Är majoriteten moraliskt förkastliga?

Problemet med den typ av resonemang som Peter Singer är att de måste sättas i sin kontext. Kontexten här definierad som att Singer vill uppmuntra människor med relativt mycket kapital och goda marginaler i sin ekonomi att skänka en liten slant till välgörenhet. Han syftar knappast till att hetsa personer med tajt ekonomi att skänka mer än de har råd med för att de annars vore ”förkastliga”, men det är många som tolkar hans resonemang så.

Det är nämligen väldigt lätt att diskussionen urartar i relativistiska argument för att man ständigt borde ge mer tills man nästan är barskrapad, för tekniskt sätt behöver man ju inte särskilt mycket för att existera. Det kan leda till en ständig känsla av att inte räcka till, att personer som borde prioritera sin egen ekonomi skänker mer än de borde etc.

Varför tror jag att Peter inte vänder sig till ”vanligt folk” med sina resonemang? Organisationen Giving What We Can som Peter Singer startat hade länge en kalkylator online som rekommenderade att personer under ca 450 000 årsinkomst donerar belopp <1% medan personer ovan detta belopp uppmuntrades till 1-10% beroende på inkomstnivå.
När man läser böcker om effektiv altruism ger de ofta intryck av att vända sig till högavlönade sk ”tech bros” i Silicon Valley snarare än gemene man.

Frågan borde kanske därför vändas till - ”bör alla som tjänar mer än 450 000 SEK och inte donerar enligt Peter Singers kalkylator betraktad som moraliskt förkastliga?” :wink:

4 gillningar

Skulle snarare säga att den vänder sig tydligt till människor med lägre inkomster. Det är just dem som älskar argument för att kalla höginkomsttagare omoraliska och försöka få alla med mer pengar att ge bort dem.

Byggs det bara på fyra påståenden? Tänk om världen är mer komplex än så :thinking:

Jag hörde t.ex. om ett problem med donationer - nämligen att även om de ges i ett gott syfte så kan de lösgöra resurser för onda ändamål. Fungibilitet.

Jag tror också att välstånd har fler komponenter än donationer. Kultur t.ex. Inte klassiska noveller, konstutställningar och Haiku-dikter utan kultur såsom ärlighet, arbetsmoral, laglydighet och respekt för domslut och vetenskap. Donationer till ett område med förkastlig kultur kan därför vara kontraproduktivt. Man klarar sig då utan att förfina kulturella grundvalar eller ta vara på eventuella naturresurser.

Flyttad från tråd med rubriken ” Ekonomisk Likgiltighet: Är Att Inte Skänka Pengar Moraliskt Jämförbart med Mord?”

/ Mod

Hej alla,

Jag har nu via mina universitetsstudier återvänt till Peter Singers bok “Praktisk Etik”. Singer lyfter fram i sin bok att ekonomisk inaktivitet, det vill säga att inte skänka pengar till de som lever i extrem fattigdom, kan och bör ses som moraliskt jämförbart med mord.

Jag kan själv bara hitta vad jag anser vara bortförklaringar (biologiska, kulturella, praktiska etc.), men inga godtagbara ursäkter som skulle befria oss från denna moraliska plikt. Det finns inga hållbara anledningar till varför vi inte skänker pengar som skulle producera extremt mycket mer marginalnytta för andra människor till en väldigt liten kostnad för oss själva.

Peter Singer argumenterar att vi, som lever i rika länder och har överskott i vår inkomst, har en moralisk plikt att hjälpa de som lider av extrem fattigdom. Hans grundläggande tes är att om vi kan förhindra något dåligt utan att offra något av jämförbar moralisk betydelse, så bör vi göra det. Detta kan tyckas självklart i en enkel situation, som när vi ser ett barn som håller på att drunkna i en grund damm. De flesta av oss skulle rädda barnet, även om det innebar att vi förstörde våra kläder eller blev sena till ett möte.

Men vad händer när vi överför denna princip till global fattigdom? Om vi vet att våra pengar kan rädda liv genom att tillhandahålla rent vatten, medicin eller mat, varför skulle vi inte känna samma moraliska plikt att hjälpa? Singer menar att inte skänka pengar, när vi har möjligheten att göra det, är moraliskt jämförbart med att låta ett barn drunkna. Vi har medlen och möjligheten att rädda liv, men väljer att inte agera.

