Den som dör med flest prylar vinner
Du måste dö i strid för att hamna i Valhall
Ateism straffas med skärselden
Staten ska äga allt
Ja - det går att hitta på vad som helst. Jag tror inte världens komplexitet får plats i hans fyra punkter. Han tar inte med tidsaspekten, incitament för utveckling eller att platser med nöd och fattigdom kan ha dysfunktionella moralsystem som upprätthålls med gåvor ifrån de som anammar Singers moralsystem. “Närhet” som invändning handlar ju om närhet till återkoppling snarare än fysiskt avstånd. Att kunna bekräfta att gåvan inte är kontraproduktiv. Ja, det finns en massa saker som gör verkligheten mer komplex än hans fyra punkter tar hänsyn till.
Jag tänker att om det är en moralisk plikt att skänka så mycket som möjligt så bör man investera i några år. Då kan man sedan skänka dubbelt så mycket. När tiden kommer så kan man investera igen och igen. Dubbla och åter dubbla gåvan. Ser man vad som försiggår i praktiken medan man återinvesterar så är det att man utvecklar välstånd på ett sätt som kan kopieras och exporteras runtom i världen. Man utökar mänsklig kunskap som med tiden blir gratis och tillgänglig för alla. En mycket bättre långsiktig deal än att skänka pengar till någon dysfunktionell diktatur här och nu.
Håller med, var går gränsen mellan personlig frihet och moraliskt ansvar? När bör man släppa allt man håller i, alla sina personliga drömmar och ambitioner, för att hjälpa till i en nödsituation?
Barn som drunknar i ens närhet - absolut. Klimatkrisen? Lidande i andra samhällen geografiskt långt borta?
Sen är ju pengar för de allra flesta hårt kopplade till antal arbetade timmar. Är det moraliskt förkastligt att jobba mindre än 40h om man klarar sig bra ändå, eller ”stjäl” man då ifrån behövande? Varför endast jobba 40h timmar i veckan om folk dör och svälter som dina pengar kan förhindra?
Nja religion tror jag har en viktig plats i samhället dock finns det ju folk som “missbrukar” våld i religionens namn.
Jag håller själv på läsa de religösa skrifterna från både bibeln och koranen och det finns väldigt mycket vettigt i dom.
Jag tycker det finns en väldigt fin sida av islam som exempel där man ej vill förtrycka kvinnor men där man snarare vill skydda dom frpn mycket ont som västvärlden kan göra med dom.
Finns en anledning varför alkohol/dobbel etc är förbjudet i islam det är ej för att vara elak utan för att man vet om vilka konsekvenser drt kan få för en människa.
En servettskiss på en utilitaristiskt invändning skulle vara att det riskerar leda till en ineffektiv allokering av resurser som är mindre gynnsam för världen i stort. Om vi hela tiden måste bränna resurser på att hjälpa folk som trampat i klaveret så innebär det per implikation att vi inte kan lägga de resurserna på spetsutveckling. Om vi i stället skulle satsa alla de resurserna på spetsuteckling och låta klavertramparna självdö så skulle vi kunna få mer nytta för pengarna.
Singer skulle förmodligen invända mot den invändningen genom att säga att det är den överflödiga lyxkonsumtionen som vi ska välja bort till förmån för bistånd, och inte den “moraliskt signifikanta” spetsutvecklingen som kan komma alla till gagn.
Men! Om det är möjligheten att lyxkonsumera som driver folk till att investera i spetsutveckling till att börja med så stöter Singer på problem där. För om du s.a.s. tar bort belöningen för arbetet med att utveckla världen så är det oklart varför någon skulle vilja utföra det arbetet alls. Singer måste då falla tillbaka på ett antagande om att bistånd är ett “gott i sig” som utgör en tillräckligt stor belöning för att motivera folk att fortsätta arbeta med samhällsutveckling och göra världen till en bättre plats.
Jag är inte lika optimistiskt och tror möjligheten till lyxkonsumtion är en viktig förutsättning för att motivera folk att fortsätta bete sig som drägliga människor. Det som gör att gemene industriarbetare orkar stå och producera en massa hjälpsamma instrument till vardags är löftet om att få ta en kall på fredag kväll, och inte möjligheten att det kanske även hjälper någon annan till ett bättre liv.
