Påstående säger att har moralisk skyldighet att göra om det inte har moralisk eller signifikant påverkan.
Alltså inte till vilket pris som helst! Men ja istort sett!
Det är svårt att likställa de två situationerna, att rädda någon framför näsan vs skänka pengar.
Att rädda ett barn som drunknar framför näsan på en det hade de flesta gjort. Men att skänka pengar till någon organisation där man inte ens vet om pengarna kommer fram eller att endast 20% kommer fram och resten går åt till “overhead” och feta löner till cheferna. (Sverige chefen för ukraina med 350k/mån i lön tex).
Om man istället hade sett ett svältande barn framför sig som en likhet till det drunknande barnet då hade ju de flesta utan tvekan skänkt pengar.
Kan du argumentera för varför det är en faktisk moralisk skillnad och inte bara lättare glömma att något inte existerar om inte ser det? Läs gärna de vanligaste argumenten Peter bemöter själv och som jag tar upp i mitt inlägg om du inte gjort det ordenligt innan.
Att använda argumentet jag tror inte mina pengar hjälper som tänkt år fick rätt svagt finns definitivt möjligheter att skänka pengar idag till orginsationer som man kan veta är seriösa utan behöva lägga alltför mycket energi där 90 procent och uppåt går tillbaka ändamålet.
Om inte annat finns det säkert orginsationer, forskning etc some verkar på hemmaplan där man kan skänka direkt.
1 gillning
Jag tycker att det blir en tydlig skillnad om det faktiskt är JAG som kan göra skillnad.
1 gillning
Varför är det skillnad på om du själv utför en handling som räddar ett liv eller finansierar en handling som räddar ett liv? Varför är det ena mer värt än det andra och varför är det skillnad på det moraliska värdet?
Att det kännas och upplevas annorlunda kan jag absolut förstå.
2 gillningar
Jag hatar att bli utnyttjad är mitt moraliska argument, om jag vet att organisationen kommer roffa åt sig 80% av det jag skänker så känner jag att pengarna inte gör den nytta den var ämnad för.
Lite som alla “hemlösa” tiggare som ska ha pengar hela tiden, de flesta har lärt sig vid det här laget att ignorera dessa då pengarna inte går till det man skänker för.
1 gillning
Det är inte ett argument för inte skänka pengar, du argumenterar för att det inte går att skänka pengar,iallfall inte där tillräckligt stor del går till ändamålet.
Att 80 procent inte går till ändamålet stämmer ju dock inte för de stora seriösa orginsationerna. Tvärtom går minst 90 procent precis dit det ska.
Antingen baserar du din verklighetsbild åå de oseriös och ohederliga eller så har skapat dig en verklighet för att med gått samvete kunna låta bli att hjälp till.
4 gillningar
Även de mest “seriösa” som, UN som jag nämnde ovan med löner på 350k är det rättfärdigt för en sån organisation att ha sådana löner?
Jag har med gott samvete valt bort dessa såkallade “nonprofit” organisationer, det jag stödjer privat är att skänka pengar direkt till familjer som har behov av det, fadder.
Det som jag tycker är mer intressant i den här diskussionen är hur mycket man skänker. Enligt principen så skall man inte konsumera någon “lyx” utan allt extra från sin lön skall skänkas, där har vi ett moraliskt dilemma.
1 gillning
En vinkel jag tycker är intressant är om de mer produktiva i samhället, samhället här definierat som världssamfundet, då har en moralisk skyldighet att samla så mycket resurser och skänka allt de inte absolut behöver.
Det vill säga ungefär som kommunismens grundprincip.
Jag pluggade nationalekonomi och där handlade de mesta i grund och botten om nyttomaximering. Pengar i sig är inte målet utan istället är det välmående (nytta). Individen gör en trade-off mellan olika saker och maximerar sin egen nytta helt enkelt.
Om man applicerar nyttomaximering till moralfilosofin så skulle det innebära att man är moraliskt skyldig att ge bort så pass mycket av sin nytta att alla i världen hamnar på samma nyttonivå.
Självfallet skulle det vara omöjligt att rent praktiskt genomföra det och mäta allas nytta osv.
Men om man bortser från det kvarstår fortfarande till exempel följande problem:
-
Nyttan av att samla in resurser för en individ som sedan ger bort dessa resurser skiftar i högre utsträckning till ledig tid.
-
I och med skiftet av nytta mot ledig tid så minskar produktiveteten i samhället i stort och så även produktivitetstillväxt (teknologiska framsteg).
