@MoaD, @JFB och @tankespjarn - vad är era inspel till @alec? Vad tänker ni?
2 gillningar
Hm, 
bra frågor. Tror inte jag har några svar men kanske lite tankar. Eller kanske rätt många tankar. En rant 
Jag tror det kan vara lite farligt att jaga ett rikt liv. Det har skavt på mig lite när det varit uppe i olika avsnitt @janbolmeson Alltså inget fel - såklart - att söka lyckan med vad man vill göra med resten av sitt liv …
Men det är väl en viss risk som du är inne på @Alec att det blir en ny jakt som kan bli ännu mer komplicerad än att ”bara” jaga vad det nu är man har jagat, utbildning, karriär/högre lön, företagande, sparande … allt med målet att skapa en stark ekonomi (och mata en med en massa ”duktig ponke/flicka” klappar på huvudet på vägen) 
Problemet är att man går från ganska lätt definierade mål (ekonomi, karriär etc) till något helt odefinierbart som vad ett rikt liv är. Oändliga möjligheter med oändligt många möjliga utfall. Det är direkt olämpligt - i min värld - att använda traditionella projektledningsmodeller på det. Man kan (bör?) inte definera målet och sedan försöka bryta ner det i olika delsteg, milestones, checklistor, actions, to do listor, mm som det så lätt blir om man angriper ”problemet” på samma sätt som man gjort tidigare i livet. Tänker jag 
Så här tänker jag. Man har ett liv. Man har gjort en massa bra grejer, och ett gäng grejer som var rätt korkade. Man har haft tur och otur. Framgång och misslyckanden. Hjälpts och stjälpts av människor längs vägen (mest det förra dock). Det har fört en hit. Det är ok och så kommer det nog också att se ut framöver. En randomness som man får acceptera?
Vi ser det som en ny fas i livet, en ny resa, som tar en någonstans men sannolikt inte dit man tror Vi ser väl livet som några olika faser, barnåren före allvaret börjar, ungdoms/skolåren, jobb/karriärsåren (för vår del i minst två distinkta delar, Sverige åren och utlandsåren) och nu då en ny del av livet.
Jag tänker väl att man rätt mycket behöver hitta tillbaka till barn/ungdomsårens jag - att hitta tillbaka till en situation där man kunde hitta saker man tycker är kul och givande bara för det var det för mig, före man egentligen formades till den man blev. Att hitta tillbaka till mer av ens egna genuina jag … vad nu det är
Det gör man nog inte i en handvändning. Det är (nog?) inget man planerar utan mer upplever där resan i sig (nog?) är en rätt stor det av målet. Att ta varje dag som den kommer. Att göra något vettigt eller kul varje dag för att långsamt locka fram vad man vill göra och vart man är på väg.
En hisnande och lite skrämmande känsla för resan är rätt mycket utan kontroll…. Fast när jag tänker efter. Så har det ju egentligen varit hela tiden. Jag hade åtminstone inte någon plan som ledde fram till där jag är nu. Det mer bara blev så. Och det är ok.
Var är vi nu då? Ja, en dag i taget typ där vi satt upp vissa ramar.
- Avveckla alla onödiga materiella grejer som inte ger oss något - slänga, skänka, sälja. Vissa prylar behövs. Andra har ett affektionsvärde. De andra får gå till någon annan.
- Vi har skaffat ett boende utomlands för vi har tillbringat så många år utomlands att vi i mångt och mycket känner oss mer hemma där än ”hemma”.
- Provbor i Sverige större delen av året. Går ok. Onekligen spännande att försöka rota sig igen i sitt hemland. Det är inte helt lätt att åter-integreras men vi jobbar på det.
- Provar på olika saker. Jobbar/stödjer välgörenhets organisationer. Plugga på distans inom nya områden. Provar på att göra ingenting Det är bra att ha tråkigt för då kommer man tillslut på något som skulle vara kul att göra.
Vi har väl insett att resan är målet. Inget är givet eller förutbestämt. Going with the flow i en aktiv och positiv bemärkelse. Meningen med denna fasen i livet får värka fram av sig själv. Det är inget vi kan forcera. Det kommer till oss ett steg och en dag i taget. Tänker vi.
Så utan att vi visste det så är vi tydligen i camp Charlie
/end of rant
18 gillningar
Du är klok du @JFB!
Du sätter ord på många av mina egna funderingar.