Tycker vi kan konstatera att Peter Singers resonemang har fler hål än en schweizerost. Men är ett bra exempel på när first level thinking kan verka övertygande vid första anblicken, så den tackar vi för.
Jag tolkar inte en kall öl på en fredag som lyxkonsumtion. Däremot väldigt dyra bilar, kläder, flådiga stora hus och extremt dyra drycker tänker jag mig är lyxkonsumtion.
Det lilla jag har läst om beteendeekonomi verkar inte peka på att människor är nyttomaximerande “homo economicus” utan drivs att kognitiva genvägar och gör som folk gör mest, jag tror heller inte att folk i allmänhet spenderar pengar på vad som faktiskt ökar livskvalitet och glädje, utan i stället köper något som de tror “ska få dom att känna sig på ett visst sätt” efter köpet, och efter köpet så känner de sig som innan köpet. Finns ju en hel del diskussioner här på rikatillsammans som diskuterar dessa områden.
Jag tror däremot att det måste finnas någon slags gräns där människor slutar att gå till jobbet om 100% tillfaller någon annan som de inte ser som sin egen “flock”(tribe). Så någonstans finns det någon cutoff där människor slutar arbeta för att de “skänker för mycket”. Jag tror dock som tidigare skribent skrev så borde det vara rimligt för alla att ge någonstans under 5%, utan att det påverkar viljan till arbete. Till viss del så finns det ju i moraliska system som är väldigt gamla, det gamla tiondet var ju på 10% men finansierade ju också hela kyrkan, och zakat är 2,5 procent. Till viss del finns det ju i utlandsbiståndet som dock nu har skurits ned ganska kraftigt.
Personligen så la jag över kyrkoskatten till UNICEF när jag gick ur kyrkan, men har pausat denna nu när jag pluggar.
En professor de flesta andra stora filosofer vi har håller med om att att hans argumentation håller ganska bra med.
De flesta argument mot som en del har här är antingen argumentation för eller mot något annat eller redan ganska bra bemöt i mn trådstart.
Jag ser det så här personligen:
Det som är rätt är rätt oavsett hur svårt eller besvärligt det är, det som är rätt är rätt oavsett om jag är kapabel, är villig eller har ork att göra det.
Man kan alltid ge sig själv anledningar till varför man inte ska behöva göra något, man kan alltid skylla på yttre omständigheter. Det fina är att man alltid kan välja att ge sig själv anledningar till att göra saker istället.
I grunden handlar det om att bestämma sig för vad vam tycker är moraliskt korrekt och vilken person man vill vara.
Vandrar och tältar en del och man pratar om att lämna platserna i naturen i bättre skick än när man kom och tycker att det är ett mål att sträva efter i livet som helhet.
Precis som alla andra är jag full av brister och har svaga stunder men jag är inte villig att ändra att sänka mina krav på vad som är goda handlingar eller vad som är rätt handlingar för mig utan får kallt konstatera att jag inte är perfekt samtidigt som jag konstant söker vägar till utveckling och förbättring.
Simplifierat tycks man de senaste åren inom beteendevetenskap i större utstäckning också ta hänsyn till de kognetiva genvägarna. Folk orkar helt enkelt inte tänka sig fram till alla dessa beslut och därför maximeras nyttan genom att ta dessa genvägar.
Vad gäller viljan att ge pengar så kan man ju göra ett tankeexperiment. I Sverige har vi på medianen nog mer än 5% högre disponibel inkomst än i Finland till exempel. Då borde det inte vara något problem att ge 5% + några procent till. Relativt välstånd är emellertid en mer avgörande faktor för hur folk upplever sin situation (psykiskt välmående). Altså spelar de inte så stor roll att skillnaden mot Finland lika stor roll som hur vi upplever skillnaden i välstånd mot grannarna.
På samma sätt har jag för mig att vårat välmående ökar relativt mer av att ge till något som vi ser gör skillnad i vår närhet. I ett sådant senario skulle det altså vara moraliskt rättfärdigat att i första hand ge till närområdet om det innebär att jag vet att det leder till att jag ger tillräckligt mycket mer för att kompensera den relativa mindre nyttan det skulle ge i Sverige jämfört med fattigare delar av världen.
Var kommer djur in i perspektivet förresten? Om man är moraliskt skyldig att hjälpa mindre välmående människor (antagligen för att folk har kännslor och kan lida) så borde ju en majoritet av djuren som är nära utrotning ha högre prioritet än de flästa människor.
