Är en ojämn förmögenhetsfördelning orättvis?

Först och främst, ett hyfsat jämlikt samhälle är önskvärt, av en mängd olika skäl. Strävan efter jämlikhet är inte något som nödvändigtvis behöver skilja höger från vänster. Jämlikhet för mig är inte detsamma som lika utfall, d.v.s. att alla tjänar lika. Det handlar snarare att möjligheterna till ett bra liv finns för så många som möjligt, fritt översatt - social rörlighet.

Det finns inget värde i att utfall ska vara lika, tvärtom. Jag vill leva i ett samhälle som belönar de som bidrar med mycket, med sina pengar, med sin talang, sina idéer och sitt arbete. De som har mest att bidra med ska samhället belöna ordentligt. Samhället behöver försäkra sig om att de som har de bästa idéerna, arbetskapaciteten, talangen etc. har så mycket incitament som vi kan uppbåda -så resten av oss kan ta del av det. Absolut jämlikhet kommer aldrig uppnås och därför ska vi inte sträva mot det, men det är helt klart värt att sträva efter en förhållandevis hög jämlikhet.

I ett gott samhälle är det inte lika, det kommer av naturen finnas de som har mer och de som har mindre - det är inget fel, utan önskvärt. Däremot ska ett gott samhälle också ha ett golv, i ett rikt och förhållandevis välfungerande land som Sverige t.ex. behöver medborgare gå utan tak över huvudet, mat på bordet eller kläder på kroppen, oavsett hur mycket man förmår bidra med.

Det kommer naturligtvis alltid, också i ett bra samhälle, fall där enskilda har oproportionellt mycket pengar. Det är sällan ett större problem, eftersom enskilda förmögenheter inte brukar påverka samhällsekonomin särskilt mycket. Att förhindra att stora förmögenheter uppstår ger oftast ganska begränsade vinster för samhället. Det är långt viktigare att satsa resurser och idéer att öka möjligheten till social rörlighet och på att höja nivån på “golvet”. Som någon moderat sa i replik till Magdalena Andersson - den höga arbetslösheten (eller ännu hellre: den låga självförsörjningsgraden) är ett större samhällsproblem än småsparare och miljonärer (fritt saxat).

Idén om lika utfall stammar från Marxistisk samhällsanalys, där en evig kamp mellan fixerade ekonomiska klasser definierar samhället. Där är den som har fiende till den som inte har, och har per definition förskansat sig sina tillgångar på den fattiges bekostnad. Detta synsätt är i högsta grad levande i svensk kultur och i S (m.fl.) i synnerhet. Inte kanske så mycket i realpolitiken, men högst närvarande i idépolitik och framför allt i kommunikation, särskilt när S hänfaller åt populism, som i det här fallet.

Som parantes delar jag inte alls synsättet att ärvt kapital på något sätt skulle uppbära en moralisk svaghet. Om jag sparar/avsätter kapital till mina barn för att jag önskar ge dem ett bättre liv är det inte moraliskt tvivelaktigt på något sätt, varken för mig eller mina barn - tvärtom. Om mina barn sedan förvaltar detta kapital så det bevaras till kommande generationer gäller samma sak - det är bra, inte dåligt. Den som förslösar sitt ärvda kapital skulle däremot kunna belastas moraliskt. Jag är osäker på varför ärvda rikedomar hamnat i dålig dager, kanske ett gammalt noblessförakt eller genom att man kanske själv inte skapat sitt kapital från noll med sitt eget arbete (som iof med rätta har hög status). Det kanske har sin grund i vår hyperindividualistiska kultur där man ses som en isolerad företeelse, frikopplad från gångna och kommande generationer - svår fråga. :slightly_smiling_face:

11 gillningar

Håller helt med.

Beskatta de högsta höginkomsttagarna mer samt höj lönerna, alt. sänk skatten, för de med de lägre/lägsta inkomsterna. Då blir skillnaden mellan bidrag och arbete större också. Mer jämlika samhällen mår bättre.

Sedan får folk göra vad de vill med sina pengar, spendera, spara eller investera, utan någon förmögenhetsskatt, fastighetsskatt, arvsskatt, ränteavdrag etc.

Gör man sedan någon form av vinst, så ska den naturligtvis räknas och beskattas som en inkomst för vilken man betalar sedvanlig skatt för.

1 gillning

Sysselsättningsgraden är ett av politikerna påhittat mätetal för att få siffrorna att se bra ut. Precis som när man bara lät de duktiga eleverna vara med i PISA-resultatet.

Definitionen av sysselsatt är att man har jobbat minst en timme den veckan som SCB frågar. Och det man jobbar med kan vara ett av staten skattefinansierat sysselsättningsprojekt som inte genererar pengar. Fast personen räknas ändå som sysselsatt.

[…] räknas personer som sysselsatta om de har jobbat minst en timme under den vecka som vi frågar om.
Sysselsättning i Sverige

Kikar vi istället på andelen personer som försörjer sig själv utan att ta emot bidrag så tror jag siffran ser annorlunda ut.

