viss mån yoga och promenader?). Kräver såklart ingen detaljerad plan, men det är ju mer än ingenting och är såklart en medveten livsdesign på något sätt.
Jag har läst Walden av Henry David Thoreau. Den boken hade kunnat bestå av en mening; Jag jobbade inte. Istället går han in på hur han valde platsen för att bygga ett litet hus, vilka han träffade där, miljön runtomkring, och hur han odlade sin mat, vad han tänkte och observerade medan han gjorde allt detta. Det är viss skillnad i informationsutbyte om man säger så.
Och om man säger t.ex. “resa” kan man ju utveckla. Vart, hur, vad gör man där, med vem och varför i någorlunda detaljrikedom.
Jag har ett par kärnminnen som inte kräver en plan, men som ändå inspirerar mig och formar min fritid och vad jag vill efter arbetslivet; ett specifikt tillfälle då jag helt försjunken i ett tekniskt projekt glömde tid och rum. Jag upplevde total närvaro och “flow” när jag var på gränsen till vad jag klarade av mentalt. Och en gång när jag helt kravlöst gick barfota ner till båten med en kaffe för en morgontur då hela sjön och staden var öde och ljummen på sensommaren. Det är upplevelser jag blev ganska “hög” av och kan gå rätt långt för att återuppleva. Det är ju ett tydligt mål på ett sätt, men vägen dit ser inte likadan ut varje gång. Man vill ta spontana turer på nya platser och slukas upp i nya engagerande tekniska utmaningar. Eller kanske nå samma känsla på helt nya sätt. För mig har det blivit en kombination där jag skapar tekniska utmaningar som sänker tröskeln för naturupplevelser och spontana äventyr. Hur enkelt kan jag packa och förflytta mig utan att sakna något eller bli frustrerad.
Fast bara för att man är bra på att leva behöver man inte vara bra på att uttrycka sig.
Nu drar du väl alla över en kam. Men jag fattar inte varför du bara håller FIRE-aspiranter till denna standard. Jag tycker du borde ålägga de som jobbar att förklara hur f.n det kan vara det mest givande de kan komma på att lägga livet på också. De förklarar väl en aktivitet med en aktivitet, lika mycket?
Haha jag och frugan satt och pratade om detta precis, känner att alldeles för många i vår närhet helt saknar en plan. De bara spenderar allt de får in på boende och konsumtion. Sparar knappt på börsen.
Båda mina syskon har knappt sparat på börsen och har alltid haft sina pengar i bostaden. Hysterisk som marknaden varit har de båda gått typ 5mkr plus så det har ju löst sig.
Själv sitter man där med sin excel, för mig handlar min excel om att ha kontrol. Jag skulle få panik om vi inte hade en plan. Jag vill utvärdera den återkommande och känna att jag ligger rätt till eller justera.
När jag pratar om detta med andra säger de att de får ångest bara av tanken att ha en excel. Alla är olika, tror man måste hitta vad som passar varje person.
Blir intressant att se när vi blir 50 och vi kan börja trappa ner jobbet och fundera på pension medans de som skippat planen förmodligen har 15-20 år kvar att jobba 
Nej , känner också att jag saknar en tydlig struktur i livet. Har inte hittat rätt karriärmässigt och har idag ett jobb med låg lön. Har ofta en känsla av vara efter ekonomiskt jämfört med andra i min ålder.
Vet inte riktigt vad jag vill.., bor med min sambo i en brf (2:a ) i en mindre stad och vi båda har låg status jobb med usla löner. Dock så hankar vi oss framåt och lever ok, men personligen känner jag mig misslyckad med mycket.