Jag lyssnade till en pod häromdagen (som jag inte minns vilken det var, tyvärr), som lyfte fram vikten av strävan. Och det är något jag funderat mycket över. Skrev ett blogginlägg för ett par år sen om skillnaden mellan ‘effort’ kontra ‘efforting’. Dvs, att ge sig hän och anstränga sig, ge sitt bästa, men samtidigt inte göra det genom att stånga pannan blå, genom att ge järnet på ett sådant vis att man liksom anstränger sönder sig.
En balansgång.
Inte minst som att kötta är så haussat, tyvärr. Medan vila, långsamhetens lov, att bara vara, inte direkt är hett liksom.
Alltså.
Nått en trygg bas är för mig inte likhetstecken med att kunna begå FIRE eller att ha det ekonomiskt säkrat för resten av livet.
Att ha nått en trygg bas är för mig just det där djupare, inre. Min självkännedom, min personliga relation med mig själv, min självinsikt. Min trygghet ligger i mig. OCH, just därför, också i de relationer jag har med andra. För livet ärpå en och samma gång något jag gör i och med mig själv, för jag blir aldrig kvitt mig. Men samtidigt blir jag till i relation till andra.
Jag skrev ett blogginlägg om det med en gång, om att återupptäcka delar av mig själv, mer djupt liggande delar, mer på riktigt jag-delar, som jag målat över, med lager på lager av ny färg genom åren.
De senaste (4,5) åren av terapi och de femmånaderna 2022/24 då 4 närstående av olika slag avled har på många vis hjälpt mig finna en än större trygghet, och ett inre djup, som… tja. Vad vill jag eg säga.
Kanske det som JFB pekar på:
Så även jag är i Camp Charlie:
Och prova kan ta olika former.
Skapa. Dansa. Leka. Busa. Experimentera.
Vad lockar? Vad lockar idag?
Att ‘bara vara’ är något som vi kognitivt välutrustade varelser verkar ha svårare för än t ex min katt Pop har. Han gör katt utan större ansträngning. Ekorren som ofta skuttar i träden utanför fönstret mitt gör ekorre och björnen hen skuttar i gör björk vansinnigt bra. Så jag leker med tanken att göra människa och njuta, ha kul, utmanas och utmana, beröra och beröras under tiden.
Lycka till @Alec!
12 gillningar
Ja det är väldigt märkligt. Liknande situation men inte på alls så kort tid. Lite samma resultat känns det som. Sen är det ju fruktansvärt visset ändå. Men inget ont som inte har något gott med sig typ 
Spot on. Fast jag tror det kommer att bli hett en dag. Kanske som en motreaktion av hur livet blivit för många av oss.
4 gillningar
Tack för era välskrivna fina svar!
Det är märkligt. Jag har aldrig haft bättre ekonomiska förutsättningar än jag har idag. Ändå går jag runt med en sorts lågmäld identitetskris. Inte akut, inte dramatisk, men som ett subtilt skav. För det känns som att själva motorn i mitt liv, jakten, håller på att stanna.
Jag äger allt jag behöver. Bra boende, stabil vardag, materiella saker jag trivs med. Jag har friheten att styra min tid, arbeta på mina villkor, spara och investera långsiktigt. Allt det som tidigare var mål är nu vardag. Och det som förut gav mig riktning, att sträva efter något, har bytts ut mot en känsla av “okej, vad nu då?”
I The Psychology of Money skriver Morgan Housel om hur målstolpen alltid flyttar sig. Att ingen är fattigare än den som aldrig får nog. Och jag börjar inse att det där inte bara gäller pengar. Det gäller själva känslan av att vara på väg. När man är van att ha ett nästa steg framför sig, blir tomrummet på kartan märkligt. Vem är jag när det inte längre finns något att jaga?
Det är lätt att tro att nästa steg är att optimera friheten. Mer tid. Mer närvaro. Mindre konsumtion. Fler äventyr. Och visst, det finns mycket värdefullt i det. Men även det kan bli en ny form av prestation. En ny strävan att “leva rätt”, utan att egentligen veta vad det betyder.
Just nu står jag mitt i det. Inte i kris, men i ett sorts mellanrum. Ett lugn som är svårt att vila i. Ett nuläge som ingen varnat för.
Så jag ställer frågan till er som varit där, eller är där nu:
Vad blev ert nästa kapitel?
Vad ångrar ni att ni prioriterade?
Vad är ni mest tacksamma över att ni faktiskt valde?
12 gillningar
Har egentligen inget vettig att skriva men tycker du skriver så himla fint. Kul och intressant att läsa det du skriver!
