Flyttad från tråd med rubriken ” Ekonomisk Likgiltighet: Är Att Inte Skänka Pengar Moraliskt Jämförbart med Mord?”
/ Mod
Hej alla,
Jag har nu via mina universitetsstudier återvänt till Peter Singers bok “Praktisk Etik”. Singer lyfter fram i sin bok att ekonomisk inaktivitet, det vill säga att inte skänka pengar till de som lever i extrem fattigdom, kan och bör ses som moraliskt jämförbart med mord.
Jag kan själv bara hitta vad jag anser vara bortförklaringar (biologiska, kulturella, praktiska etc.), men inga godtagbara ursäkter som skulle befria oss från denna moraliska plikt. Det finns inga hållbara anledningar till varför vi inte skänker pengar som skulle producera extremt mycket mer marginalnytta för andra människor till en väldigt liten kostnad för oss själva.
Peter Singer argumenterar att vi, som lever i rika länder och har överskott i vår inkomst, har en moralisk plikt att hjälpa de som lider av extrem fattigdom. Hans grundläggande tes är att om vi kan förhindra något dåligt utan att offra något av jämförbar moralisk betydelse, så bör vi göra det. Detta kan tyckas självklart i en enkel situation, som när vi ser ett barn som håller på att drunkna i en grund damm. De flesta av oss skulle rädda barnet, även om det innebar att vi förstörde våra kläder eller blev sena till ett möte.
Men vad händer när vi överför denna princip till global fattigdom? Om vi vet att våra pengar kan rädda liv genom att tillhandahålla rent vatten, medicin eller mat, varför skulle vi inte känna samma moraliska plikt att hjälpa? Singer menar att inte skänka pengar, när vi har möjligheten att göra det, är moraliskt jämförbart med att låta ett barn drunkna. Vi har medlen och möjligheten att rädda liv, men väljer att inte agera.
En vanlig invändning är att detta är för svårt eller att det inte är vår personliga plikt. Men att något är svårt betyder inte att vi är befriade från den moraliska skyldigheten. Om vi accepterar Singers resonemang, att det är moraliskt fel att låta ett barn drunkna, tvingas vi också acceptera att det är moraliskt fel att inte skänka pengar när vi kan rädda liv.
Vidare, även om vi skulle acceptera att Peter Singer själv inte lever upp till sina egna moraliska standarder, gör det inte hans argument ogiltiga. Det pekar snarare på mänskliga brister än på brister i de moraliska principerna. Moraliska handlingar är ofta svåra och kräver att vi sätter andra människors välbefinnande över vår egen bekvämlighet.
En annan aspekt att överväga är hur vi juridiskt och emotionellt hanterar dessa frågor. De flesta av oss skulle fördöma en person som låter ett barn drunkna för att undvika att bli sen till ett möte, men varför gör vi inte samma sak med någon som inte donerar en del av sin inkomst till att rädda liv? Moraliskt sett borde vi kanske det, men våra känslomässiga reaktioner och juridiska system har ännu inte anpassat sig till denna globala moral.
Sammanfattningsvis menar jag att vi måste ompröva våra moraliska prioriteringar och erkänna att ekonomisk inaktivitet – att inte skänka pengar när vi kan – kan vara lika moraliskt förkastligt som att låta någon dö när vi kunde ha räddat dem till en relativt liten kostnad. Det är en svår sanning att acceptera, men en som kan leda till en mer rättvis och medkännande värld. Det tvingar oss att se sanningen bakom vår ekonomiska likgiltighet. Min slutsats är att om vi inte ger bort pengar som skapar extremt liten eller ingen marginalnytta för oss själva, men som kan producera betydligt större marginalnytta för andra människor, måste vi sluta se oss själva som goda människor som vill ha kakan och äta den.
Jag ser fram emot era tankar kring detta ämne och hur ni själva hanterar det som jag anser vara ett av de största moraliska dilemman vi står inför som lever i ett rikt land.
Mvh,
Pontus