Man skulle kunna jämföra det med ett mer bekant RT ämne - Sparat kapital - där “bidrag”* i RT kontexten istället är en viss procentandel av avkastning. -
Detta gör att en lägre nivå av “bidrag”* kan ges och, i förlängningen, kommer den minskade tillväxten i teknologi att leda till ett lägre absolut värde ocskå.
Det vill säga att de som tar emot bidrag blir tilldelade mindre resurser än om världen hade fortsatt som innan.
För att fortsätta på RT anekdoter, man har överkonsumerat sitt kapital och till slut har man så lite kvar att man inte kan vidhålla utbetalningarna. -
Slutligen, man har förskjutit lidandet i tid.
'*Bidrag här är omallokering av resurser
Frågan är var balansen rent moraliskt ligger. Hur bedömmer man hur mycket man kan förskjuta i tiden innan man på ett moraliskt förkastligt sätt bara hjälper de som är nära en själv i tiden på samma sätt som man felaktigt hjälper de som rent fysiskt befinner sig nära en själv.
Ytterliggare effekter av välstånd är en populationstillväxt, se asien till exempel för ett nutida exempel.
Om man väljer att öka resursallokering just nu. Blir man då tvungen att förhindra att populationen växter? Annars har man förbättrat situationen för en person idag men försämrat för två imorgon.
Den största utmaningen jag ser med denna typen av moraliska argument är den enorma osäkerheten. Det är lite av “a losers game”, där ökad aktivitet leder till en försämring.
-
Väst som ska befria tredje världen genom export av liberala värden och demokrati.
Vilket nästan altid tycks leda till en försämring. I de fall där det inte slutar i katastrof, hur vet man att det är västerländska värderingars “förtjänst” och inte bara att samhället var moget för övergången? -
Stora bidrag som leder till utslagen inhemsk industri och kastar landet in i en värre situation än innan de fick hjälp.
-
Ökade spänningar och våldsamheter då samhällen som inte haft en organisk framväxt av institutioner inte kan hantera de ökade resurserna.
En trend jag har noterat inom många områden är att man överskattar den egna förmågan att framkalla ett positivt utfall. Ibland är man maktlös och det som behövs är tid. Samhällen, kultur och värderingar behöver mogna (inte givet att det blir just de västerländska stuket) med tiden. Det kan krävas generationsskiften.
Det är nog det närmsta jag kommer en sammanhängande rationalisering av mitt eget agerande.
3 gillningar
Jag gillar din argumentation. Den utgår dock från antagandet att minskningen i produktivitet till följd av motivationsbrist är större än hur mycket lidande man undviker här och nu. Dvs att vi vet att förhållandet är “att vi förbättrat situationen för en person idag men försämrat för TVÅ imorgon”, och inte “att vi förbättrat situationen för en person idag men försämrat för EN HALV imorgon”. Vilket förhållande som stämmer är nog iprincip omöjligt att bestämma exakt på grupp nivå och jag ska inte ens göra en gissning.
Men på individnivå kan man hur som helst komma runt det problemet om man ställer sig frågan: “Hur mycket lyx skulle jag kunna avstå och skänka pengarna istället, innan jag tappar motivation och därmed producerar mindre?” Om jag kan tänka mig att fortsätta jobba heltid fastän jag skänker t ex. 10% av min lön så kommer ingen få lida i framtiden bara för att jag hjälpte någon idag, min produktion förblev ju densamma. Det beloppet (10%) är givetvis väldigt individuellt och någonstans når alla individer en gräns där mer donation inte längre minskar lidandet över tid, utan snarare ökar det. Extremaste exemplet är att man donerar 100% av sin lön och sen inte kan jobba mer för att man inte har råd att överleva själv eller är helt deprimerad.
Så min slutsats blir iallafall att nivån på hur mycket som är optimalt att skänka (ur en utilitaristisk synvinkel över tid) är individuell och beroende på hur mycket motivationen sjunker av minskad lyx, hur motiverad man är att hjälpa andra samt hur viktig ens motivation är för viljan att jobba.
Det är enkelt att tycka att det moraliskt rätta är att donera så mycket som möjligt utan att ens framtida produktion minskar för mycket. En intressant aspekt som uppstår om man tycker så är att en person som är mindre motiverad att hjälpa andra, faktiskt gör moraliskt rätt i att donera mindre än andra, eftersom den framtida produktionen annars hade tagit för stor skada.
1 gillning
För mig är Peter Singer inte övertygade ur ett teoretiskt perspektiv men han är onekligen ganska tilltalande ur ett mindre rigoröst och ett mer praktiskt perspektiv.