3 gillningar
Det är först när man inser att allting som är värt något kommer inifrån och att inget yttre någonsin kan fylla det omättliga monstret inom en som man till fullo kan uppskatta tillvaron.
På sätt och vis känner jag igen mig i det du beskriver.
Har varit väldigt driven och lyckats med alla mål i karriären och pengarna, men sedan några år fått en annan insikt. Numera är det fritiden som är viktigast.
Jag ångrar ingenting, den här vägen har behövts för mig för att få insikten.
Det jag är mest tacksam över är att jag har fått ett inre lugn som jag inte hade innan.
4 gillningar
Har fortsatt grubbla över detta nu i helgen, och känner att det fortfarande är något som skaver. Vad är egentligen ett rikt liv för mig? Hur definierar man det?
För mig, som har levt större delen av livet i logik, system, kontroll och forskning, blir det här nästan som en inre syntax error. Jag är van att saker går att förstå, att det finns ett “rätt sätt”, även när det handlar om frihet, pengar, beslut. Men när det gäller frågan om ett rikt liv, så hjälper inte det längre. Jag kan inte tänka mig fram till ett svar. Och det gör mig lite vilsen.
Jag har börjat formulera några riktmärken som känns sanna. De har vuxit fram, långsamt, och de går att återvända till när jag tappar fotfästet:
-
Att mina barn vill vara med mig, inte för vad jag gör, utan för hur det känns när jag är där
-
Att jag inte tappar bort mig själv i tempot
-
Att jag inte längre behöver bevisa mitt värde
Men jag vet fortfarande inte om det här är något äkta inre som håller på att ta form, eller om det bara är jakten i nya kläder. En lite mer subtil optimering, fast med närvaro och mening som nya mål.
Det kanske får vara så just nu. Att jag inte vet. Att det får skava.
Och kanske är det just där ett rikt liv börjar. Inte i att förstå det, utan i att sluta fly från det.
9 gillningar
Nu är detta ett väldigt basic inspel på denna tråd, men jag känner en viss särskild lycka när jag får gå långpromenad i skog och på strand (bor nära bägge delar). Då flyter tankerna fritt och jag känner att jag lever på riktigt genom att se och uppleva vad det nu än är som är kring mig i nuet just under dessa promenader.
Det i sig är ju ingen “optimering” utan mer att prioritera upp en sak som jag sätter stor pris på.
Vad vill jag säga med detta? Ja, jag vet inte riktigt, kanske att man inte behöver regler eller mål för att känna att man tillför rikedom i sitt liv 
6 gillningar
Jag känner igen detta.
Samma känsla av frid uppstår för mig också vid fjällvandring och längdskidåkning på kalfjället i lagom lungt tempo, givet att det inte är hårt väder.
3 gillningar
Jag tror du är något väldigt klokt på spåren där. Vila i osäkerheten. Kanske signalerar den att det så småningom är dags för något nytt steg - vänta då helt stilla in den nya möjligheten. Eller kanske finns osäkerheten bara där för att vi alla har reflekterade perioder ibland - vänta då helt stilla in dina nya insikter.
Ett rikt liv går inte bara på ytan. Och en av
mina egna viktigaste påminnelser till mig själv är att inte må dåligt för att jag mår dåligt. (“Jaha, nu är jag lite låg, så är livet ibland, det betyder inte att det är något fel på mig, det är en del av att vara människa.”)
1 gillning
Jag tror mycket handlar om 
Vi är så uppväxta med lutheranska oket, och att man ska arbeta för att ”vara” någon, ”göra rätt för sig” mm, att det riskerar att ha urgröpt vårt bild av vårt egenvärde som människor. Helt enkelt att vi inte själva ens kan se värdet av oss själva om man inte uppfyller kraven som man levt med hittills. Så blir det nog lätt i vårt samhälle där man så att säga levererat i årtionden.
Jag tror det helt enkelt är ett nytt område för många. Att allt det där man gjort tidigare och varit framgångsrik med plötsligt inte är relevant längre. Plötsligt är det heeeeelt andra grejer som gäller. Har man inte förberett sig på det så kan det nog ta lite tid att klura ut.
Och även om man förberett sig mentalt på det så är det nog ändå lite lurigt. Det är ju ett nytt oskrivet blad som man vänder fram i livets bok, och man börjar förstrött klottra i ena hörnan utan att veta vart det tar vägen
Fast är inte livet alltid lite av en optimering? Vad är alternativet? Att man suboptimerar medvetet? Fast det är ju BS för ingen vill ju göra det medvetet. Vi människor är väl lite skapta att göra de smartaste valen i varje given situation. Det är väl lite som med självbevarelsedrift. Svårt att undvika för vi är riggade så som ”djur”.