En vanlig invändning är att detta är för svårt eller att det inte är vår personliga plikt. Men att något är svårt betyder inte att vi är befriade från den moraliska skyldigheten. Om vi accepterar Singers resonemang, att det är moraliskt fel att låta ett barn drunkna, tvingas vi också acceptera att det är moraliskt fel att inte skänka pengar när vi kan rädda liv.

Vidare, även om vi skulle acceptera att Peter Singer själv inte lever upp till sina egna moraliska standarder, gör det inte hans argument ogiltiga. Det pekar snarare på mänskliga brister än på brister i de moraliska principerna. Moraliska handlingar är ofta svåra och kräver att vi sätter andra människors välbefinnande över vår egen bekvämlighet.

En annan aspekt att överväga är hur vi juridiskt och emotionellt hanterar dessa frågor. De flesta av oss skulle fördöma en person som låter ett barn drunkna för att undvika att bli sen till ett möte, men varför gör vi inte samma sak med någon som inte donerar en del av sin inkomst till att rädda liv? Moraliskt sett borde vi kanske det, men våra känslomässiga reaktioner och juridiska system har ännu inte anpassat sig till denna globala moral.

Sammanfattningsvis menar jag att vi måste ompröva våra moraliska prioriteringar och erkänna att ekonomisk inaktivitet – att inte skänka pengar när vi kan – kan vara lika moraliskt förkastligt som att låta någon dö när vi kunde ha räddat dem till en relativt liten kostnad. Det är en svår sanning att acceptera, men en som kan leda till en mer rättvis och medkännande värld. Det tvingar oss att se sanningen bakom vår ekonomiska likgiltighet. Min slutsats är att om vi inte ger bort pengar som skapar extremt liten eller ingen marginalnytta för oss själva, men som kan producera betydligt större marginalnytta för andra människor, måste vi sluta se oss själva som goda människor som vill ha kakan och äta den.

Jag ser fram emot era tankar kring detta ämne och hur ni själva hanterar det som jag anser vara ett av de största moraliska dilemman vi står inför som lever i ett rikt land.

Mvh,

Pontus

Jag kan rekommendera Russ Roberts kritik av utilitarismen:

https://russroberts.medium.com/apples-and-oranges-a-critique-of-utilitarianism-part-i-60668ee32488

Spännande läsning om hur verkligheten ofta är långt mer komplext än vad som kan mätas och beskrivas av en nyttofunktion.

1 gillning

De flesta av oss tycker inte att det är samma sak.

1 gillning

Rekommenderar dig att studera Doctrine for Doing vs Allowing (DDA) och Doctrine of Double Effect (DDE).

Båda dessa har sedan Thomas av Aquino argumenterat för att det är en moralisk skillnad i att aktivt agera omoraliskt vs att vara passiv eller att en oönskad omoralisk bieffekt uppstår.

2 gillningar

Du får gärna göra den omprioriteringen.

Intressant, jag håller med, men frågan är varför? Själv får jag inte samma känslomässiga respons av de två exemplen (jag känner starkare i exemplet med det drunknande barnet), men jag kan inte rättfärdiga att denna känsla ska resultera i två olika moraliska plikter, då allt annat än min känslomässiga respons är lika. Handlingarna har samma kostnad för mig (att hjälpa det drunknande barnet eller att ge till välgörenhet som räddar liv) och samma dåliga konsekvenser om jag inte agerar (ett barn dör som jag själv inte har satt i den livshotande situationen).

Detta är inte säkert. Låt säga att det är förenat med livsfara att rädda barnet. Eller att du behöver jobba i ett år för att kunna skänka till välgörenhet. Eller borde du göra något annat istället (ref Effective Altruism).

För mig handlar det om att det drunknande barnet är det bara jag som kan rädda, om man tänker scenariet att jag och barnet är de enda som är där, men andra kan andra rädda.

Tanke experimentet handlar ju om att det ca kostar 5-10 tkr att rädda ett liv genom välgörenhet som vi antar att jag nu har på kontot och att rädda barnet kommer kosta mig liknande summa pengar/tid. Konflikten blir då varför vi är inte villiga att ge pengarna på kontot men vi anser att vi har en moralisk plikt rädda det drunknande barnet.

Men om du vet att ett barn kommer dö om du inte ger pengar till välgörenhet, borde din moraliska plikt vara densamma som att rädda det drunknande barnet. Det är din icke-handling som resulterar i att ett barn dör, oavsett om du har orsakat situationen eller var det döende barnet befinner sig fysiskt i relation till dig, om du har möjlighet att förhindra det. Bara för att någon annan människa har möjligheten att rädda barnet men väljer också att inte göra det, befriar ju inte oss från vår moraliska plikt.