Av det jag läst så argumenterar han för något som vid första anblick ser ut som utilitarianism men som inte faktiskt är det. Jag vet inte riktigt vad hans djupare teoretiska filosofiska grund är, om han ens tycker det är produktivt att ha en sån. Lustigt nog är hans “extrema” linje för svag för att enligt mig hålla filosofiskt (inte för att jag är utilitarist).
Däremot är den praktiskt genomförbar och går att sälja, något utilitarismen knappast kan anklagas för.
vad är Peter Singers syn på 70% skatt?
Om du jobbar 30 timmar för andra varje vecka, bör du ändå skänka delar av din inkomst?
Trots att det ger dig själv stor olycka?
Om jag ser ett barn, eller en vuxen, som håller på att drunkna och ingen annan finns på plats som kan rädda personen så är det min skyldighet, rent moraliskt, att rädda personen om jag kan.
Om det är något som händer någon annanstans finns det andra som har betydligt större skyldighet att hjälpa till och då minskar mitt personliga moraliska ansvar, anser jag.
Om man inte tänker så kommer man väl till ytterligheter som blir väldigt otrevliga. Jag är inte beredd att skänka allt mitt överskott till välgörenhet, ska jag då också strunta i att försöka rädda någon som håller på att drunkna framför mina ögon? Jag tycker inte det.
1 gillning
Kan ju fundera på om det verkligen är majoriteten som är ”moraliskt förkastliga” eller månne de som kommer med dylika påståenden?
Här är det enkelt. Om vi har ett samhälle där majoriteten anser det är fullt rimligt att hjälpa ett barn inom närområdet i akut nöd (och det är jag övertygad om att vi har), men inte skriver under påståendet att det är ens egna moraliska skyldighet att indirekt hjälpa människor hundratals mil bort ligger knappast felet hos majoriteten.
Finner man ändå den slutsatsen är det snarare ens egna moraliska kompass som behöver kalibreras till att sluta skuldbelägga helt vanliga människor för fullständigt rationella val, och därigenom mer eller mindre direkt påstå att de skulle vara onda för att de följer människans natur och samhällets normer.
2 gillningar
Jag tycker det finns ett problem med punkt 1. Om det är min moraliska skyldighet att hela tiden rädda andra människor för att världen inte är en bra plats så är jag förevigt en slav. Och det är omoraliskt att jag ska födas, utan att jag gav mitt medgivande, och sen ska jag spendera hela livet åt att rädda människor som jag aldrig blev tillfrågad om jag tycker att de borde ha fötts.
Min slutsats är att det är omoraliskt att kräva att någon annan ska spendera hela dagarna år att rädda folk till höger och vänster.
Däremot tycker jag klimatförändringarna visar på att många (troligen de flesta men har inga siffror) är omoraliska, då att aktivt förorena atmosfären för andra människor av ren lathet är omoraliskt.
Människan mår bra av att få hjälpa andra
Att få känna sig viktig och behövd
Inga materiella ting kan ersätta detta.
Om bara för stunden.
Men vi lever ju längre än två veckor.
What you reap you shall sow.
Vad du ger skal du i tiden få tillbaka.
Amen
Mitt problem är mer att hitta Välgörenhetsorganisationer som faktiskt förbättrar grejer. Minns ju när man fick reda på vad donation av kläder till afrika gör. #4 måste granskas noga så att det faktiskt är “relief” istället för “warlord financing”.
För huvudsak så anlitar jag hemlösa när jag har tid att hjälpa dem lära sig yrket (verktygsmakare/cnc-operatör) och har extra arbete, antingen via staten (Har en vän i lokala socialtjänsten och förklarade mitt intresse, fick från början en man i 40-åldern som nu jobbar nära hans mammas äldreboende) eller via t.ex. facebook.
Förutom det donerar jag till barncancerfonden och RMHC men ser det mer som ett sätt att ge tillbaka vad man fick under tiden ett syskon låg inne.
När jag då tillåter mig själv en del lyx så undrar jag om jag skulle falla i den förkastliga kategorin.
Var och en får leva med sitt egna samvete.
Har man ett gott samvete brukar man må bäst.
Läser ibland i Koranen och fattade jag resonemanget rätt så är människan så skapad av Allah att hon mår bra när hon gör gott och att det i sig är en anledning till att göra gott.
1 gillning
Jag har tagit detta på alldeles för stort allvar. Vem som helst kan hitta på ett moraliskt system som gör att majoriteten framstår förkastlig 
Give it a shot!