Så piska dig inte för mycket på optimeringsbiten tänker jag Det är ju ok så länge det inte tar över livet tycker jag.
PS: Själv har jag det lite kämpigt med att inte tjäna pengar för tillfället. Att det inte kommer in en lön av något slag. Lite förvånad. Att inte jobba känns skitbra men att det inte kommer lön känns sunkigt, även om pengarna räcker ändå. Lyckas inte heller lura mig själv med att sätta över ”lön” varje månad. Lite skumt psykologiskt fenomen antar jag men det går väl över
6 gillningar
Bra tråd.
Tid med familjen är givande. Res till nya platser, behöver inte va utomlands tänker jag. Bort med skärmen, gör istället för iakta o jämför. Barn är bra för man får inbjudan till lek, ta den.
Kasta stenen i havet, dyk, spring, hoppa, lyft. Håll kroppen pigg så hänger huvet med. Mycket av det här kan man redan men glömmer lätt bort i vardagen.
Sätt dig i tystnad och fråga din inre röst eller avlidne mormor vad nästa steg bör vara. Kanske att bara vara lite efter allt slit.
Det lutheranska slitandet vi många fått med oss är såklart svårt att tvätta bort på en kvart. Men det har varit helt nödvändigt för att klara tidigare århundraden och kanske har tagit dig dit du är idag. Så ha lite överseende med det också.
Vad är kul? Vad får dig att glöda och stanna uppe utan att tänka på pengar för det. Hjälpa andra? Hjälpa djur, natur, miljö?
Hobby?
Pröva lite, du hittar nog grejjer som ger nåt att göra.
Gillar inspelet att en ekorre är bra på att vara ekorre. Får en att fundera på vad en människa gör när den släpps ut i naturen. Jo försöker överleva, hitta mat, bygga bo, trygghet, allianser, djur, odling, jakt.
Så testa dom aktiviteterna i olika varianter. Idrott istället för krig med konkurrernande homosapiens (typ grannar med ferraris) rekommenderas 
2 gillningar
Jag kan känna igen mig i tankarna. För min del tycker jag mig se ett hegelianskt mönster av tes-antites-syntes i hur mina tankar har evolverat över ett antal år.
Tes (första idèn): om jag bara strävar tillräckligt målmedvetet mot X, kommer allt ordna sig och bli bra.
Sedan når man X och blir först nöjd en stund men sedan frustrerad: allt ordnade sig inte, och det känns tomt när X inte längre finns kvar att sträva mot - det känns mer vilset och inte givet bättre som helhet jämfört med innan.
Då kommer antitesen: strävande är ett jagande efter vind, målet är i grunden meningslöst, en illusion, den fiktiva skatten vid regnbågens slut.
Denna antites piggar knappast upp en mer, utan drar en djupare ner i de nihilistiska tankarna.
I det läget gäller det att hitta tillbaka till den oförställda glädjen: vad tycker jag är roligt att göra enbart för sin egen skull? Inte för att det ger pengar, imponerar på någon, ser bra ut, verkar vettigt, är populärt osv. Om man har ägnat sig mycket åt strävan har man inte sällan tryckt bort det mesta av detta på vägen, och har dålig koll på vad det faktiskt är eller kan vara.
Allt vi gör måste inte, och kan inte, vara sånt som ger oförställd glädje. Men det behöver ha en plats i våra liv tror jag, så att vi inte gör precis allt för det instrumentella värdet eller för andras skull.
Efter att ha hittat detta kunde jag se nyktert på både tes och antites och konstatera att båda har helt rätt, men också helt fel, ungefär som historien om de blinda som känner på olika delar av en elefant och försöker beskriva den.
Min nuvarande syntes är att strävan och målsättningar har en plats, de fyller en mening i sig själva då det är roligt att anstränga sig och göra framsteg över tid. Men det är inte värt att försaka andra viktiga saker för att nå en godtycklig milstolpe, och den nådda milstolpen förändrar ingenting i grunden.
4 gillningar
Tillägg: se till att “spelen” du fortsätter spela/strävandena du ägnar dig åt har positiva bieffekter. Exempelvis: du strävar mot att utvecklas så långt som möjligt givet dina förutsättningar i en konditionskrävande sport som du gillar. Bieffekt: god kondition, social stimulans och vänner/bekanta.
