Simplifierat tycks man de senaste åren inom beteendevetenskap i större utstäckning också ta hänsyn till de kognetiva genvägarna. Folk orkar helt enkelt inte tänka sig fram till alla dessa beslut och därför maximeras nyttan genom att ta dessa genvägar.
Vad gäller viljan att ge pengar så kan man ju göra ett tankeexperiment. I Sverige har vi på medianen nog mer än 5% högre disponibel inkomst än i Finland till exempel. Då borde det inte vara något problem att ge 5% + några procent till. Relativt välstånd är emellertid en mer avgörande faktor för hur folk upplever sin situation (psykiskt välmående). Altså spelar de inte så stor roll att skillnaden mot Finland lika stor roll som hur vi upplever skillnaden i välstånd mot grannarna.
På samma sätt har jag för mig att vårat välmående ökar relativt mer av att ge till något som vi ser gör skillnad i vår närhet. I ett sådant senario skulle det altså vara moraliskt rättfärdigat att i första hand ge till närområdet om det innebär att jag vet att det leder till att jag ger tillräckligt mycket mer för att kompensera den relativa mindre nyttan det skulle ge i Sverige jämfört med fattigare delar av världen.
Var kommer djur in i perspektivet förresten? Om man är moraliskt skyldig att hjälpa mindre välmående människor (antagligen för att folk har kännslor och kan lida) så borde ju en majoritet av djuren som är nära utrotning ha högre prioritet än de flästa människor.
Faktum med att man får förmoda att en mäniska lever på bekostnad av väldigt många djur (även om man är vegan osv) bara på utrymmet och resurserna människan konsumerar enom att leva. Så djuren borde rimligen också kompenseras.