Mycket intressant.

Hur mycket mindre har ni som går den kursen tjänat än om ni lagt ner samma tid på ett jobb med maxinkomst? Hur många liv har ni tagit genom att inte jobba och skänka lönen istället? Och viktigast: Hur tänker du gottgöra det här nu? Du är ju praktiskt och moraliskt att likställa med en massmördare.

1 gillning

Du har helt klart rätt, problemet är att vi inte hade blivit exponerade till detta perspektiv någon annanstans då majoriteten bara är intresserade av att maximera sin egen nytta och samtidigt kalla sig själv goda människor. Poängen är ju att (mig själv inkluderat) gillar att kalla oss goda människor som lever moraliskt och har moraliska plikter, samtidigt har vi denna empati bugg inom oss.

2 gillningar

Jag tycker att du missförstår filosofin som disciplin när du skriver sådär.

Jag upplever inte att varken Peter Singer eller @FrostDota explicit dömer någon som inte lever på existensminimum och donerar allt sitt överskott, arbetandes 16 timmar om dygnet i sitt anletes svett. Det är mer av en inbjudan till självreflektion över sakernas tillstånd och hur vi ser på moral och oss själva som onda/goda.

8 gillningar

För mig är det faktiskt väldigt annorlunda om man är den enda personen som har en chans att hjälpa till. I det ena fallet faller ansvaret på enbart dig, i det andra fallet är det fördelat på miljarder människor som har en teoretisk möjlighet.

Tror inte att det är en “empati bugg”, utan ett resultat av evolutionen, dvs att människan historiskt har levt i familjer och mindre grupper.

4 gillningar

Håller med om detta.

Vi är nog helt enkelt inte biologiskt konfigurerade för förmågan att hjälpa otaliga, anonyma mängder människor olika delar av jordklotet genom att skicka några siffror genom ett datorsystem.

Men frågan är då om vi inte borde göra det? När vi efter mycket möda, besvär och tänkande med frontalloben istället för amygdalan inser att vi faktiskt skulle kunna göra det?

5 gillningar

Borde och borde.

Det står var och en fritt att bidra i den mån man kan och så vill. Jag skänker själv pengar till välgörenhetsorganisationer men blir uppriktigt sagt oerhört provocerad av tankegångar i stil med att det skulle vara ens moraliska skyldighet att hjälpa människor på andra sidan jorden, eller än värre att det skulle vara etiskt likställt med mord att inte så göra.

I bästa fall kan det kanske vara en intressant diskussion ur ett strikt filosofiskt perspektiv. Tolkas påståendena däremot bokstavligen så bygger det uppenbarligen på en moraluppfattning där i stort sett ingen människa någonsin kan vara tillräckligt god. Det urholkar och relativiserar begrepp som mord, ondska och moralisk förkastlighet. Denna typ av moraluppfattning kommer bara leda till misär för alla inblandade parter, det är min bestämda uppfattning. Den är avhumaniserande i sin natur och går emot allt sunt förnuft.

4 gillningar

Men nu har ni ju lärt er. Hur ska ni gottgöra detta?

Jag har själv brottats med den frågan, bl.a. i den här tråden. Frågan blir svår först när man ställs inför de praktiska konsekvenserna av resonemanget underlåtenhet att skänka pengar = mord.

Hur många “dödar” medelsvensson genom att jobba 8 istället för 16 timmarsdagar, 5 istället för sju dagar i veckan? Hur många liv kostar en husvagnssemester, en badrumsrenovering eller ett verandabygge?

Jag tänker på resonemanget:

“att inte skänka pengar till de som lever i extrem fattigdom, kan och bör ses som moraliskt jämförbart med mord.

Bör ses som moraliskt jämförbart med mord. Liiite dömande är det allt. Hur ska man tolka det annars?

Edit: En lite oroväckande tanke är att moralfilosofer på universitet är tankeledare vars idéer får inflytande på riktigt. Idéer praktiseras idag. Idéer som bara var teoretiska modeller på universitet för några årtionden sedan.

Vilket straff kommer man få om man mördar någon på andra sidan jorden - genom att inte skänka dem pengar? I framtiden när idén fått genomslag alltså.