En vinkel jag tycker är intressant är om de mer produktiva i samhället, samhället här definierat som världssamfundet, då har en moralisk skyldighet att samla så mycket resurser och skänka allt de inte absolut behöver.
Det vill säga ungefär som kommunismens grundprincip.
Jag pluggade nationalekonomi och där handlade de mesta i grund och botten om nyttomaximering. Pengar i sig är inte målet utan istället är det välmående (nytta). Individen gör en trade-off mellan olika saker och maximerar sin egen nytta helt enkelt.
Om man applicerar nyttomaximering till moralfilosofin så skulle det innebära att man är moraliskt skyldig att ge bort så pass mycket av sin nytta att alla i världen hamnar på samma nyttonivå.
Självfallet skulle det vara omöjligt att rent praktiskt genomföra det och mäta allas nytta osv.
Men om man bortser från det kvarstår fortfarande till exempel följande problem:
-
Nyttan av att samla in resurser för en individ som sedan ger bort dessa resurser skiftar i högre utsträckning till ledig tid.
-
I och med skiftet av nytta mot ledig tid så minskar produktiveteten i samhället i stort och så även produktivitetstillväxt (teknologiska framsteg).
Man skulle kunna jämföra det med ett mer bekant RT ämne - Sparat kapital - där “bidrag”* i RT kontexten istället är en viss procentandel av avkastning. -
Detta gör att en lägre nivå av “bidrag”* kan ges och, i förlängningen, kommer den minskade tillväxten i teknologi att leda till ett lägre absolut värde ocskå.
Det vill säga att de som tar emot bidrag blir tilldelade mindre resurser än om världen hade fortsatt som innan.
För att fortsätta på RT anekdoter, man har överkonsumerat sitt kapital och till slut har man så lite kvar att man inte kan vidhålla utbetalningarna. -
Slutligen, man har förskjutit lidandet i tid.
'*Bidrag här är omallokering av resurser
Frågan är var balansen rent moraliskt ligger. Hur bedömmer man hur mycket man kan förskjuta i tiden innan man på ett moraliskt förkastligt sätt bara hjälper de som är nära en själv i tiden på samma sätt som man felaktigt hjälper de som rent fysiskt befinner sig nära en själv.
Ytterliggare effekter av välstånd är en populationstillväxt, se asien till exempel för ett nutida exempel.
Om man väljer att öka resursallokering just nu. Blir man då tvungen att förhindra att populationen växter? Annars har man förbättrat situationen för en person idag men försämrat för två imorgon.
Den största utmaningen jag ser med denna typen av moraliska argument är den enorma osäkerheten. Det är lite av “a losers game”, där ökad aktivitet leder till en försämring.
-
Väst som ska befria tredje världen genom export av liberala värden och demokrati.
Vilket nästan altid tycks leda till en försämring. I de fall där det inte slutar i katastrof, hur vet man att det är västerländska värderingars “förtjänst” och inte bara att samhället var moget för övergången? -
Stora bidrag som leder till utslagen inhemsk industri och kastar landet in i en värre situation än innan de fick hjälp.
-
Ökade spänningar och våldsamheter då samhällen som inte haft en organisk framväxt av institutioner inte kan hantera de ökade resurserna.
En trend jag har noterat inom många områden är att man överskattar den egna förmågan att framkalla ett positivt utfall. Ibland är man maktlös och det som behövs är tid. Samhällen, kultur och värderingar behöver mogna (inte givet att det blir just de västerländska stuket) med tiden. Det kan krävas generationsskiften.
Det är nog det närmsta jag kommer en sammanhängande rationalisering av mitt eget agerande.