Faktum med att man får förmoda att en mäniska lever på bekostnad av väldigt många djur (även om man är vegan osv) bara på utrymmet och resurserna människan konsumerar enom att leva. Så djuren borde rimligen också kompenseras.
Singer är en av de största förespråkarna av “animal liberation” och menar att distinktionen mellan människor och djur är ohållbar när det kommer till etiska överväganden. Så du är inne på rätt spår där, enligt honom då. Men han är ju utilitarist också så det handlar ju alltså inte om att man absolut inte får skada djur på något sätt. Utan det kan t.ex. vara motiverat med djurprövning inom medicin om det förväntas leda till stora vetenskapliga framsteg. Grundprincipen är fortsatt att det ska vara så mycket nytta som möjligt till så många som möjligt, bara med djur inräknade i målgruppen.
Det är ganka stor skillnad på att rädda någon som håller på att drunkna framför ens ögon och att jobba 40 timmar i veckan för att byta till sig gentjänster åt sin familj och sen köpa mat åt andra för dem istället. Om det skulle va samma sak, dvs moraliskt förkastligt att inte ge bort intjänade pengar på 40 timmar, så skulle det även va moraliskt förkastligt att inte jobba 80 timmar i veckan för att rädda ännu fler. Eller helt moraliskt vidrigt att bara jobba deltid så man inte får några pengar över att rädda någon alls för.
För mig låter det som moralpiskan folk viftar med när man som vanligt tycker att de som redan gör mest borde göra mer. För ju mer någon tjänar desto mer skatt betalar den och desto större del av vårt välfärdsystem, bidrag och biståndtill fattiga länder är den redan med och betalar.
Jag hittade några citat ifrån Peter Singer som gör det hela tydligare för mig, även om jag fortfarande inte riktigt håller med:
If you’re asking about what is the point where I’m doing everything that it would be good for me to do and living a completely ethical life, it’s hard to find a stopping point until the point where if you gave more, your life would start to look like the life of the person you were giving to.
In The Life You Can Save I have a table where I suggest percentages that start from 1 percent of income and rise to a third of income for people who are very wealthy. What I’m trying to do there is to say, what can you give that is not a serious hardship but is making a really significant difference at the same time? I’d say that’s the point at which we ought to aim to get unless we are really the kind of people who think that we can be perfect in a way or close to perfect or near saints.
Så enligt Peter Singer är en pragmatisk avvägning att ge bort mellan 1-30% av sin inkomst beroende på hur rik man är. Men ska man vara helt moraliskt perfekt så bör man teoretiskt fortsätta ge bort sin tid och sina pengar tills dess att ens egna liv ser likadant ut som personen man ger till.
Kortfattat (min sammanfattning) - om du är rik, skänk till välgörenhet, men om vi ska bli perfekta moraliska varelser så krävs socialism.
I stället för att behandla det som en individuell börda så skulle man dock kunna läsa det som ett argument till varför det inte är moraliskt förkastligt att ta ut skatt. För att finna den rätta nivån så får man då helt enkelt ta upp det till kollektiv förhandling, säg genom ett folkvalt parlament, där vi sedan får harva igenom vad vi tror kommer vara mest gynnsamt för hela gruppen. De områden vi bedömer som mer effektiva att organisera kollektivt får skattefinansieras, medan resten får skötas privat. Inte så långt ifrån hur många länder redan fungerar idag. Det som skulle vara omoraliskt i den ordningen (med Singers logik) är väl då kanske snarare att vi inte ännu har lyckats bygga någon världsstat som täcker in alla möjliga medborgare, och att många därför fortsatt står utanför den slutgiltiga värdefördelningen.
Ja. Förutsatt att det moraliskt rätta är en världsstat där alla världens hörn underkastas majoriteten som då kanske lever i en helt annan miljö någon helt annanstans. Och att dess värderingar och styre ska tvingas på alla som de finner nödvändigt att hjälpa.
Eller så är det moraliskt rätta att folket i olika länder får välja att behålla sitt nuvarande styre eller avsätta nuvarande om de vill byta.
Vad tror ni har störst effekt för mer givande, diskutera att ge bort alla sina inkomster som överstiger det absoluta behovet eller diskutera vad som är en bra målsättning för givande från en svensk medelklass?