Jag har sagt det i andra trådar men säger det här också. Lön sätts inte primärt efter arbetsinsatsen, utan hur många personer det finns i samhället som kan och vill utföra en viss tjänst. Det kan upplevas orättvist, men jag tror alternativet att ha en central kommité som ska ranka arbeten efter svårighetsgrad eller ansträngningsgrad inte skulle fungera, och bara få dåliga konsekvenser.

Samma tema även kring arvsskatt. Jag tror samhället skulle bli rättvisare med en arvsskatt, men jag gillar inte konsekvenserna det har på längre sikt. Vilket sorts samhälle får vi lång sikt om man som förälder inte känner att man kan anstränga sig så att ens barn får en bra start i livet? Att samla resurser för att ge sina barn en bättre framtid (än andra barn?) måste vara någon av de starkaste drivkrafterna vi har.

1 gillning

Eftersom du inte tror på siffrorna som EU:s arbetskraftsundersökning redovisar när de jämför olika länder antar jag att du har bättre siffror/uppskattningar som man kan få ta del av?

Tillägg: Här är förresten statistiken du funderade kring. Motsvarande 13,4% av den arbetsföra befolkningen försörjdes 2020 från offentliga ersättningar inkl arbetsmarknadspolitiska åtgärder vad jag kan förstå.

Entreprenörsskapsforum använder också självförsörjningsbegreppet i sin rapport om ännet från 2020.

Jag tror på siffrorna, som i att siffrorna överrensstämmer med vad de är avsedda att visa. Men de är inte avsedda att visa något som var relevant för det jag menade. Vi kan ha jättehög sysselsättning, men som sagt är det måttet för mig fel mått. Rätt mått är precis som Jonas skrev självförsörjningsgraden. Och den är betydligt lägre än sysselsättningsgraden.

1 gillning

Jag hör till dem som resonerar att pengar, kön, yrken, mm är ganska ointressanta ur ett samhällsperspektiv. Det som är intressant och där de verkliga orättvisorna kan finnas är vilken makt olika egenskaper kan ge. Om man lever i ett samhälle där man får stor makt och blir mer lyssnad på av pengar skulle jag säga att ja, det är i så fall grymt orättvist.

Men att vara duktig med pengar kan väl egentligen jämföras med nåt annat, att vara ett socialt geni eller att ha anlag för att bli konstnär eller idrottare. Man kan inte säga att det är orättvist. I så fall är det lika orättvist att vissa har många vänner och andra inga. Eller att nån sjunger som en gud eller är Zlatan. I alla fall i Sverige där det finns möjlighet att skaffa sig utbildning och därmed chanser till bättre ekonomi i princip gratis.

6 gillningar

Utmärkt inlägg.

(20 tecken)

Men det som gör det grymt orättvist är att fastigheter undantas.

Varför ska alla fastighetsmiljonärer slippa betala skatt medans drivna arbetssamma civilingenjör straffbeskattas.

3 gillningar

Jag tycker inte att det är rimligt att dra slutsatser om rättvisa utifrån utfall. Att medianitalienaren har dubbelt så stor förmögenhet som mediansvensken betyder inte att svenskar har råkat ut för en orättvisa, och att medianslovaken har ungefär samma förmögenhet som mediansvensken betyder inte att livet är rättvist. Rättvisa handlar för mig i stället om processer – frågor såsom “är det rättvist att Sveriges politiker tar ifrån arbetare halva lönen?” eller “är det rättvist att avdankade politiker får miljoner i omställningsstöd?”.

2 gillningar

Förstår fortfarande inte varför det inte räcker att beskatta inkomst en gång. Om jag tjänar 20 miljoner på 3 år, så har jag ju skattat på det lika mycket eller mer än någon som tjänar 20 miljoner under hela sitt arbetsliv. Varför ska jag då skattas igen på summan, när den andra personen inte gör det?

Av skatten jag betalat på de 20 miljonerna, har staten fått in pengar som den kan lägga på sjukvård, polis, omsorg och bidrag. Alltså jag jag redan bidragit till den svenska välfärden, och dessutom mer än de flesta andra (då de flesta aldrig tjänar 20 miljoner under sin livstid, och aldrig heller betalar marginalskatt).

Så inte bara har jag betalat mer absolut skatt än andra, jag har dessutom betalat mer procentuellt än andra, då jag utsatts för statlig inkomstskatt. Så hur exakt har jag då INTE bidragit till samhällsnytta? Hur har jag inte tillochmed bidragit MER till samhällsnyttan än de flesta andra?

Och vem bestämmer att 20 miljoner är “tillräckligt”? Tillräckligt för vem? För dig? För Löfvén?

