Först och främst, ett hyfsat jämlikt samhälle är önskvärt, av en mängd olika skäl. Strävan efter jämlikhet är inte något som nödvändigtvis behöver skilja höger från vänster. Jämlikhet för mig är inte detsamma som lika utfall, d.v.s. att alla tjänar lika. Det handlar snarare att möjligheterna till ett bra liv finns för så många som möjligt, fritt översatt - social rörlighet.
Det finns inget värde i att utfall ska vara lika, tvärtom. Jag vill leva i ett samhälle som belönar de som bidrar med mycket, med sina pengar, med sin talang, sina idéer och sitt arbete. De som har mest att bidra med ska samhället belöna ordentligt. Samhället behöver försäkra sig om att de som har de bästa idéerna, arbetskapaciteten, talangen etc. har så mycket incitament som vi kan uppbåda -så resten av oss kan ta del av det. Absolut jämlikhet kommer aldrig uppnås och därför ska vi inte sträva mot det, men det är helt klart värt att sträva efter en förhållandevis hög jämlikhet.
I ett gott samhälle är det inte lika, det kommer av naturen finnas de som har mer och de som har mindre - det är inget fel, utan önskvärt. Däremot ska ett gott samhälle också ha ett golv, i ett rikt och förhållandevis välfungerande land som Sverige t.ex. behöver medborgare gå utan tak över huvudet, mat på bordet eller kläder på kroppen, oavsett hur mycket man förmår bidra med.
Det kommer naturligtvis alltid, också i ett bra samhälle, fall där enskilda har oproportionellt mycket pengar. Det är sällan ett större problem, eftersom enskilda förmögenheter inte brukar påverka samhällsekonomin särskilt mycket. Att förhindra att stora förmögenheter uppstår ger oftast ganska begränsade vinster för samhället. Det är långt viktigare att satsa resurser och idéer att öka möjligheten till social rörlighet och på att höja nivån på “golvet”. Som någon moderat sa i replik till Magdalena Andersson - den höga arbetslösheten (eller ännu hellre: den låga självförsörjningsgraden) är ett större samhällsproblem än småsparare och miljonärer (fritt saxat).
Idén om lika utfall stammar från Marxistisk samhällsanalys, där en evig kamp mellan fixerade ekonomiska klasser definierar samhället. Där är den som har fiende till den som inte har, och har per definition förskansat sig sina tillgångar på den fattiges bekostnad. Detta synsätt är i högsta grad levande i svensk kultur och i S (m.fl.) i synnerhet. Inte kanske så mycket i realpolitiken, men högst närvarande i idépolitik och framför allt i kommunikation, särskilt när S hänfaller åt populism, som i det här fallet.
Som parantes delar jag inte alls synsättet att ärvt kapital på något sätt skulle uppbära en moralisk svaghet. Om jag sparar/avsätter kapital till mina barn för att jag önskar ge dem ett bättre liv är det inte moraliskt tvivelaktigt på något sätt, varken för mig eller mina barn - tvärtom. Om mina barn sedan förvaltar detta kapital så det bevaras till kommande generationer gäller samma sak - det är bra, inte dåligt. Den som förslösar sitt ärvda kapital skulle däremot kunna belastas moraliskt. Jag är osäker på varför ärvda rikedomar hamnat i dålig dager, kanske ett gammalt noblessförakt eller genom att man kanske själv inte skapat sitt kapital från noll med sitt eget arbete (som iof med rätta har hög status). Det kanske har sin grund i vår hyperindividualistiska kultur där man ses som en isolerad företeelse, frikopplad från gångna och kommande generationer - svår fråga. 