Ha ett antal “spel” med kompletterande krav igång för att bygga resiliens. Dvs om du blir sjuk, skadad, huset brinner ner eller vad som helst så måste du kanske sätta några strävanden på paus men kan växla upp andra.
Så mitt svar på frågan “vad ska man sträva efter när man har byggt en trygg bas” blir
- hitta saker att ägna dig åt som du gillar för sin egen skull
- välj flera olika sådana saker med kompletterande krav för att bygga resiliens
- se till att bieffekterna av dina valda områden är positiva eller åtminstone neutrala och inte destruktiva
- sträva inom dessa områden på ett luststyrt sätt.
2 gillningar
Mycket intressant tråd!
Hur jag känner.
Jag insåg tidigt att saker, prylar och pengar egentligen inte ger mig någon lycka alls. De är bara redskap för att nå lycka.
Jag kan känna lycka för 100 tals små saker i vardagen men de små små glimtarna av Total lycka inträffar bara då och då. Då är det alltid de små sakerna i livet som ger mig total lycka.
De små ögonblicken av total lycka är ofta väldigt korta och man kan inte jaga dem, de kommer när livet pågår.
Det kan vara att sitta vid en sommarsjö och se trollsländorna, när alla barnen är i balans och leker i trädgården, sätta sig på en plastpall på en smutsig gata i Indien och dricka sin morgon chai, att gå runt en liten dam Afrika i 40 gradig värme, känna lukterna, den underbara värmen vilket gör att man verkligen känner att man lever, att gå en morgon fågelpromenad i Indien och känna att hela världen vaknar osv
I Afrika och Indien är det lättare få mig att nå känslan av total lycka då jag känner, på något konstigt sätt, att jag har kommit hem. Livet pågår och är närvarande vilket ger en känsla av att jag lever. Värme är också för mig nästan en förutsättning för de små ögonblicken av total lycka.
Min slutsats är att jag behöver känna mig levande för att nå total lycka. Känna mig levande innebär inte att ta risker. Med barn är tröskeln till att känna sig levande närmre. Tyvärr bor vi i fel land för att jag ska nå total lycka oftare än några få gånger per år.
“I The Psychology of Money skriver Morgan Housel om hur målstolpen alltid flyttar sig. Att ingen är fattigare än den som aldrig får nog.”
Jag tror homo sapiens är programmerad för det där. De individer för 10000 år sedan som bara satt och var nöjda förde inte vidare sina anlag lika mycket som de där som konstant försökte göra ett bättre spjut eller bättre sandaler eller något. Och jag tror speciellt inte att en person som alltid velat öka sin inkomst eller få ihop mer pengar plötsligt slutar med att tänka på det sättet.
Coachen Bodo Schäfer har skrivit om att framgångsrika personer som också mår bra brukar ha det gemensamt att de stödjer olika saker i sin omgivning. De ger kanske en viss del av vad de drar in till olika sociala projekt där de bor eller lägger tid på olika sociala aktiviteter. Han menar att man verkar må bra av den där kopplingen till sin omgivning. Det är vad jag vill testa framöver.
1 gillning
Tänker att möjligheten att spara långsiktig är ett tämligen nytt inslag för homo sapiens. Oavsett om det gäller mat, ting eller pengar. När vanan att spara väl är etablerad, är inte då optimering ett naturligt nästa steg, bägge svåra att bryta?
Har reflekterat mycket kring Die With Zero -avsnitten som bl.a. tar upp att upplevelser kan har fönster i livet, och att värdet av saker och upplevelser lätt blir flyktigare med växande livserfarenhet.
Jag hoppas få ett rikare livet genom att prioritera smartare, emellanåt välja bort och bli bättre på att spendera istället för att spara 
1 gillning
Jag upplever också lycka då jag utövar det citerade.
4 gillningar
Sällhet nämndes tidigare i tråden och något som pratas om en hel del numera är “förundran”, vilket ofta kopplas till att befinna sig i naturen, att se solnedgångar eller dramatiska landskap osv.
Personligen kopplar jag ovan till att - på riktigt - befinna sig i nuet. Jag tror mer och mer att det inte är svårare än så, samt att när man väl är där, att inte döma varken sig själv eller andra, vilket inkluderar att inte ha en massa åsikter om allt och alla. Att bara registrera det som händer runt omkring en utan att värdera, och gå vidare.
En annan sak som kan hjälpa är att försöka komma ihåg - om man nu har svårt för det - vem man var i åldern 5-10 år; vad tyckte du om att göra då?