En immigrant från ett fattigt land, skulle nog säga att en inkomst på 20 000 netto per månad är helt ofattbart mycket pengar, och kan ge ett liv i lyx och flärd, jämfört med vad hen är van vid. Varför använder vi inte hens måttstock? Varför sätter vi gränsen vid 45000 kr för när man “har tillräckligt”? Varför inte 20000? Behöver vi verkligen mer än så? Troligen inte. Troligen behöver vi betydligt mindre.

Det är otroligt förmätet i mina ögon att bara säga att folk med en viss inkomst “har tillräckligt”, som att de själva och deras åsikt om vad som är “tillräckligt” är objektiv på något sätt. Ska vi prata “tillräckligt” så sätt alla löner till 15000 netto och var klar med det.

6 gillningar

Kanske är det så i teorin men i praktiken så är väl det absolut vanligaste att lika arbete INTE ger lika lön? Kan du ge ett exempel på någon yrkesgrupp där lika arbete ger lika lön? Det kanske finns någon men jag kommer inte på någon.

Saker som tillgång och efterfrågan precis vid anställningstillfället och hur bra någon är på att prata för dig påverkar väl i de allra flesta fallen lönen, eller?

Men det bygger ju förstås på statistik på vad det kostar att leva i Sverige, inte nåns random magkänsla.

Rent logiskt skadar det befolkningen minst om man toppar av lite extra på de som har gott om pengar. Ett alternativ skulle ju kunna vara att ändra reglerna för ISK så att det inte är så förmånligt för nån längre. Men då skulle risken kunna vara att folk med mindre pengar slutar att spara.

Nånstans får man förstå politikernas perspektiv. De vill att vi ska jobba. Spara lagom så att man håller sig flytande i olika scenarion men inte mer. Konsumera resten så att företag hålls igång. Det är inte särskilt bra för Sveriges finanser med FIRE.

1 gillning

Fast de rikaste har redan skattar mer på sina pengar än alla andra, och alltså bidragit mer till välfärden. Varför inte bara höja inkomstskatten så att allt över 25000 netto beskattas med 90%? 25000 netto räcker ju gott och väl till allt du kan tänkas vilja göra om du bor i Sverige.

2 gillningar

Nja, skatt på lön är högre än skatt på kapital så de rikaste (som i huvudsak får sin inkomst från kapital) betalar procentuellt sett mindre skatt.

Men de flesta har väl först betalat skatt på inkomst innan de sedan betalar skatt på kapital?

De pengarna som jag nu betalar skatt på kapital på har jag tidigare betalat skatt på inkomst på.

Absolut finns det också många som har “fått” kapitalet på annat sätt men många har nog ändå först jobbat ihop pengarna.

Jag kan nog ändå hålla med om att de allra rikaste ofta inte har betalat skatt på inkomst först.

Fast kapitalet arbetar ju åt dig så arbetet som kapitalet utför behöver ju också beskattas. Du köper en del av ett företag för dina pengar och när företaget sedan ger utdelning beskattas utdelningen. Har man pengarna på en aktiedepå beskattas det med 30%. På ett ISK är istället skatten (om vi räknar med 7% avkastning) 0,35/7 = 5% skatt.

Så kan du inte räkna när de jämför med depå. I en depå är det reavinstskatt där du även får dra av förluster.
I ISK får du inte dra förluster, så dåliga år så betalar du i relation med depå jättemycket skatt.

Sen är ISK skatten en faktor på statslåneräntan. Så det är den historiskt låga räntan som gör ISK så fördelaktigt nu. På längre sikt är det inte riktigt så bra.

ISK infördes även som ersättare till avdragsrätten för IPS. Så att privatpersoner skulle fortsätta pensionsspara privat.

Men det ändå ingen roll, en förmögenhetsskatt slår oavsett om AF depå eller ISK är det du sparar i.

Förnögensskatt är en form av negativ konsumtionsskatt, använder du inte ditt kapital så beskattas det ytterliggare gång på gång varje år. Utöver den dolda skatten som kallas inflation.

1 gillning

Därför jag tog 7% eftersom det är förväntad avkastning över tid, dvs siffran tar hänsyn till att det finns dåliga år där du betalar >100% i skatt men även bra år där skatten är < 1%.

Tycker det är konstigt att man bundit den till statslåneräntan. Antar att man tänkte sig att i det skulle vara högre ränta i bra tider och lägre ränta i dåliga tider men nu visade det sig/riskerar det istället att bli tvärtom. Skulle räntan bli för hög är det bara att byta till aktiedepå istället.

Poängen med att ha pengar är väl att investera dem så att de växer mer än inflationen. Inflationen drabbar ju lönearbetare också. Nu verkar det inte vara en förmögenhetsskatt sossarna funderar kring så det är ju en lite annan sak eftersom även ickeproduktiva tillgångar då inkluderas. Argumenten för brukar väl vara att det är bra om folk har sparat så att de har en buffert och inte lever från lön till lön men att man annars vill att pengarna ska vara produktiva i ekonomi samt att för stora klyftor har negativa effekter på samhället som helhet. Argumentet mot brukar vara att man är orolig för att pengarna ska investeras i något annat land istället.